Kandidatdropp

Befinner mig åter igen i Karlstad. Stressad, stressad, stressad över att inte kunna vara hemma och ta hand om det sista i lägenheten och fixa det som måste fixas i nya huset (och nu snackar jag inte mys-,fluff-, flanellsaker som att hänga upp gardiner och välja matta utan hard core uppgifter som måste ordnas).

Långtidsstress och att jag inte själv kontrollerar min tid sätter sig i huvudet. Jag är ofokuserad, så till den milda grad att jag knallade ut kvart i sex i morse i t-shirt och shorts för att hämta varmare kläder i bilen till hundpromenaden. Drog igen dörren, som låste sig fint. Där stod jag. På utsidan. Besten på insidan tillsammans med bil- och lägenhetsnycklar.

Som den vänliga själ jag är väntade jag ända till halv sju (ute, i shorts och t-shirts) innan jag ringde Mr H och bad om telefonnummer till hyrestanten. Henne ringde jag inte förrän kvart i sju, ytterst vänligt av mig att vänta så länge måste jag bara påpeka. Hennes (troligen polska) lösning var att jag skulle knalla in i någon av de andra lägenheterna i huset och värma mig. Att jag inte känner någon, inte ens sett någon som bor här i huset tyckte hon inte var något hinder. Tanten var inte i stan, men väl hennes dotter och hon hade dessutom extranyckel.

Jag föreslog att tanten skulle ringa dottern men si den gubben gick inte, däremot kunde jag få numret och ringa själv. Inte oväntat svarade hennes dotter inte på okänt nummer så dags. Tills slut fick Mr H ringa tanten och med vänligare ord än mina föreslå (IGEN) att hon skulle ringa. Vad han sa vet jag inte, men ringde gjorde hon och det löste sig. Efter drygt två timmar i den friska morgonluften var jag inne hos Besten igen.

Sa jag att jag avskyr att vara regionaliserad?

Ps. Jag försökte faktiskt styra bort irritationen och tänkte på boken jag läste i somras "Att välja glädje" men irritationen bara växte och dessutom började jag hoppas att författaren Kay Pollack skulle ha en överjävlig dag.
Sa jag att jag avskyr att vara regionaliserad?