Mer psyk

Det var oväntat, men inte ledsamt att hitta en Paasilinnabok, "Den ylande mjölnaren", på "psyklistan". Mjölnaren, Huttunen, är manodepressiv och när han deppar yyyylar han. När han är manisk är han charmerande, glad och underhåller traktens ungdomar genom att härma skogens djur. Tranor är han en mästare på.

Han är som björnen, inte farlig - bara man är varlig. Byborna bestämmer sig ändå för att sätta honom på Uleåborgs psyksjukhus, han är ju i alla fall väldigt annorlunda. Det blir som en masspsykos. Alla vill ha fast honom utom poliskonstapel Portimo, den ljuva trädgårdskonsulenten Sanelma Käyrämö (som älskar honom men inte "vill gå hela vägen" eftersom hon inte vill föda ett tokigt barn) och alkoholiserade brevbäraren Piitisjärvi. De hjälper honom vid olika tillfällen att undkomma byborna och att under sommaren framleva livet i skogen.

Jag kan tycka att det är lite lustigt att den av Arto Paasilinnas böcker som allra mest ska handla om psykisk sjukdom faktiskt är den minst tokiga av de jag läst. Berättelsen är visserligen fullständig fiktion men känns ändå trolig. På en front gör dessutom P en vändning till det bättre. I boken är det är det första gången en kvinna får ta stor och fin plats.  Första gången en kvinna inte beskrivs som en prattokig kärring. Det är inte någon bok att skratta högt åt, däremot faktiskt en alltigenom småtrevlig bok. Har kommit fram till att ska man läsa P för fösta gången så är det den här man ska ge sig på.  Den är mer "mainstream" än Arto Paasilinnas böcker vanligen är. Mainstream, fast med en positiv klang.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback