Man får vad man betalar för
Det där med hudvård har jag aldrig brytt mig speciellt mycket om. Huden är som den är. Inte perfekt, inte skitdålig. I ungdomsåren med en massa småfinnar i plytet joxade jag med Stioxyl men numera är det tvål och vatten som gäller, kanske lite ansiktskräm när det känns torrt. Stärkt av hudföreläsarens svar i våras på att hud inte ska tramsas med har jag hållt fast vid tvålen och vattnet.
En dag blev jag bjuden på Mary Kay party. Det snackades en massa skit om hud som gick stick i stäv med det som lärdes ut på hudkursen. Ingenting handlade jag den gången. Det gick några månader så kom ett tillfälle när jag kände mig förpliktigad att inhandla Mary Kayprodukter (lite påhejat av det faktum att jag vid flytten slängde allt jag ägde och hade inom den kategorin eftersom grejorna var i runda slängar fem år gamla). När produkterna - de ack så dyra - var inköpta var det bara att använda dem och hör och häpna nog mår min hy bättre.
Naglarna delar sig. Det har de alltid gjort. Det beror på att jag inte får i mig mjölk har jag alltid tänkt och låtit det vara med det. Så tipsade Mårran om produkten Trind för ledsna naglar. Inte trodde jag på det, men testade i alla fall. Hör och häpna, mina naglar slutade dela sig och blir längre än de någonsin varit.
Både Mary Kay och Trind är svindyra, men det är nog som de säger: Man får vad man betalar för.
Men ooooooooo så roligt att du testat och fått samma resultat som jag!
Brukar ha den där genomskinliga som inte är blank och tänker att det måste vara mer hygieniskt med sånt än med skivade naglar.