Det sägs att jag har en sambo
Vi går omlott i huset. Dagarna/kvällarna när vi varit här båda två är lätt räknade. Vi kommunicerar via telefon/mail/facebook/SMS. Den enda som tjänar på det hela är Lilla Besten (*1), hon behöver sällan vara ensam någon längre tid. Jag är less på det här. Och ser egentligen ingen lösning förrän den dagen AT är förbi och fast tjänst är landad. Med de köer det är på AT här i trakten ligger lösningen långt bort. Orkar jag vänta? Osäkerheten med jobb, ekonomi har jag redan genomlidit en gång - förra gången jag pluggade. Då var allt ett enda stort äventyr. Det sista ställe jag ville vara på var hemma. Hela världen fanns ju att utforska och en rejäl lön var man inte i så stort behov av - van som man var att leva på luft och då och då generösa bidrag från modern.
Men nu är världen utforskad - åtminstone de delar jag ville se. En stadig lön är mer än välkommen, att leva på moderns generositet och en nypa luft känns numera som en riktigt dålig idé. Behovet av att tillbriga tid med Mr H och längtan efter en stadig inkomst och bristen på AT-tjänster gör att jag allvarligt överväger att hoppa tillbaka till mitt gamla jobb. Inte just det senaste företaget, även om monsterchefen från helvetet är utkastad med huvudet före, men liknande. Har sett ett jobb som verksamhetsutvecklare. Det står Kandidat Dropp på annonsen, jobbet är som skräddarsytt för mig. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag kan det bra. Men får jag det blir det aldrig någon legitimerad läkare av mig. Ska jag ens söka? Jo, jag är som åsnan nu. Mellan hötapparna.
(*1) I morgonens mail från Mr H stod: - Jag har fått nattsömnen störd av tryckande hund. Lilla Besten tog alltså chansen när matte inte var där och skuttade upp och lade sig kloss intill husse i natt.
Hoppas innerligt att det inte är LB som luktar flygfotogen för i så fall är det dags för ett veterinärbesök.
I övrigt; du VET väl inte än att du inte får AT i närområdet? Är det inte bättre att vänta med besluten tills du vet vad du har att förhålla dig till? Att "kasta bort" hela utbildningen när det är så nära slutet låter inte så lyckat i mina öron...
(Åh, dagens kloka ord nedpräntade redan kl 11.15?! Vad ska jag nu göra resten av dygnet?)
Jag vet, för jag har inte ens sökt i Uppsala. Skrämd av att de säger kön är så lång. De platser jag sökt ganska nära har visst bara tagit folk som jobbat där ett tag eller köpt hus där. Grrrrr!
Aj då...
Förstår att det är lockande och har liksom inget att säga du inte redan tänkt själv....när jag hör funderingar som dina är jag nästan tacksam över att jag själv inte haft något "vettigt" att falla tillbaka på de gånger jag nästan kroknat av ekonomiska/trötthetsrelaterade/tveksamhetsskäl.
Fast att vikariera som ul ett halvår-år i väntan på lämplig AT är väl ingen katastrof? Visst är det tråkigt att skjuta upp tiden till leg men det ger ju i alla fall en stabil och helt acceptabel inkomst (jmf studentekonmin), och kanske är det även en bra chans att testa en specialitet som är tänkbar i framtiden?
Tjena Annan Kandidat! Grejen är att det handlar nog inte bara om ett halvår eftersom jag inte är beredd att flytta eller veckopendla. Jag är inte sugen på att gå på vikariat efter vikariat, det känns lite för osäkert. Jag har(äntligen) kommit på vad som är riktigt viktigt för mig och vad jag behöver för att må bra och måste se till att prioritera det.