Tisdag

-"Asystoli"
-"Starta HLR" . "Ge adrenalin 1 mg"
-"Jag analyserar"
-"Ventrikelflimmer"
-"Undan från sängen!!!!!!", "Jag defibrillerar!!!!!"
-"Starta HLR"
-"Sinusrytm", "Han har puls"
Phew, vi räddade den här patienten också. Fjärde i dag.

Lyckligtvis var det ingen riktig patient utan en docka. Kurs i A-HLR, avancerad HLR med läkemedel och defibrillator, på
KTC. Vi fick öva på olika scenarion, med hjärtrytmer som förändrades under tiden vi arbetade med att rädda patienten. Jag som hatar rollspel förvånades över hur roligt det var. Kul förmiddag! Och lärorik! Fast det är konstigt att någonting som i teorin känns så enkelt ändå kan vara väldigt komplicerat. Mer övning skulle inte skada. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att få se ett hjärtstopp på riktigt som kandidat. Inte för att jag önskar det på någon patient utan mer för att den dag jag är med om det som läkare och är den som står där och ger order riskerar att åka på en rejäl känslostorm. Den känslostormen vill jag ha avklarad innan det är allvar.

På eftermiddagen smet jag. Hämtade Lillstumpa på dagis. Visade henne stora lekparken som finns alldeles i närheten. Oj, vad hon sprang. Oj vad lycklig hon var. Det var en riktig lekpark det! Nästan i klass med de australiensiska.

Kommentarer
Postat av: ami

Gillar inte heller rollspel, inte min grej att låtsas nåt, men visst behöver man träna!
Jag hade ju "turen" att redan samma kväll få se ett riktigt nästan-hjärtstopp(ihållande VT). Pat var dock vid medvetande så någon defibrillering blev det inte, det rättade till sig på antiarytmika. Men allt gjordes klart för DC, så jag fick ju se hur det gick till, och även känna av den lite spända stämningen som fanns i rummet.
Doktorn var helt lugn (utvändigt :-)), ordinerade 150mg Cordarone iv, och sen stod hon och höll i handleden, checkade pulsen och talade väldigt lugnande med pat, tills hjärtfrekvensen sjönk o pat mådde bättre. (Under tiden malde den mekaniska def.rösten på, den hade stenkoll på läget:-)).
Det är klart att det blir känslostormar när det handlar om liv och död, och jag tror(o hoppas) att man alltid kommer reagera så! Däremot tror jag inte att man har tid att känna efter förrän efteråt; när man väl står där med ansvaret så bara måste man agera, bryta ihop får man göra sen...
Det är iaf vad jag försöker intala mig själv, annars vet jag inte hur jag ska våga mig ut på banan...

2007-05-30 @ 22:09:38
Postat av: Kandidat Dropp

Ja, kanske är det bra att man fortsätter reagera och inte blir blasé? Lite som att man ska ha "teaternerver"? Då blir föreställningen bättre?
...och det är rätt ... bryta ihop det kan man göra efteråt....

2007-05-31 @ 05:19:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback