Kandidatdropp

Syndafloden är här. Den ena efter den andra kraken i klassen bryter ihop. Tårarna flödar. Handledarna kränker dem. Genom att bara vara opedagogiska eller rent av elaka.

Själv är jag som vanligt kärringen mot strömmen. För ovanlighetens skull tackar jag min lyckliga stjärna att jag hunnit bli så gammal som jag är när jag pluggar. Allt man gått igenom under åren, privat och på jobb, har härdat skinnet på näsan. Hade inte fixat det här när jag var tjugo. Hade också brutit ihop. Nu kan jag fnysa åt puckade kirurger utan att bli personligen kränkt på kuppen. Rispar de mig så fäller jag ut klorna och rispar tillbaka. Mig trampar de inte på. Faktum är att de inte ens försökt. Mig är de hövliga mot. Om det sedan är min ålder de har respekt för eller min barska uppsyn ska jag låta vara osagt.

För mig är den här veckan ren och skär glädje. Har en alldeles fantastiskt fin handledare. Han pratar med patienterna. Förklarar vad som hänt och kommer hända för dem. På köpet lär jag mig massor. Han ger mig uppgifter att utföra. Alla går väl inte galant. Men, so what, när det går fel lär jag mig faktiskt mer än när det går helt rätt. Fel för mig innebär mer utrymme för reflektioner. Och handledaren håller mig om ryggen - patienterna blir inte lidande på något sätt. Rondade för första gången alldeles själv i morse. Söta, rara sköterskan hjälpte mig. Det gick fint. Allt kunde jag inte men min handledare backade upp när jag kom med frågor.

Fick diagnostisera min första ileus. Hur coolt som helst med metalliska tarmljud. Vilken bra början på dagen! Ja, det är ju ledsamt för patienten förstås, men h*n hade inte ont och det är ju precis det här jag vill höra, känna, titta på. Friska patienter lär mig inte så mycket ...