Adams bok
Kommer ihåg när boken kom ut. Det skrevs mycket om den. Det skrevs mycket om vården. Läste aldrig boken då. Tänkte många gånger att jag nog borde, men kom aldrig tills skott. Adam är manodepressiv. Åsa är hans sambo. Så stark hon framstår, Åsa. Och så sjuk Adam framstår. Det går nog inte att med ord beskriva hur man känner sig, hur man mår - speciellt inte om måendet är sjukt och annorlunda. Tycker nog ändå att jag förstår manodepressivitet väldigt mycket bättre efter att ha läst boken. Åsa och Adam är besvikna på vården. Det kan jag också förså. Samtidigt får jag känslan att det är mycket svårt att vårda manodepressiva. Kanske klarnar mina tankar på det området under höstens kurs?
Underligt nog gör Åsa Moberg i boken en referens till min senast lästa bok, Universums änglar, och bekräftar det jag funderade på när jag läste boken nämligen om det inte handlade om Einar Már Gudmundssons bror. Adams bok är en bra bok. Tycker mig ha fått ett bra grepp om manodepressivitet. Men boken är inte bara en faktabok utan också en skönlitterär bok, kanske tom i ännu högre utsträckning än det är en faktabok.
Det värsta är att den lämnar mig med en massa funderingar. Går och grunnar på saker och ting. Varför inleder man ett förhållande med någon som är så sjuk? Kan förföraren verkligen vara så skicklig att allt förnuft susar bort? Hur kan man stå ut i ett sådant förhållande? Ett förhållande som förstör ekonomin, som tar energi, som är som att hoppa på isflak - när som helst kan man åka under vattenytan i det isande kalla vattnet. Hur orkar man med det tärande? Hur orkar man vara som en mor åt någon som är lika gammal och till och med betydligt äldre?
Alla funderingar faller tillbaka på diskussioner som Mr H och jag haft emellanåt. Hur mycket kan man förvänta sig av sin partner? Hur mycket kan man förvänta sig av tillit och lojalitet? Vad är varje år tillsammans värt? Nejdå, ingen av oss är tokig. Det handlar mer om hypotetiska diskussioner. Tänk om någonting händer mig i framtiden? Hur kommer du att agera/reagera? Hur vill jag att du ska reagera/agera? Jag tänker på alla som vårdar anhöriga av den ena eller andra anledningen. Hur orkar de? Vad förväntas av dem?
Åh, har läst den flera gånger, den berör verkligen.
Precis de där frågeställningarna aktualiserades idag kring en patient vi haft inne som lider av både bipolär sjd och framlobsdemens. Hans fru kom in på expen och bröt ihop en stund - hon orkar inte längre men har ingen aning om vad hon ska göra. Dåligt samvete, släktens påtryckningar, gammal kärlek - fy fan vilken jobbig sits.
Det måste vara en urjobbig sits. Som aktualiseras dagligen inom vården. Hur hjälper vi? (Vi = nu räknar jag in mig som färdig doktor - lite i förskott.) Vad kan vi göra?
Mr H och jag diskuterade igen igår kväll. Och kom fram till att det är bara den som sitter mitt i det som kan se vad som ska göras. Övrigas krav/råd/påtryckningar ska man bortse ifrån. Och hur svårt är inte det?
Vi kan ju inte tvinga henne att skaffa ett avlastningshem, bara lyssna och komma med förslag. Sen blir det oftast aldrig något av det, utan patienten kommer in som "medicinfall" om och om igen, och samma scenario utspelas.
Det är nog något av det svåraste som finns - att ens älskade anhörig finns kvar, men inte är samma person, att man måste ta ett beslut om att inte orka allt själv med allt vad det innebär av självanklagelser. Hörde på kvinnan igår att hon helst hade velat att någon annan tog beslutet åt henne - fast å andra sidan vore det ju livsfarligt om vi utövade den typen av makt.
Måtte man hitta rätt ord när man är "motparten" (doktor) i den typen av samtal ...
I det här fallet behövde man som sagt inte säga så mycket. Bara lyssna, låta henne gråta, skrika, snörvla och prata runt i en cirkel - för hon var inte redo att ge upp, behövde bara pysa ur sig.
Att få vara ventil är också bra ...
Ja. Och genom att lyssna på andras elände får man för åtminstone en stund lite distans till sitt eget snörlvande, så det är en win-win-situation vad mig anbelangar, om det nu hjälpte henne för en stund också.