Universums änglar
Alla är vi universums änglar. Också tokarna. Det säger schizofrene Páll som Einar Mar Gudmundsson skriver om. Vet inte om det är den isländska berättartraditionen som slår igenom men boken är himla rar. Fast den handlar om "tokar". Det är berättelser med humor. Berättelser som avdramatiserar sjukdomen. Som visar sjukdomen i all sin fulhet utan att skrämmas. Som visar hur "tokarna" går fram och tillbaka mellan att vara friska och sjuka. Mellan att medicinera och mellan att inte göra det. Mellan att bo på Kleppur, sinnessjukhuset som skrämmer allmänheten, och att vara ute i samhället. Samhället där "tokarna" inte alls mår bra. Där boendet är eländigt och folk skräms av tokarna. Berättelser om hur mentalsjukvården förändrats sedan 40-talet och framåt.
Jag skrattar gott åt att Páll och hans tre vänner går på bio för att hedra sin vän som tagit livet av sig och hur de efter bion går på fin restaurang och smörjer kråset utan en sekin på fickan. Jag lider när jag läser hur ensam Páll är. Hur hans syskon skräms av honom. Hur han och hans "tokvänner" inte längre får bo kvar hemma.
Jo, jag läser böcker från litteraturlistan för psyk igen. Och ja, den här boken tyckte jag om.
Ni får som vanligt en baksidestext:
"Med väl utvecklad svart humor och innerlig medkänsla ger Einar Már Gudmundsson röst åt den schizofrene Páll, som berättar om sitt liv från födelsen till döden.
Páll bor i Reykjavik, en stad i expansion och förvandling, och tiden är 1950-tal till 80-tal. Det är en tid av upplösning då gamla värderingar faller samman, och förvirring då inga nya ännu riktigt hunnit ta form.
Páll beskriver sin tillvaro, utvecklar sin saknad efter försvunna vänner och efter barndomens friskhet, ljus och harmoni. Och sakta växer en tanke fram: att lämna barndomen är kanske att förlora sitt förstånd."
Jag skrattar gott åt att Páll och hans tre vänner går på bio för att hedra sin vän som tagit livet av sig och hur de efter bion går på fin restaurang och smörjer kråset utan en sekin på fickan. Jag lider när jag läser hur ensam Páll är. Hur hans syskon skräms av honom. Hur han och hans "tokvänner" inte längre får bo kvar hemma.
Jo, jag läser böcker från litteraturlistan för psyk igen. Och ja, den här boken tyckte jag om.
Ni får som vanligt en baksidestext:
"Med väl utvecklad svart humor och innerlig medkänsla ger Einar Már Gudmundsson röst åt den schizofrene Páll, som berättar om sitt liv från födelsen till döden.
Páll bor i Reykjavik, en stad i expansion och förvandling, och tiden är 1950-tal till 80-tal. Det är en tid av upplösning då gamla värderingar faller samman, och förvirring då inga nya ännu riktigt hunnit ta form.
Páll beskriver sin tillvaro, utvecklar sin saknad efter försvunna vänner och efter barndomens friskhet, ljus och harmoni. Och sakta växer en tanke fram: att lämna barndomen är kanske att förlora sitt förstånd."
Kommentarer
Trackback