Kandidatdropp

Jag hade gått och lagt mig, med mitt håriga husdjur som sällskap. Plötsligt hoppade hon ner, men hon kom tillbaka. Hon hade bara glömt någonting. Märgbenet! Det illaluktande, fem dagar gamla märgbenet som hon tuggar på. Nu tänkte hon ha det som TV-snacks. I min säng! -"Glöm det, hunden", sa jag. Men upp skulle hon.

Sängen är aningen för hög för att hon ska kunna hoppa upp med benet i munnen. Jag hörde hur hon tog sats, slirade på golvet. Upp skulle hon. Och upp kom hon så småningom, med väldig ansträngning. Jag tog märgbenet och kastade det i korgen. Men hon gav inte upp. Hon kom tillbaka, och upp i sängen. -"Ge dig", skrek jag. Och hon gjorde som vanligt när jag kommenderar. Ignorerade mig totalt. Det här upprepades några gånger.

Jag fick ta till ny taktik. Började bygga hinder av täcken och kuddar på Mr H:s sida av sängen och sedan la jag mig själv ytterst på min sida av sängen så hon inte skulle kunna hoppa upp. Som hajar cirklar runt en skeppsbruten på en flotte cirklade hon runt sängen med märgbenet i munnen. Sökande efter bästa ställe att attackera på. Så till slut gick det upp ett Liljeholmens. Hon lade ifrån sig märgbenet på sängkanten men hoppade själv upp på ett annat ställe där hindret var lägre. Elegant spatserade hon över till märgbenet, tog det i munnen och med ytterst mallig min travade hon över till min halva av sängen och lade sig tillrätta. Nu skulle här tuggas ben! Äckligt, illaluktande märgben.

I det läget gav jag nästan upp. Men bara nästan. Ryckte benet ifrån henne och kastade det i korgen. Då gav hon upp och tog med det till favoritfåtöljen istället. Det var viljornas krig och jag vann. Fast när jag vaknade nio timmar senare låg hon tätt mot min rygg och trampade med tassarna när hon tyckte jag bredde ut mig. Tack och lov var inte märgbenet där. Var det verkligen jag som vann kriget?