Kandidatdropp

Mr H låter som en grammofonskiva: -"När ska du gå till vårdcentralen?". Han avskyr att höra mina hostningar. Sex veckor sjuka är ungefär åtta veckor för mycket för hans del. Tror faktiskt att han lider mer än jag. Tur att han drog norröver innan det värsta bröt ut igen. Mitt svar blir hela tiden: "Jag har varit två gånger, tvingat dem att ta mykoplasmaprover och annat skoj, pratat med dem i telefon en gång. Kan inte ringa igen, då tror de att jag är hypokondriker".

Den här utbildningen har ju en viss tendens att frammana hypokondri hos kandidaterna. Ändå har jag än så länge klarat mig väl. Trots farhågan att jag skulle få prostatacancer (SIC!) under patologin har jag klarat mig från både det och andra hypokondriska formsvackor. Antagligen för att jag faktiskt har ett par tre verkliga sjukdomar att fightas med. Orken räcker liksom inte till för inbillade också.

Men nu börjar t.o.m kursare som jag nästan aldrig pratar med komma fram på rasterna bekymrade över min hosta och min långvariga sjuka (antar att mitt sniffande och hostande stör på föreläsningarna). Som om det inte skulle vara nog insåg jag på lungseminariet förra veckan att standardundersökningar inte genomförts på denna kandidat. Och moster (Röda Korssyster med ungefär 1000 års erfarenhet från vården) skickar välmenande råd på mailen om nasopharynxodling. Nu börjar hypokondrin ta sitt grepp om mig. Hjärnan går igång av sig själv. Det finns många diff.diagnoser på kandidatens tillstånd och jag tror att jag övervägt dem allihop.

Suck, jag ska bara ta mig igenom nästa vecka med föreläsningar också så ska jag ringa vårdcentralen igen och blotta min strupe.....