Kandidatdropp

Så kom dagen vi väntat på i fem och ett halvt år. Examenshögtiden. Klockan ett i universitetets aula, en vacker och imponerande sal, perfekt för högtidliga tillfällen. Ansvariga kursare hade lagt upp programmet fint och vi hade övat på att marschera in och ut och upp och ner från scenen. Det var nog bra.

Jag var mitt i alltihop så kanske är min uppfattning lite vriden men från mitt perspektiv var det så högtidligt och fint att trava in bakom fanbärarna och spelmanslaget att jag var tvungen att sänka huvudet när glädjetårarna kom. Så följde cirka en och en halv timma med musik av duktiga kursare, tal av professorer och inte minst dimplomutdelningen. Och tänk jag, som avskyr att stå i centrum, bara njöt av att gå fram och ta emot mitt diplom. Njöt så till den milda grad att tanken som korsade mitt huvud var "Äh, man kanske ska bli teaterapa istället".



Efter examen kom min stora fest. Mamma var fantastiskt generös och bjöd på buffé och sin tid hemma hos oss i vårt hus. Medan hon for runt i huset och servade alla, med bistånd från moster Ä och mormor bara njöt jag. Det var så otroligt roligt att så många kom för att fira dagen tillsammans med mig. Vänner, arbetskamrater och kursare kom. Många hade åkt långt för att vara med. Tyvärr hinner man inte ägna alla den tid man skulle vilja men ni ska veta att jag var väldigt glad för att ni kom även om vi inte hann prata så länge. Jag blev uppvaktad med massor av blommor och presenter, genomtänkta fina presenter som jag uppskattar väldigt mycket. Där fick jag som hade låtit hälsa att jag ingenting behövde.

Gästerna kom och gick, avlöste varandra och hela eftermiddagen och kvällen var ett enda stort glädjerus för mig. Mamma höll fint tal, chefen på extrajobbet likaså.

En fantastisk kväll även om jag höll på att bli av med mormor och mamma på kuppen eftersom mina vänner var på väg att adoptera dem. En nästan 90-åring som tog hand om all disk och en 67-åring som organiserade eftermiddagen och kvällen så det stod härliga till. (I vår släkt sliter vi ut en generation i taget, de äldre först). När sista gästen gick framåt halv två, tror jag klockan var, var jag fortfarande klarvaken och pigg.

Mamma och mormor var kvar i nästan tre dygn till och så länge varade kicken och glädjeruset. Så här tre veckor senare är den mesta tokglädjen borta, men njuter av att det är över gör jag fortfarande. Nu ser jag med spänd förväntan fram emot att börja arbeta när semestern är slut.