Pensionat och akuten
Väckarklockan gick igång alldeles för tidigt.
Snabbt in i duschen, frukost på stående fot, så ut till pensionatet för att hämta Lilla Besten. På vägen dit släppte jag av Mr H och hans diskbråck på akuten.
Jag tänker inte hämta honom förrän de lovat att göra någonting - vad som helst - åt hans diskbråck. Min älskade norrlänning är inte en man som klagar. Han biter ihop tills tänderna smält samman, hellre än att klaga. Han gör det han ska trots att han har ont, ont, ont. Smärtan är ofta så stor att efter en arbetsdag har han inte energi till någonting mer. Hur han klarar av att jobba med sin rygg är mig fullkomligt obegripligt. Jag ser direkt när han har ont - och i vilken utsträckning. Han behöver inte säga någonting. Ser det på hans hållning, hur vit han är i ansiktet. Hans envishet är stor och tur är väl det för det är den som gör att han efter flera år med smärta ändå står upp. Hans envishet är stor och synd är väl det för hade han slängt sig på golvet på akuten och skrikit ut sin smärta hade han nog fått en tidigare och bättre vård. Hjälper de honom inte idag på något sätt så tänker jag åka ner och bomba akuten, skrika i sjukhusdirektörens öra tills Sveriges samlade ortopedelit ägnar honom sin fulla uppmärksamhet i fyra veckors tid. Fast! Mr H hindrar mig väl. Han biter hellre ihop tills tänderna ramlar ur innan han gör väsen av sig och kräver någonting.
Man kan lugnt säga att Lilla Besten blev glad att se matte. Det går inte att beskriva hur hon svansade, hoppade och gnydde av lycka när hon fick se mig. Pensionatägaren var förbluffad. Men, jag tror ändå att hon haft det bra hos dem, fast hon fått sina klor klippta. Kanske var vommen en tröst mitt i allt kloklippande? Hon vart alldeles tokig när hon fick syn på matte. Tog ut henne i bilen och först efter 10 minuter hade jag fått henne så lugn att jag kunde köra iväg. I ytterligare tio minuter satt hon bara och flämtade av lycka. Sedan blev nog känslorna för mycket för henne för hon tippade omkull på sidan och lågt halvt medvetslös tills vi kom hem. Väl hemma bajsade hon av upphetsning så fort hon kom ur bilen. Någon promenad kom inte i fråga utan hon skulle upp till lägenheten. Matte var alldeles förskräckligt långsam med att låsa upp lägenhetsdörren tyckte hon. Väl inkommen sprang hon och letade efter husse, drack lite vatten, letade lite till. Men husse är ju på akuten. Nu har hon äntligen lagt sig till ro, men varje gång jag kommer i närheten blir det pusskalas.