Kandidatdropp

Livet går upp. Livet går ner. Just nu går det mest ner. Jag känner mig PRUTT-TRÅKIG. Aldrig har jag väl varit speciellt cool och häftig, men nu är jag så trött på mig själv att jag vill flytta från mig. Dagligen förvånar det mig när jag upptäcker att både sambon och Lilla Besten är kvar i lägenheten. De borde ha flyttat för länge sedan. Jag har ingen gnista kvar. Trött och hängig. Delvis börjar jag väl gå in i "tentamode" men det är inte hela sanningen. Det är så mycket runt omkring som jag inte har kontroll över. Som andra styr över. Och har gjort så en längre tid. Det gör mig handlingsförlamad. Jag kan bara vänta och se vad besluten blir. Och det hatar jag. Att inte kunna ordna till saker själv. Det ska gå fort och det ska ske nu. Giv mig tålamod.

De kom som på löpande bandet. In genom dörren. Mamma och bebis. Bebisarna var 6 veckor, 3 månader eller 6 månader. Det var förmiddag och BVC på vårdcentralen. Doktorn var fantastisk. Hon spelade inte en roll. Doktor var inte hennes yrke. Det var ett kall, som föll sig oerhört naturligt för henne. Kanske var det erfarenheten och de många åren i yrket jag såg. Hon var en äldre kvinna med sedan länge vuxna barn. Lugn och trygg. Det var till min stora förvåning mammorna också, lugna och trygga. Visst såg man vilka som hade barn sedan tidigare. De tog i barnen på ett annat sätt. Men också förstagångsmammorna var avspända och lyckliga och i harmoni med sina barn. Att barnen mådde bra det visste mammorna redan, men fina doktorn förstärkte det hela genom sitt sätt mot mamma och bebis. Förstärkte känslan av mirakel och ut genom dörren vandrade inte längre mamma och bebis utan mamma och världens finaste, friskaste barn. Det var superwoman och hennes mirakel som lämnade vårdcentralen. Allt tack vare fina doktorn.

Eftermiddag. Mottagning med hyrdoktor. Hon var inte svensk, det hördes på brytningen. I många år har hon arbetat som doktor i Sverige. Allmänläkare. Varit på många olika platser. Gediget kunnig. Flera olika patienter hade vi. Alla tog hon lika fint hand om. Förklarade och förklarade för patienterna hur de skulle göra. Någon patient var desperat, försökte med olika lösningar för att hitta bot och bättring. Några lösningar troligen rent skadliga. Efteråt avslöjade hon för mig att hon tyckte att det patienten höll på med var ren och skär idioti. Inte med en min röjde hon för patienten sina starka känslor, gick inte i klinch med den utan förklarade bara varför patienten borde följa doktorns behandling. Jag tror att patienten gick hem och gjorde som doktorn sa...

Doktorn var äldre. Mån om att jag skulle förstå. Delade med sig av sin erfarenhet och sin kompetens. Han gjorde sitt bästa för att jag skulle gå därifrån en erfarenhet rikare. Ändå blev det så fel. Han gjorde mig arg. Tror inte han förstod det. Hoppas inte det. För det var nog inte meningen. Det var ändå bara välvilja som strömmade från honom mot mig. En önskan att få dela med sig av sin kompetens. Han kikade igenom listan på patienterna vi skulle ha och kommenterade patienterna. "Jaha, den där är överviktig." Läste journalen och fortsatte "försöker gå ner i vikt. Men det är bantning det handlar om, inte viktnedgång. Jaha, vad har den här patienten? Ont i knäna. " Han suckade. "Säkert överviktig. Det är mycket sådant här".

I mitt stilla sinne tänkte jag: "Är du helt dum i kolan? Försöker du provocera mig? Att du inte tycker om överviktiga människor har du gjort helt klart för mig. Vad är det du försöker säga? Att jag ska gå ner i vikt? Tack, jag vet det. Men jag vet också att jag har sjukdomar som gör det svårt för mig. Du vet inte att jag går med hunden två timmar om dagen och försöker gå på Friskis och Svettis ett par gånger i veckan. Jag försöker äta nyttigt. Om jag inte gjorde det skulle jag i ännu högre grad likna heffaklumpen och barbamamma. Vad är det du vill ha sagt? Riktar du dig till mig eller är det dina patienter du suckar över. Döm inte dem osedda. Prata med dem."

Första patienten kom in. Doktorn var bufflig. Frågar man mig kan jag inte säga vad det var, mer än att han hade en "taskig" attityd mot patienten. Det var inte direkt någonting han sa, men stämningen var konstig. Han var "överlägsen". Jag höll mig i bakgrunden. Kandidater ska synas, inte höras. En gång bet patienten ifrån. När patienten gick ut skakade den tass med doktorn. Så skakade den tass med mig och viskade tyst ett tack. Varför vet jag inte. På eftermiddagen kom VC-chefen förbi. Du, sa hon, den där patienten ni hade ville bli listad hos dig när du blir färdig doktor och kommer till oss. Patienten gillade dig.

