Vårtecken
Tussilago i dikeskanten och blåsippor i backarna i alla ära, men nu har det säkraste vårtecknet av alla kommit till Eriksberg. Panschisarna samlas åter igen vid skolan på lördag förmiddag klockan 10 för att spela boule.
"Tusin tak från er. Respekt. Här " sa hon och pekade på hjärtat. Och fortsatte: "Fråga te, fråga saft. Tusin tak från er".
Och tårarna trillade ner för kinderna. Det var på extrajobbet. Jag hade frågat en av de nya kvinnorna hur hon mådde. Hennes tårar svämmade över och hon började prata. Massor. Orden rann ur munnen på henne. Jag förstod inte ett dugg. Efter många år i Sverige blir ändå inga prepositioner rätt, och hon kan nästan inga ord. Jag förstod att hon var ledsen och försökte trösta. Mina ord förstod hon inte. Klappade på henne. Kroppskontakt lugnade henne inte. Snarare fann hon det nog olämpligt. Så jag satte mig och lyssnade. Intensivt. Kanske räckte det med det? Tänkte på att patient-läkarrelation lär oss att det är viktigt att inte avbryta patienten. Så jag bara satt. Tittade på henne och låtsades inte ens förstå henne, men visade i alla fall att hon fick min tid och att jag var beredd att lyssna även om vi inte kunde prata med varandra. När hon gick var hon lugnare. Jag däremot kände mig fruktansvärt otillräcklig. Önskade att jag kunnat säga att det blir bättre. Att hennes sista år kommer bli bra. Att det är starkt att fly från en man som förtrycker henne och barnen. En man som inte tillåter henne att träffa andra människor utan honom. Hon är fantastisk, tänker bara på att barnen ska ha det bra. Har aldrig visat barnen någonting annat än ett glatt ansikte, men är så förtryckt att hon knappt själv vågar fatta ett beslut om att gå på toaletten. Hon vågar inte längre prata högt utan viskar, trots att mannen inte är nära.
Funderar över Sveriges invandringspolitik och säger det igen. Vi hjälper inte någon genom att sticka huvudet i sanden och låtsas att problemen inte finns. Om vi inte accepterar den sortens förtryck av kvinnor så måste vi agera så att de som kommer till det här landet slussas in på ett annat sätt att leva. Och kom nu inte och säg att det finns svenska män som förtrycker kvinnor, att det inte bara är invandrare. Det vet väl jag också att det är så. Men jag är övertygad om att det är av olika orsak de svenska män och de invandrade männen förtrycker sina kvinnor. Därför ska de hanteras på olika sätt. Hur kan vi tillåta att en kvinna bor i Sverige 15-20-30 år, föder barn, lagar mat åt sin familj och tar hand om den men inte lär sig någon svenska och lever som en fånge i sitt eget hem?
"Tusin tak från er. Respekt. Här " sa hon och pekade på hjärtat. Och fortsatte: "Fråga te, fråga saft. Tusin tak från er".
Och tårarna trillade ner för kinderna. Det var på extrajobbet. Jag hade frågat en av de nya kvinnorna hur hon mådde. Hennes tårar svämmade över och hon började prata. Massor. Orden rann ur munnen på henne. Jag förstod inte ett dugg. Efter många år i Sverige blir ändå inga prepositioner rätt, och hon kan nästan inga ord. Jag förstod att hon var ledsen och försökte trösta. Mina ord förstod hon inte. Klappade på henne. Kroppskontakt lugnade henne inte. Snarare fann hon det nog olämpligt. Så jag satte mig och lyssnade. Intensivt. Kanske räckte det med det? Tänkte på att patient-läkarrelation lär oss att det är viktigt att inte avbryta patienten. Så jag bara satt. Tittade på henne och låtsades inte ens förstå henne, men visade i alla fall att hon fick min tid och att jag var beredd att lyssna även om vi inte kunde prata med varandra. När hon gick var hon lugnare. Jag däremot kände mig fruktansvärt otillräcklig. Önskade att jag kunnat säga att det blir bättre. Att hennes sista år kommer bli bra. Att det är starkt att fly från en man som förtrycker henne och barnen. En man som inte tillåter henne att träffa andra människor utan honom. Hon är fantastisk, tänker bara på att barnen ska ha det bra. Har aldrig visat barnen någonting annat än ett glatt ansikte, men är så förtryckt att hon knappt själv vågar fatta ett beslut om att gå på toaletten. Hon vågar inte längre prata högt utan viskar, trots att mannen inte är nära.
Funderar över Sveriges invandringspolitik och säger det igen. Vi hjälper inte någon genom att sticka huvudet i sanden och låtsas att problemen inte finns. Om vi inte accepterar den sortens förtryck av kvinnor så måste vi agera så att de som kommer till det här landet slussas in på ett annat sätt att leva. Och kom nu inte och säg att det finns svenska män som förtrycker kvinnor, att det inte bara är invandrare. Det vet väl jag också att det är så. Men jag är övertygad om att det är av olika orsak de svenska män och de invandrade männen förtrycker sina kvinnor. Därför ska de hanteras på olika sätt. Hur kan vi tillåta att en kvinna bor i Sverige 15-20-30 år, föder barn, lagar mat åt sin familj och tar hand om den men inte lär sig någon svenska och lever som en fånge i sitt eget hem?
Kommentarer
Trackback