Kandidatdropp

Jag har tydligen läst den tidigare. Det står mitt namn, A20, Vt-91 på insidan av pärmen. Första kursen i engelska på universitetet. Tydligen imponerade den inte då för jag kunde ha svurit på att Ernest Hemingways "The Sun also Rises" inte stod på listan över lästa böcker. Den här gången imponerade den mer. Berättelsen om en liten grupp expatriates (finns det något svenskt ord?) som åker från Paris till tjurfäktningarna i Pamplona. De super värre än studententerna på sydskånska i slutet av 80-talet. Slåss av ingen orsak alls mer än att de vill. Munhuggs. Nyrika eller med fina anor. Dekadenta är de allihop. Lady Brett Ashley dekadentast av dem alla. Avverkar karlar på löpande band, mest för att hon kan.

Den här gången älskar jag boken. Där ser man vad 18 år gör med omdömet. Om det är till det bättre eller till det sämre vete fåglarna. Språket, det gammaldags, hakar jag upp mig på först. Sedan smälter det in i mig och jag kan höra amerikanskan och engelskan. Det släpiga och det högdragna i meningsutbytena som redovisas. Faktiskt är det kanske fler meningsutbyten än berättelser som för handlingen framåt i boken. Det är härligt hur huvudpersonerna driver med sig själva mitt i bitterheten. Men man kan undra hur boken mottogs när den kom. Huvudpersonernas leverne var nog knappast ett som accepterades 1926

Kanske har jag mognat tillräckligt nu för att läsa fler Hemingway?