Kandidatdropp

Självförtroendet brukar knappast vara på topp på kliniken. Det känns som om vi kan så lite, har så mycket kvar att lära. Ofta tänker jag "Varför tänkte jag inte på det?" eller "Jaha, hur hänger det här ihop?", "Hur kunde jag glömma att fråga om det?". Känner vanligen en viss oro inför den dag jag står där själv med eget ansvar. Hinner man verkligen lära sig allt man behöver kunna? Men idag är självförtroendet bautastort. Just nu är det så stort att späs det på lite till hotar mina fötter att lätta från marken. Precis hemma efter ännu en akutjour. Som vanligt var det bröstsmärtor, yrsel och intoxikationer för nästan hela slanten. 

Fick min första egna patient direkt när jag kom in genom dörren. Dyspné. Jag gick in och tog anamnes och status och bestämde mig för att här skulle det bli en lungröntgen och inskrivning. Troligen pleuravätska, så det får väl bli ett drän när röntgen sagt sitt. Drog patienten för min doktor och det var klockrent.   

Så pysslade vi lite med ditten och datten tillsammans, handledaren och jag, innan jag tog nästa patient själv. Det var mycket, mycket svårare. Kände ändå att jag tog en bra anamnes och en bra status. EKG:t såg lite klurigt ut. Drog patienten för doktorn. Allt kändes bra ända tills jag skulle komma fram till en preliminär bedömning. Jag hade ingen. Fick säga att jag inte visste. Hade visserligen några diff.diagnoser, men ingen kändes egentligen rimlig. Doktorn följde med mig och träffade patienten. Det hjälpte föga. Doktorn hade inte heller någon susning om vad felet var. Vi tillkallade kardiologjouren som också fick göra en bedömning. Hur det gick vet jag inte, men troligen läggs patienten in bara utifall att.......