Kandidatdropp

Allra sista dagen på klinik för den här terminen och jag har DC-konverterat en patient. Eller, ähum! Inte riktigt. Patienten har kvar sitt förmaksflimmer, men jag vågade i alla fall försöka köra ström genom hjärtat på patienten. Också har jag haft kandidatmottagning. Träffat en patient som kom på återbesök för sin hjärtsvikt och hörde både den tredje hjärttonen och det diskreta blåsljudet över carotis. Alldeles själv. Sitter här med ett stort flin på läpparna och tycker att det var ett fint avslut på första kliniska terminen.

Det har varit intensivt. Lärorikt. Tankeväckande. Svåra etiska dilemman. Tragiska människoöden. Fina människor. Roliga patienter. Bra handledare. Patienter som låter lilla kandidaten ta del av deras liv och behandling, mitt i det svåra. Stundvis har jag känt mig som den mest okunniga lilla människan i världen. Stundvis har jag fått sådana egobooster att jag hotat spricka.  Det var skönt att få avsluta terminen med just den här braiga känslan och inte någon av de andra som drabbat mig under terminen.