Kandidat. Kollega. Blivande doktor.
Jag tar det verkligen inte för givet. Därför kan jag bli tokförbannad när (enstaka) kursare surar över att gyn-patienter säger nej till att ha oss med. Istället för att sura över de som säger nej kanske man ska vara tacksam över dem som säger ja? Manliga kandidater har en klar nackdel i det här fallet, bara genom att de är män. Har de dessutom någonting annat i bakgrunden emot sig kanske fler patienter säger nej. Det är tråkigt, det förstår jag. Men att använda argumentet att patienterna inte skulle få säga nej för att vi måste få vår utbildning är inte ok i mina öron. Faktiskt är inte patienterna till för oss. Vi är till för dem.
Jag kan känna ett obehag när doktorerna presenterar mig som en kollega/blivande doktor men inte frågar patienten om det går bra att jag är med/undersöker. Många handledare gör så för de vet att fler patienter skulle säga nej om de fick valet. Att beröva patienterna valet gränsar i mina ögon till övergrepp.
Ska man vara förbistrad över att man inte får känna och klämma på tillräckligt med patienter är det inte patienterna man ska gå på. Kanske ska man istället gå på administrationen som inte klarar transformeringen från gammalt läkarprogram till nytt speciellt väl? Som fyller klasserna över bristningsgränsen. Det gör vår arbetsmiljö oacceptabel. Klassrummen lider brist på syre, vi sitter i 30-gradig värme hela föreläsningsdagar. Vi är flera kandidater per patient. Vi skickas land och rike runt för att klinisk praktik. Vi får inte träffa så många patienter.
Mycket i utbildningen kan förbättras men inte katten är det patienternas fel.
Jag har full förståelse för att blivande läkare måste få erfarenhet men är lite kluven att ställa upp själv. Fast en gång blev jag "försökskanin"
då jag opererades för endometrios fast det fick jag reda på först när jag vaknade,lite snopet men det gick bra.
Håller med du.
Det där med att handledaren inte alltid frågar patienten om det är ok att man är med (man auskulterar ju en del som AT också på sina ställen) brukar jag kringgå genom att fråga själv när jag hälsar, "är det okej att jag är med?". Än har jag inte blivit utskickad :)
Jag brukar göra likadant. :-)
Jag önskar att fler resonerade som du. Vi hade lite (mycket) samma problem, fast på djursidan.
När jag har varit på Ackis och det varit kandidater med tycker jag att det är helt ok att de petar och klämmer och stoppar upp fingrar i diverse håligheter, just för att de/ni behöver träning och när jag blir gammal och grå och ännu skröpligare än jag redan är, så vill jag ha doktorer som fått praktisk färdighet. Det får man inte utan övning.
Säg bara till om du vill klämma, känna eller stoppa upp ett finger i röven, jag kommer som ett skott ;-) :-D Haha! Då kan jag passa på att hämta min bunke också :-)
Ha! Ha! Bunken kan du få hämta utan att bli plågad :-) Det är fint att många resonerar som du, de bryr sig inte eller känner att de gör något bra. Och det tycker jag verkligen att de gör - något bra alltså. Men de som faktiskt bryr sig tycker jag inte att vi ska anklaga (som enstaka kursare gör) utan faktiskt acceptera det. Att gå till läkaren är kanske inte det roligaste man kan göra och är dessutom doktorn fumlig och tafflig och man har ont så ...
Jag slår en signal när jag ska gå jour - kanske kan du pricka in en ägglossning med inkluderande svimning då :-)
It's a deal :-D
Håller med och skulle tom vilja dra det ett steg ytterligare. Jag är alltid noga med att fråga mina pat om det är okej att någon är med i utbildnings- syfte. Studenten eller vem det nu gäller får dock inte närvara vid frågesituationen, utan vänta i ett annat rum. Utifrån erfarenheten att många pat har mycket svårare att våga säga annars.
Kan endast minnas en gång jag ställts inför frågan, och det var i samband med en gynundersökning (!) när jag var dryga 20 år och inte så styv i korken. Och inte nog med att det var en, utan TVÅ blivande barnmorskor som skulle göra samma undersökning + den ordinarie. Jag var väl måttligt road men jag vågade väl inte säga nej. En extra hade faktiskt varit mer än nog just då. Vid mina relativt få "vanliga" läkarbesök har nog frågan aldrig uppkommit men om den gör det någon gång kommer jag definitivt försöka ställa mig positiv av samma skäl som Lilla Mysan.
Jag har också råkat ut för det en gång Lotta. Gyn-underesökning. Drygt 20, superblyg och svårt sjuk. Fem (!) kandidater skulle enligt sköterskan vara med. Var jag fick modet ifrån vet jag inte, men nej sa jag. Dumma systern stod på sig tills jag talade om för henne att i så fall skulle jag gå hem och aldrig mer komma tillbaka och hon kunde ha mitt liv på sitt samvete. Då gick hon och frågade min doktor. Gulddoktorn som förstod precis hur lustigt jag tyckte det var och accepterade utan att tveka. Idag säger jag ja ibland, nej ibland.
Kanonbra, Nollan! Det är ju så det ska gå till.