Per rectum
Steg för steg byggs våra kunskaper i att ta anamnes och status upp.
Idag lade man på läkemedelslista, allergier samt lärde oss att palpera sköldkörteln, bröst och att undersöka rectum. Tack och lov slapp vi själva vara försökskaniner för rectumundersökningen. Annars övar vi ju alla steg på varandra innan vi utsätter de stackars patienterna.
Frågan om huruvida bröstpalpation skulle praktiseras eller inte lämnades öppen av vår KLASS. I min lilla grupp om tre tjejer var vi två som nog tänkt hoppa över den biten. Men Y tvingade oss andra två med orden "Men, ska inte någon säga om jag har bröstcancer? " att palpera. Modigt av henne. För mig var det skönt att inse att jag vid 38 års ålder har en avdramatiserad inställning till andras bröst. Att undersöka dem var inte psykologiskt värre än att känna efter lymfkörtlar i nacken. Mig däremot klämmer fortfarande ingen på!!!
Det är en himla tur att jag tycker att det här är så roligt. För det är inte utan att jag fasar lite för att bli lika uppbunden som jag var när jag jobbade, till och med mer. Behöver få bestämma över min tid själv. Nu har vi ingen möjlighet att flexa eller ta en dags semester, ta ledigt när man hittar en billig restresa eller bara ta sovmorgon när behovet faller på. Mårr ligger några terminer före mig och jag längtar inte efter att få det som hon med tiden.
På förmiddagen hade vi undervisning i EPJ (ElektroniskPatientJournal). Om det här är den undervisning som vårdpersonalen fått så förstår jag precis varför de har problem med systemet. Säkerligen finns det problem med systemet också, men undervisningen lämnade en hel del att önska. Jag satt och kved vid sidan om. Med tolv år i IT-branschen så är jag inte någon lättflörtad student men jag hörde på de andras suckar att inte de heller uppskattat undervisningen. Inte för att jag själv är någon superlärare - långt ifrån. Men, vissa nybörjarfel får man bara inte göra. En gång förut har jag skämts lika mycket under en undervisningssituation. Den gången var det helt och hållet mitt fel som inte hade kontrollerat saker och ting bättre än vad jag gjorde. Skulle för mitt konsultbolag hålla en utbildning hos kunden tillsammans med en kollega. Allt var inte färdigt, men vi gjorde bedömningen att saker och ting var tillräckligt klara för att undervisning skulle kunna ske. Min kollega var några år äldre än jag. En mycket ödmjuk och trevlig man. Jag borde ha kontrollerat hans undervisningsstil innan vi åkte iväg. Som det var nu kved jag inombords hela första dagen av undervisningen innan jag fick en chans att prata ihop mig med honom. Han började redan under presentationen med att ursäkta sig för att han inte kunde saker och ting så bra, sedan bad han om ursäkt för att han existerade och så slutligen för att systemet inte var färdigt, att det inte fungerade så bra ... och det fortsatte han sedan med hela dagen. Varje gång kved jag inombords. För det första hade han inte behövt be om ursäkt för sig själv. Han var ovan vid att undervisa, men gjorde det bra. Med sitt lugn och logiska sätt vann han många kvinnors hjärtan. Det som inte fungerade i systemet var ingenting som skulle användas av de personer vi undervisade. I det läget tycker jag att man ska "mörka". Inte ljuga - men låta bli att tala om. Man varken lär sig ett system eller får förtroende för det om man tror att ingenting fungerar. Då tappar man ju all motivation.......
Idag lade man på läkemedelslista, allergier samt lärde oss att palpera sköldkörteln, bröst och att undersöka rectum. Tack och lov slapp vi själva vara försökskaniner för rectumundersökningen. Annars övar vi ju alla steg på varandra innan vi utsätter de stackars patienterna.
Frågan om huruvida bröstpalpation skulle praktiseras eller inte lämnades öppen av vår KLASS. I min lilla grupp om tre tjejer var vi två som nog tänkt hoppa över den biten. Men Y tvingade oss andra två med orden "Men, ska inte någon säga om jag har bröstcancer? " att palpera. Modigt av henne. För mig var det skönt att inse att jag vid 38 års ålder har en avdramatiserad inställning till andras bröst. Att undersöka dem var inte psykologiskt värre än att känna efter lymfkörtlar i nacken. Mig däremot klämmer fortfarande ingen på!!!
Det är en himla tur att jag tycker att det här är så roligt. För det är inte utan att jag fasar lite för att bli lika uppbunden som jag var när jag jobbade, till och med mer. Behöver få bestämma över min tid själv. Nu har vi ingen möjlighet att flexa eller ta en dags semester, ta ledigt när man hittar en billig restresa eller bara ta sovmorgon när behovet faller på. Mårr ligger några terminer före mig och jag längtar inte efter att få det som hon med tiden.
På förmiddagen hade vi undervisning i EPJ (ElektroniskPatientJournal). Om det här är den undervisning som vårdpersonalen fått så förstår jag precis varför de har problem med systemet. Säkerligen finns det problem med systemet också, men undervisningen lämnade en hel del att önska. Jag satt och kved vid sidan om. Med tolv år i IT-branschen så är jag inte någon lättflörtad student men jag hörde på de andras suckar att inte de heller uppskattat undervisningen. Inte för att jag själv är någon superlärare - långt ifrån. Men, vissa nybörjarfel får man bara inte göra. En gång förut har jag skämts lika mycket under en undervisningssituation. Den gången var det helt och hållet mitt fel som inte hade kontrollerat saker och ting bättre än vad jag gjorde. Skulle för mitt konsultbolag hålla en utbildning hos kunden tillsammans med en kollega. Allt var inte färdigt, men vi gjorde bedömningen att saker och ting var tillräckligt klara för att undervisning skulle kunna ske. Min kollega var några år äldre än jag. En mycket ödmjuk och trevlig man. Jag borde ha kontrollerat hans undervisningsstil innan vi åkte iväg. Som det var nu kved jag inombords hela första dagen av undervisningen innan jag fick en chans att prata ihop mig med honom. Han började redan under presentationen med att ursäkta sig för att han inte kunde saker och ting så bra, sedan bad han om ursäkt för att han existerade och så slutligen för att systemet inte var färdigt, att det inte fungerade så bra ... och det fortsatte han sedan med hela dagen. Varje gång kved jag inombords. För det första hade han inte behövt be om ursäkt för sig själv. Han var ovan vid att undervisa, men gjorde det bra. Med sitt lugn och logiska sätt vann han många kvinnors hjärtan. Det som inte fungerade i systemet var ingenting som skulle användas av de personer vi undervisade. I det läget tycker jag att man ska "mörka". Inte ljuga - men låta bli att tala om. Man varken lär sig ett system eller får förtroende för det om man tror att ingenting fungerar. Då tappar man ju all motivation.......
Kommentarer
Trackback