Kandidatdropp

Inte nog med att omvärlden försöker sätta krokben för mig. Min egen kropp gör också sitt bästa för att komplicera livet. Kroppens påhitt borde jag vara van vid, men ibland händer det att jag bara blir så dunderless på den och mina förbenade sjukdomar.

Byta kropp vore fint. I brist på bytesmöjligheter skulpturerar jag med nyttig mat och motion. Kroppen är motsträvig. Efter förra veckans bas-spinning konstaterade Prästen och jag att : näe, det stadiet har vi passerat. Hårdare tag krävs för att vi ska känna att det ger nytta. Gårdagens pass var ett bra pass (förutom irritationen över att det är omöjligt att hitta en parkeringsplats vid F&S, till slut gjorde jag som fransoserna och dumpade bilen på första bästa plats).

Hårdkörning var det som gällde på passet. Svetten lackade. Speciellt på mig efter tjugo minuter av passet. Känning! Jo, det hade jag väl redan listat ut att det skulle hända. Kan inte äta för nära inpå passen. Men kursaren fyllde ju trettio i går och bjöd på födelsedagsfika. Så där satt jag på cykeln med känning (det blir aldrig allvarligt. Har alltid blodsockermätare i ena handen och frukt i den andra - bildligt talat, egentligen ligger allt i en påse på golvet). Känning och värkande hälsena. Det är bara så att jag inte kan äta på fyra timmar innan passet. Det vet jag ju, men hur i hela friden ska jag då kunna få in träningen i mitt redan späckade schema om jag ska klämma in en fyratimmarsregel? Just nu skulle den här kroppen kunna få gå på rea. Riktigt billigt!