Kan jag?
Det fick mig att fundera. Vad är är det jag inte förstått? Just diabetes har jag bättre koll på än de flesta (även om jag behöver läsa på insulinsorterna lite - jag kan ju bara just de sorter jag har), men i övrigt? Var finns mina luckor? Inte känns det som om jag har en bra grund att stå på - rena rama gungflyn är det.
Försöker förlita mig på att jag faktiskt tar mina tentor, då måste jag ju ändå tillförskansat mig någon form av teoretisk kunskap. Praktiskt däremot har jag mycket liten erfarenhet. När man går på stora sjukhuset hela tiden får man sällan komma till och prova på saker. Jag har för katten inte ens gett en patient en spruta. Den kliniska praktiken har många gånger känts helt bortkastad - helt beroende på var man går iofs. På vissa placeringar har man uppgraderats från svans till tänkande människa. Måste intala mig att den där säkerheten och vanan kommer snart - några veckor på riktigt och sedan kanske den värsta osäkerheten är borta. Eller?
Tja...det jag tycker jag märker är att jag vet vart jag ska <i>leta</i> efter svar på det jag undrar - för nej, man står inte där och bara HAR alla kunskaper, åtminstone har inte jag det. Man har ett kartotek i huvudet som liksom leder en hyfsat (förhoppningsvis) rätt i uppkollningsträsket och som hjälper en att åtminstone ibland tänka i rätt banor.
Annars tycker jag att det bara mer och mer blir uppenbart att det är ett livslångt lärlingsyrke och inget annat - och som AT byter man klinik när man precis har fått kläm på ett och annat, och så börjar det om. Den här veckan på kirurugakuten har känts som om jag aldrig satt min fot på akutgolvet, jag har frågat om ALLT jag handlagt i princip.
Nu fick jag lite hopp, Mårr!
Det jag tror kanske är svårast för oss "oldiesar" (och för en del andra, men de skiter ju oftast i det och det...går inte så bra) som är vana att jobba självständigt och vara effektiva på egen hand är att bara böja på nacken och inse att man faktiskt MÅSTE fråga, många ggr, i början, det går inte att köra sitt eget race.
Man är allt annat än "fullärd" efter utbildningen - det är väl ingen slump att det återstår minst 18 mån + 5.5 år innan man faktiskt är specialist på något, och då har man verkligen smalnat av allt det man en gång trodde att man kunde.
Skulle just säga som Mårr - det viktiga är inte att kunna "allt" - det viktiga är att veta var man kan leta efter det man inte kan och att våga fråga.
Du kan vännen! Efter att ha tillbringat åtskilliga terminer i samma klass som dig så tycker jag att jag kan uttala mig som en auktoritet i ämnet. Du kan! Du kommer att veta när du måste fråga/kolla upp något och när du kan lita på din kunskap. Jag är övertygad om det. Var har du fått jobb i sommar? Du kan kanske skriva en snabb mailrad som svar?
Ha det gott och hoppas alla elaka mikrober lämnat din kropp!
Kramar!
(Nu låter det ju som om jag negerar att DU skulle kunna nåt, och det är förstås inte meningen. Vad jag försökte understryka var att ingen förväntar sig att man ska ha ALLA kunskaper med sig och kunna handlägga 10 patienter på raken utan att kolla eller fråga. Typ.)
Fina ord att få höra från dig, Sara. Mail kommer - om någon vecka eller så.
Jag hajjar, Mårran!