Konstiga? Vi?
Ibland undrar jag om vi är normala, Mr H och jag. Jag tycker att våra konversationer kan vara lite knasiga. Igår:
Mr H kom farande in i vardagsrummet från extrarummet och datorn.
-Sitter du och spottar inne?
- Öh? Va? Näe? Jag övar arabiska.
***********************
Också igår:
Mr H: - Du sover ju hårdast i världen. Du reagerade inte när jag kom hem.
Ego: - Jooooe, det gjorde jag väl.
Mr H: - Nähähäe då.
Ego: -Nä kanske inte, jag somnade tidigt.
Mr H: - Jag fick lyfta bort hunden. Hon låg tvärsöver din kudde, ovanför ditt huvud. Hon var inte ett dugg intresserad av att bli bortlyft. Ganska sticky mot kudden. (Konstpaus)
Mr H: - Du reagerade inte ens när jag tog täcket.
(För oinformerade. Jag är växelvarm. Ångande varm på dagarna och isbit på nätterna. Alltså sover jag med två täcken och är Mr H inte hemma när jag lägger mig så tar jag hans täcke med).
Ego: - Jo men, det noterade jag nog.
Mr H: - Nähähäedå, för jag tog det understa täcket. För det var varmast. Det hade du värmt upp.
Ridå.
Men alltså hur fräck får man vara? Det understa täcket?
****************************
Nu vaknade han.
Mr H: - Du märkte inte när jag kom hem igår. Jag hade kunnat riva huset utan att du vaknade.
Förlåt då, att jag är världsbäst på att sova.
Tack för dagens första skratt! Och håller med; att ta det understa täcket var fräckt. ;-)