Kandidatdropp

På väg hem på båten säger plötsligt Mr H att han ser dubbelt. Tittade lite extra på honom och släpade, under hans vilda protester, ner honom i hytten för att ta ett neurologiskt status. Ingen tvekan om saken, sensoriskt och motoriskt bortfall i vänster ansiktshalva. Kul att jag är en jävel på neurologstatus, synd att jag ännu inte gått T9 och lärt mig tolka vad jag ser tänkte jag  medan stroke, virus och andra orsaker till fascialispares for runt i huvudet på mig. Det var bara att ge sig  ut på båten på jakt efter en doktor.

Hittade med hjälp av säkerhetsvakten en liten doktor. Han var est, såg ut som lille Fridolf. Efter min berättelse letade han flåsande och nervöst i lådorna på sjukan efter stetoskop, blodtrycksmanschett och stoppade ner dem tillsammans med lite medikamenter i en plastpåse. På min inrådan lyckades han också lokalisera en nål (fast jag erbjöd honom en av mina diabetesnålar, det hade ju fungerat fint under min undersökning). Med lille Fridolf flåsande bakom mig drog vi till hytten alltmedan jag bad till guden jag inte tror på att hans hjärtinfarkt inte skulle komma just nu.

Lille Fridolf undersökte Mr H. Hans undersökning bestod i att ta blodtrycket (för högt) och sticka nålen i Mr H:s kinder. Utslaget var att känseln och motorik inte alls var nedsatt. Då fick jag rycka in. Fridolf hade nämligen tryckt nålen betydligt hårdare i vänster kind än i höger. På vänster sida flöt blod. På höger sida syntes ingenting. Vi visade doktorn att vänster ansiktshalva hängde, att Mr H inte kunde sluta vänster öga, att tungan devierade mot den friska sidan. Det blev lite spray under tungan för att sänka blodtrycket och en uppmaning att Kandidaten om två timmar skulle kontrollera att trycket var lägre. Doktorns diagnos var att ett litet kärl gått sönder och att det fick bli MR när vi kom hem. Kandidaten var inte nöjd med det hela och tänkte att sjukhus vore väl en bra idé. Typ NU. Ni vet, ökat intrakraniellt tryck osv. Men, Kandidaten är inte doktor och har inte kompetensen att bedöma det hela utan tryckte undan oron så gott hon kunde. Lille Fridolf var ju ändå färdig doktor. Två timmar senare var trycket något lägre. Eller var det det? Så mycket skillnad var det inte och Kandidaten kontrollerade trycket liggande efter fem minuters vila. Doktorn hade tagit det med patienten sittande.

Vi gick och lade oss. Jag tackade någon för att britsarna var för smala för att vi skulle kunna dela brits någon längre tid och när Mr H flyttade över till sin brits var det allt dags att gråta tyst en stund. Det var inte alls roligt att ha så mycket kunskap och ändå inte veta tillräckligt. Och Mr H var det inte läge att diskutera saken med. Man ska inte vara både doktor och anhörig. Men det var lite underligt. Samtidigt som bristen på kunskap gjorde mig orolig, kände jag ändå trygghet i den lilla kompetens jag faktiskt har.

Vi sov illa. Klockan tre hade Mr H ännu sämre känsel i läpparna och huvudet kändes för trångt. I det läget tänkte jag inte vara kvar på båten sju timmar till med Lille Fridolf och bristen på verktyg som enda sällskap. For upp till receptionen och ringde kompetensen via satellit. Stockholms sjukvårdsupplysning. Pratade med både dem och SOS alarm. Utslaget blev att med en doktor på båten måste han avgöra hur det hela skulle hanteras. Receptionisten fick väcka doktorn för ny undersökning och medicinsk bedömning. Den medicinska bedömningen var så omfattande som ett nytt blodtryck.  Då var vi nästan framme i Mariehamn där båten ändå skulle gå in. Där väntade en ambulans på oss. Knappast pga någon medicinsk bedömning utan snarare för att Kandidaten kallat doktorn klåpare eftersom han inte tog ett fullständigt neurologstatus och Kandidaten därför inte tänke lägga sambons liv i hans händer. Om doktorn nu hade rätt och det var ett brustet kärl så var det bättre att vara på sjukhus än på båten.

