Impad
Tog bilen till Studenternas. Kan konstatera att i Lilla Bestens ögon är regn mycket mindre otäckt än det är roligt att gå i nya miljöer. Matte var den som gav upp först. Intressant, faktiskt. Tittade ut genom fönstret hemma, konstaterade att det regnade, gick ut i regnet utan regnkläder och insåg att det regnade jättemycket. Verkar som om någon koppling i hjärnan hade glapp just under fönstertitten. Fyrtio minuter i regnet räckte gott och väl för matte idag.
Blev imponerad flera gånger om under morgonens promenad. Första gången när vi svängde ut från parkeringen till promenadvägen. Hör någon skrika stanna och inser att vi befinner oss mittemellan en vorsteh och hennes matte. Hunden var nere i slänten vid ån, ungefär 75 meter från matte, så ögonkontakt fanns inte. Vorstehn som hade tänkt sig ett rendez-vous med lilla taxfröken tvärstannade. Där satt hon tills matte kom. Snacka om pli på hunden. När matte passerade säger hon: "Min svärfar har tax, hon älskar taxar". Jag tackade för att hon stoppade hunden och förklarade att Lilla Besten inte älskar stora hundar och att ett möte hade slutat i slagsmål.
Vid ett stort grönområde sniffade två lösa golden runt. När vi är bara några meter ifrån inser jag att matte/husse inte är ute med sina hundar. Gulp! Skräcken grep tag i hjärtat på mig och jag såg för mitt inre hur två stora hundar fullkomligt massakrerade min lilla taxfröken och förbannade den hundägare som bara öppnat dörren och släppt ut bjässarna. I samma ögonblick får den ena för sig att min lilla taxfröken är en lattjo liten pryl och tar sats mot henne, men gör ändå en liten kringelkrok och jag kan skrika nej och sätta upp handen. Hunden tvärstannade med snopen min. Den andra som jag inte skrikit åt gjorde det samma. Uppenbarligen väluppfostrade hundar. Vad som förvånade mest i det hela är Lilla Bestens reaktion. Hon gick hela tiden med lyftad svans och sniffade i marken. Struntade fullkomligt i att det kryllade av Golden runtomkring. Kanske hade hon redan läst av goldiesarnas kroppsspråk och konstaterat att i det här fallet var de inget hot mot en ettrig, envis liten tax? Kanske var det mitt bestämda nej som fick henne på andra tankar? Trodde hon att jag försvarade henne? Trodde hon att det var henne jag gastade nej åt?
En stund senare möter vi en lös wachtel och hans matte. När matten får syn på oss kallar hon in hunden och kopplar den.
Alltså, va? Var det en slump? Går olika typer av hundägare på olika ställen? I Hågadalen borde man vara beväpnad med ridpiska för att komma undan alla hundar där husse/matte (oftast matte) anser att just deras hund har äganderätt till naturreservatet och ska springa lös och hälsa på alla den känner för. Och att alla andra ska vara tacksamma för att de dyker upp med en ruskig fart .....
Återkommer till detta ämne.
Ps Piskan är mer tänkt att vara till husse/matte än den stackars hunden.
Det finns gott om hundägare man kunde tänka sig att nita faktiskt, för det är väl sällan eller aldrig jyckens fel när såna otrevligheter händer, så jag uppskattade verkligen ditt PS :)
Skönt med så många "lyckade" hundmöten. Själv har jag vid ett par tillfällen stoppad grannarnas rottisar med ett myndigt "nej - stanna". De har sett väldigt förvånat men åtlytt mina kommandon. :-) Annars är Iza fantastisk på att stoppa hundar. Vet inte vad hon gör men något är det, för de bromsar alltid (åtminstone hittills) på 4-5 meters håll och inser att det inte är någon bra idé att gå fram. Hon är ju världens snällaste men skulle det behövas skulle hon nog inte tveka att ta i vad som krävdes.