Kandidatdropp

När jag bestämde mig för att byta yrke var en av anledningarna att jag jobbade för mycket. Folk har skrattat mig rätt upp i ansiktet när jag sagt att jag ska bli läkare för att jobba mindre. Än så länge har jag lyckats hålla den mål-sättningen under studierna. Även om kliniken gör att man är i skolan på heltid, så är det ändå färre timmar per vecka än vad jag jobbat de senaste åren. Idag har jag gått med kardiologjouren. Dvs den kardiolog som tar emot remisser från andra kliniker och kallas till akuten när ambulansen kommer in med någon som medicinakuten bedömer som hjärtrelaterat. 

Kardiolog känns inte som ett blivande yrke för mig. Det har varit jätte-, jätteintressant. Otroligt lärorikt och roligt. Men, vi pinnade från ett ställe till ett annat och sökaren pep konstant. En stund avvek jag från kardiologjouren och följde en patient ,som hade en kraftig ST-höjning (= infarkt), till PCI och sedan CT-skalle. PCI:n har jag aldrig sett göras förut men satt där och fascinerades av vad man kan göra med tekniken. Medan jag satt och såg på öppnade man höger kranskärl och jag såg hur färgen bokstavligt talat steg i ansiktet på patienten och kallsvetten försvann. På mindre än 40 minuter hade de öppnat kärlet (ballongsprängning) och satt ett stent.  Trots det. Så där stressigt ska jag inte ha det på jobbet. Det får bli en annan specialitet. Förresten tänker jag aldrig mer ens jobba heltid om jag kan undvika det.