Jag vet inte vad jag gjorde. Kanske har det med det min svägerska sa att göra:   -"Du har ju inget pokerfejs." Kanske behövde jag inte säga någonting? Kanske räckte det med att jag stod där med alla känslor lysande i mitt ansikte. Patienten hade blivit stött och ledsen av doktorns behandling. Med all rätt. På lab hade patienten börjat gråta. På något sätt, jag vet inte hur, hade jag gjort hennes besök hos doktorn drägligt. Det glädjer mig. Men, det ska inte behövas en kandidat för att man ska stå ut.

Nästa patient doktorn hade var en hel familj med luftvägsinfektion. De var unga, snygga, framgångsrika och smala. Doktorn skojade med dem, med barnen. De gick därifrån och tyckte nog att de träffat världens bästa doktor. När de gått sa doktorn: -"Det gäller att få en bra kontakt med patienterna". Då snörpte det sig i halsen på mig. Han hade ingen som helst aning om hur första patienten såg på honom. Ingen självinsikt alls. Och jag upplyste honom inte om det.

Det är svårt att vara doktor. Det tänker jag varje dag. Det är svårt att hålla alla nöjda. Det tänker jag också varje dag. Jag kan bara hoppas att det är få, när jag är färdig doktor, som går ifrån mig och känner sig illa behandlade. Jag kan bara hoppas att jag trots att jag är full av fördomar mot alla möjliga samhällsgrupper av människor ser individen som sitter där. Inte ser den som en representant för en viss grupp. Gudarna ska veta att jag i alla fall kommer att försöka se individen och se bortanför mina fördomar i den mån jag är medveten om dem.

Förresten hade doktorn inte bara svårt för överviktiga. När han kommenterade listan med patienter skulle det komma en med nackbesvär. Doktorn sa "Missbrukare förstås. Påkörd bakifrån. De kommer bara och vill ha starka mediciner och bli sjukskrivna. De är värst."

Nu är han hemma. Det var överenskommet att jag skulle hämta honom 12.00. Men han längtade hem. Kvart över nio i morse kom både ett SMS och ett mail: "klockan är tolv, myroribrallan-tid". Det var bara att åka och hämta honom. De tre trapporna upp till lägenheten tog han som värsta bergsgeten. Men sedan var orken slut. Nu sover han sin morfinsömn.

Tryck till ordentligt så känner du sa hon. Och jag tryckte till. Pang, sa det, där kom en liten fot. Det var alldeles magiskt. Först nästa vecka ska den födas, men alldeles uppenbarligen är det redan en liten person som talar om att den finns där inne. Kanske ville den inte att jag skulle rucka på dess lilla boning? Kanske ville den bara säga: Hej, här är jag!

Vårdcentralen hade planeringsdag den här dagen. Jag blev förflyttad till Samariterhemmets barnmorskemottagning. Fick känna på livmoder, foster, höra fosterljud, mäta magar. Många mammor hade gått över tiden och ville bara ha ett slut på graviditeten. De var trötta. De var tunga. Nu ville de bara träffa den där lilla parveln som de hade i magen. Se vad det var för liten en och lära känna den ordentligt. Varje dag fram till förlossningen var som en evighet för dem.

Kvinnorna som kom var välinformerade, välklädda. Nästan varje kvinna som var där kände jag en samhörighet med. Konstigt. Jag är ju inte ens i närheten av gravid. Jag tyckte om dem. Spontant. Annars brukar jag varken känna bu eller bä för patienter. Så sa en av barnmorskorna: " Jo, de här mammorna är välinformerade. Lugna. Det är ett sådant område. De är mitt i karriären, mellan 30-35. Välbetalda. Har råd att få barn, har råd att vara hemma. Det går bra för dem och barnen. Inga problem. Det enda är att ibland kan de ha svårt att varva ner, att släppa karriären". Då slog det mig. Det var mina vänner och mig hon beskrev. Mitt liv innan jag började läsa till läkare. Mitt gamla liv. Där jag fortfarande ibland tycker att jag hör bättre hemma. Livet jag kan längta till ibland. Nej, jag ångrar inte mitt nya yrkesval. Men på så många sätt började jag om när jag började plugga igen. När man är mitt i livet ska man inte börja om. Då ska man luta sig tillbaka och skörda frukterna av sitt arbete. Då ska man inte ha krasslig ekonomi igen. Då ska man få styra sitt liv själv. I alla fall i den värld jag kommer från. Jag vet att inte allas verklighet är sådan. Men min är det och jag har lämnat den verkligheten. Frivilligt! Ibland ångrar jag mig.