Nyttan av att tala svenska.
Som kandidat lär man sig snabbt att knipa käft och hålla sig i bakgrunden. Det har jag inte gjort de senaste två dagarna (som om jag någonsin är speciellt bra på att knipa käft. Nåja, kandidatandet danar väl min karaktär eller åtminstone min tunga ... eller någonting sådant). De här två dagarna har jag varit ensam svensk på ronden. Jag har känt mig tvungen att bryta in i samtalen med patienterna. Känt mig tvungen att prata högt och förtydliga. På medicinavdelningen är de flesta patienter gruveligt gamla. Med åtföljande hörselproblematik. Att då försöka förstå doktorn som pratar utländsk rotvälska fast med svenska ord (förhoppningsvis) är inte det lättaste. Till och med jag går bet på att förstå ibland. Fast jag har fördelen att veta vad doktorn frågar om. Jag lärde mig det på strokeavdelningen. Först frågar man efter namn, personnummer, så månad och år och var vi befinner oss. Tacka sjutton för att doktorn bedömer dig som förvirrad när du inte kan urskilja orden han klämmer ur sig.
Doktorn klämde idag efter ronden ur sig att vi måste skaffa fler hörapparater till våra patienter. Jag berömmer mig själv för att jag inte istället föreslog en kurs i svenska - åt honom. Det är inte lätt. Jag vet det. Han är rar mot patienterna men de har ingen aning om vad han säger till dem. Inte jag heller.
Sköterskan går in till patienterna och säger Tjénaaaa (ni vet, som Magnus Uggla i G). Det är ett språkbruk som jag känner mig tveksam till när patienterna är 80 +. Inte heller hon är svensk.