Anmälan till ansvarsnämnden
Idag ringde jag veterinären för att diskutera saken. Jag var väl förberedd och samlad. Att veterinären kände sig i underläge var uppenbart. Kanske är hon väl medveten om att hon gjort fel och har dåligt samvete? Inom två röda hade hon börjat skrika åt mig, vägrade lyssna på det jag sa och lade ansvaret på mig samt skrek att jag aldrig mer var välkommen dit, i fortsättningen fick jag gå till Ultuna (som om jag överhuvudtaget hade tänkt gå tillbaka till den som höll på att förorsaka min älskade taxs död).
Direkt efter samtalet ringde jag veterinärförbundet och förklarade hur jag tänkte och undrade hur jag skulle göra. Det låter som du har ett fall att anmäla sa kvinnan jag pratade med. Det blir en anmälan. Men det tar emot. Jag ger det till söndag kväll innan jag mailar anmälan. Kanske har veterinären tagit sitt förnuft till fånga och ringt mig innan dess och är villig att diskutera saken i lugn och ro med mig och fundera över sina rutiner så inte fler hundar, mattar och hussar behöver vara med om det här?
Men jisses vilken grej! Väldigt klantigt att börja skrika som hon gjorde, då är ju liksom all ytterligare kommunikation körd sen.
Åts min kommentar upp nu igen, eller dyker den upp senare, tro?
Heh. Där var den.
Ja DET lär nog inte hända. Att veterinären ringer upp alltså. Påminner extremt mycket om hon som höll på att ta död på min Iza... Jag gick aldrig vidare med det, orkade liksom inte, och hade ju inga "bevis", men ibland ångrar jag att jag inte gjorde det.
Näe, som hon lät lär det nog inte hända. Jag tycker inte om att anmäla - jag gör det verkligen inte lättvindligt. Är beredd att förlåta och släppa det hela. Hade inte brytt mig om att anmäla om vi hade kunnat ha en konstruktiv diskussion. Men som det var nu flippade hon ur - totalt. Och när jag sedan hör vad taxmamman har att säga om samma veterinär så tror jag att hon styrs av ekonomisk vinning, inte att hon vill göra djuren gott. Risken att det händer igen är alltför stor. Om jag anmäler kanske hon tänker till och månar mer om djuren.
Det är klart att man som veterinär ibland klantar till det. Gör fel, helt enkelt. Man kanske brister i sina rutiner, tänker fel eller what ever. Man är inte mer än människa. Men om något knas händer, så tycker jag att det är en veterinärs plikt att vara ödmjuk mot patient/djurägare och situationen. Det kanske inte är någons "fel" att det blev som det blev - ibland händer oförutsedda saker - men det ger inte någon rätten att bete sig illa.
Jag kan tänka mig att det är lite samma sak för veterinärer som för läkare - patienten som kommer är orolig/rädd/ledsen och är i princip i beroendeställning till läkaren/veterinären. Man ser ju upp till den som kan mer och förhoppningsvis ska bota en/ens djur. Och när man sitter i den maktpositionen tycker jag det är extremt viktigt att vara ödmjuk och lyhörd, speciellt då om man gör något galet eller om något blir galet i situationen.
En övervägande majoritet av ärendena i veterinära ansvarsnämnden hade aldrig behövt hamna där om kommunikationen mellan djurägare och veterinär varit bättre. I många fall har veterinären gjort efter bästa förmåga, men kommunikationen med djurägaren har falerat.
Det är inte lätt att vara veterinär, och det är förbanne mig inte lätt att vara djurägare heller :-|
Klokt sagt, LM.
Tro mig, jag inser att det inte är lätt att vara veterinär. Alla klantar sig med jämna mellanrum. Också läkare och veterinärer. Mitt kommande yrke skrämmer mig som f-n. Klantar jag mig så är kostnaden och lidandet enormt för andra människor inte bara mig själv. Samma sak för veterinärer.
Jag tror man måste vara beredd att diskutera sin egen roll, att ta kritik och vara redo att tänka om. Också det är svårt, jag vet, principfast kan jag själv vara in absurdum (förhoppningsvis kommer medvetenheten om bristen att rädda mig).
Men när människan ljuger rakt upp och ner i telefonen, försöker lägga skulden på mig för något som inte är mitt ansvar och inte är beredd att reflektera över situationen som höll på att kosta min hund livet,....
Med den inställningen är jag rädd att Lilla Besten inte är den sista att råka ut för det här hos den veterinären.
Exakt!
Jag gör säkert misstag varje dag när jag har jobbat (dock inte så allvarliga som det som hända LB - inte än iaf) men jag tycker inte att man ska vara sämre än att man kan ta till sig av kritik, vara ödmjuk och lyssna och rannsaka sig själv. Det svider i yrkesstoltheten och även på ett personligt plan, men det tycker jag är en skyldighet när man har den roll man har. Både gentemot sig själv, djurägaren och kanske ffa gentemot djuren.
Man kan göra nästan vilka misstag som helst, men man FÅR INTE lägga över ansvaret för sina misstag på djurägare/patient och man FÅR INTE vara otrevlig och skrika åt någon som nästan mist sitt djur pga misstaget.
Jag lovar att aldrig göra det! :-)
Hoppas att du anmäler! En del veterinärer tror att de är ofelbara och vägrar att ta till sig kritik till och med när de uppenbarligen har gjort fel (jag har tyvärr träffat på flera av den sorten...). Eftersom den här veterinären verkar tillhöra den skaran hoppas jag att du anmäler, så att inga fler småbestar behöver råka ut för liknande eländen.
Kram till er alldeles egen lilla best, hoppas att hon är någorlunda okey nu!
Trist att höra att det finns fler av den veterinärsort jag träffat på. Både Helena och Lotta har ju träffat på dem. Men det är väl som med läkare både bra och dåliga finns. Jag väljer att tro att de flesta resonerar precis som Lilla Mysan och hoppas att det är troligare att jag stöter på en sådan nästa gång. Förresten har jag ju redan gjort det. På Ultuna räddade de min hund till livet och fast de fick fasligt bråttom när de insåg hur nerkyld de var stannade de till några sekunder hos husse på väg ut genom dörren så också han skulle få säga hej då. Omtänksamt!