Kandidatdropp

8.30 samlades vi i Robergssalen.
Nästan alla från förra terminen, också några nytillkomna.

Andaktsfullt tog vi emot våra nya, fina stetoskop.
Med namnet ingraverat minsann.
Vi hade blivit tillsagda att önska både stetoskop och intern- och akutmedicinböcker i julklapp.
Nu hade kursare WB ordnat med beställningen på stetoskopen för alla som fick julklapps- eller som i mitt fall födelsedagspengar till ett stetoskop (Tack lilla mamma!)

Förmiddagen var fylld av information.
Studierektorerna Eva och Jarl visade sig vara lika mysiga som när de kom och presenterade sig för en månad sedan. Vi skrattade alla gott åt Jarls insinuationer om klädkoden på Cityakuten (TV3) och hur alla EKG-kurvor i samma serie alltid visar förmaksflimmer. De gick igenom allt vi behöver veta, från kurslitteratur och målbeskrivning till utplacering och Proppen. Så avverkade vi universitetskyrkan, studenthälsan, sjukhusets organisation och reseräkningar i en flygande fläng. I flygande fläng gick också rundvandringen. Antagligen behöver man en 5-poängskurs i sjukhusorientering innan man lyckas ta sig runt mellan stoppen på den internmedicinska utbildningen.

Så plötsligt var det på allvar. Vi fick introduktion till hur man tar en anamnes och fick se en statusundersökning av en patient. Vår handledare har börjat lite mjukt med oss. Efter skolan har det ringts och mailats hit och dit och flera grupper har rivstartat med läxa till i morgon. Phew! Glad att det inte gäller oss. Huvudet är sprängfyllt som det är.

Nu susar det i huvudet. Det är nu det börjar på riktigt!
Sivs kommentar häromdagen på "Ruffhäxans nya liv" sa allt. T6. Det är stort!
Det är så det känns. Stort och viktigt men inte utan att det finns en liten krydda angst också.

Klarar jag det här? Jag måste tro på att utbildningen ger mig det jag inte har med mig. Det var ju den insikten som fick mig att söka in på läkarprogrammet. Jag kan inte allt - men utbildningen ger mig det jag behöver. Väl? Eller som KJ sa idag: Alla andra har ju klarat det, varför skulle inte vi?
Så det är med tillförsikt jag ser fram emot dagen i morgon.
Dagen när jag ska ta min första status (eller i alla fall en liten del av en status) på en alldeles riktig patient.
Nu har det börjat. Det vi alla har väntat på. Internmedicinska året.

Nu ska jag lyda studierektorn. Jag ska gå och titta på Cityakuten och lära mig hur ett förmaksflimmer ser ut.