Kandidatdropp

Fria fantasier och absurditeter är inte min grej, det har jag alltid hävdat. Näe, faktabaserat och trovärdigt ska det vara, men fullt så enkelt är det inte. Även om Kallentoft inte riktigt fick nåd för ögat får ju många andra deckarförfattare det. Och deckare är ju ändå fria fantasier, det får man i alla fall hoppas. Och vad gäller absurditeter så får ju de flesta Paasillinna godkänt av mig. Och de är ju många gånger absurda i kvadrat. Svårt att säga vad det är som gör att vissa böcker tilltalar Kandidaten. Många gånger tror jag inte alls att det har med historierna att göra utan sättet att använda språket, hur man kombinerar orden.

Mellan febertopparna läser jag. Senaste boken var riktigt absurd. Douglas Couplands "Alla familjer är psykotiska". Handlar om familjen Drummond där enda dottern visserligen vandrat spikrakt mot framgång som astronaut, trots att hon bara har en arm och hand för att mamman åt neurosedyn under graviditeten, men i övrigt är det misär och dysfunktionellt i familjen av stora mått. Sönerna är småkriminella, pappan likaså, han är dessutom otrogen för det mesta. Mamman försöker hålla skenet uppe men lyckas väl inte så bra. Boken är fylld av absurditeter och galenskap och jag älskar varenda sida. Kanske för att de ändå har en väldig gemenskap och tar hand om varandra?

Baksidestexten ger en fin liten sammanfattning: "Alla familjer är psykotiska men familjen Drummond är de okrönta mästarna. De har HIV, skjuter varandra, säljer sina barn och fraktar smuggelgods tvärs över Amerika.  Detta är en roman som skruvat upp allt på högsta volym. Den är vansinnig, rolig och bulldozrar sig skoningslöst fram med biljakter, rymdsex och både afrikanska och engelska prinsessor."