Kandidatdropp

Just nu är jublar jag åt annans olycka. Det är sällan jag hatar personer. Jag kan komma på närmare exakt två personer. Inte sitter jag här med gloria och vänt leende. Det finns människor som jag tycker är idioter, konstiga, elaka, tråkiga, dumma, fula, humorlösa, korkade. Men i de flesta fall konstaterar jag bara att på dem ska jag inte slösa någon tid. Det är sällan någon är värd att hata. Jag mår för dåligt inombords av att hata. Så kan jag styra känslorna låter jag bli.

För några veckor sedan kom ett mail. Jag lyfte nästan av ren och skär skadeglädje. Hade jag kunnat hade jag faktiskt petat runt i såret på personen. Det är länge sedan personen förtjänade mitt hat, och jag trodde att jag inte brydde mig mer. Förträngning kallas det visst. Men uppenbarligen bryr jag mig fortfarande ....

De som känner mig väl kommer att förstå följande rader. Till er övriga: Bry er inte om det. Så här långt efteråt är det ändå inte intressant att återberätta.

Mailet:
....... H*n har fått sparken. Officiellt sagt upp sig. Slutar omedelbums. Det är väl skönt att veta att Gud straffar alltid till slut!! Vi är flera som råkat ut för h*s sk ledarstil och det känns skönt att rättvisa skipas!! .......

Eller med finlandssvenskens ord (Mr H:s bekant som inte är så bra på svenska):
Rättvisan är skippad!!!
Ett fyrfaldigt leve:
Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!