På sjukhuset i Mariehamn fick vi äntligen kompetent och snabb hjälp. Doktor Nick och hans team undersökte Mr H och avslutade det hela med att kalla in röntgenjouren för en CT-skalle. Att kliniskt skilja en perifer och central orsak till paresen var inte helt enkelt nämligen förklarade doktor Nick även om han lutade åt perifer. CT:n var turligt nog ua och vi kunde hinna med Viking Lines morgonbåt hem med uppmaningen att åka direkt till sjukhuset hemma för vidare provtagning. Det gjorde vi inte. Vi åkte hem. Efter det senaste dygnet var vi inte beredda att sitta på någon medicinakut och vänta, vänta, vänta. Vad Mr H behövde var ju en neurolog så Kandidaten ringde till mottagningen och läste upp remissen. De hade fullt men vi fick komma direkt.

På neurologmottagningen blev vi mottagna av en ung, späd doktor. Säkert hade hon inte varit doktor länge, men hon var duktig. Tog fullständig anamnes och ett fullständigt neurologstatus, när någonting var tveksamt gjorde hon om det tills hon var säker på svaret. Det tog en timma. Så var det dags för det som vi redan insett skulle komma: LP. Doktorn försökte, hennes överläkare försökte och till sist fick narkosjouren komma och försöka. Med stelopererade kotor och ärrbildning var det inte helt lätt. Mr H var tapper. Jag har sett patienter pipa för betydligt mindre. Men Mr H muttrade sitt mantra: Måste man, så måste man, och bet ihop.

Efter 2,5 timmas försök och en titt på Mr H:s hemsida och hans röntgenbilder där kom det äntligen lite likvor - fem rör. Då hade mottagningen egentligen stängt för länge sedan men den snälla personalen var kvar och lät Mr H ligga en stund till innan han tvingades resa sig. Det blev akuten nästa för att invänta svaret på om det trots allt var någon blödning som orsakat det hela. Det var det inte. Efter ca åtta timmar kunde vi åka därifrån. Remisser var då skickade åt alla möjliga håll för att följa upp det hela. Vi väntar på svar om det är borrelia som de misstänker eller om genesen är okänd. Mr H tar ögonsalva eftersom han inte kan blinka, tuggar tillsvidare kortison och hoppas att det ska bita på hans perifera fascialispares alltmedan han förbannar sitt dubbelseende, sina svårigheter att prata, hängande ansikte, svårigheterna att äta och dricka, den förlorade smaken. Det är lite limbo här. Våra hjärnor har stannat av. Det här tar nog lite tid att smälta. Vi är väldigt tacksamma för den kompetenta och fina vård Mr H fick på Akademiskas neurologmottagning även om vi nog måste ringa i morgon och få förklarat varför de väntar med antibiotikan när de säger att det är borrelia de misstänker.

Äntligen fick vi några lediga dagar tillsammans den här sommaren. Vi tog en kryssning till Tallinn. Vi som nästan aldrig dricker skämtade om att det skulle bli en fylleresa. Det blev resans interna skämt. Mr H drev med mig och öppnade en öl redan när vi väntade på bussen.


Sedan tog han en på båten.


I Tallinn började vi med en guidad rundtur. Mycket intressant. Vi såg ytterområdena, sångarfältet, Domberget och Gamla Stan. På Domberget står ryska kyrkan.



Utanför ryska kyrkan fanns de här ryska tiggargummorna. Guiden lät en hel del förbittring lysa igenom mot ryssarna vid olika tillfällen. Bland annat talade hon om att dessa små gummor blev skjutsade till kyrkan i fin bil på morgonen. Yrke: tiggare.


Den här lilla rackaren kom flygande och kalasade lyckligt på glassen och jordgubben som Mr H spillt.


Staden är vacker. Inte tu tal om saken. Med regn som hängde i luften men aldrig riktigt kom loss var det ett behagligt promenadväder, men fel ljus för bilder. Bilderna gör inte staden rättvisa.




















Hotellet och resan betalades med mitt kort, jag checkade in. Ändå var det Mr H som fick välkomsthälsningen. Några sura kommentarer fällde jag. Mr H tyckte hälsningen var helt i sin ordning.


Hotellet var av det mer moderna slaget.


Det är mycket parker och många konstverk i staden. Tyvärr fastnade bara några få konstverk på bild. Sjöjungfrun sattes upp inför OS i Moskva. Seglingen gick visst av stapeln i Tallinn.





Överallt fanns det vackra detaljer att titta på.






Söt liten blomsterlåda hos restaurang med traditionell estnisk mat.


Apoteksmuseet. Delvis ett apotek fortfarande i bruk.





Gammal inredning, moderna produkter.


När vi gick utanför domkyrkan var det fullt pådrag. Limousiner, poliser, ambulanser och säkerhetsvakter. Nyfikna jag var ju tvungen att fråga vad som stod på. Angela Merkel var på ingång. Vi bestämde oss för att hänga kvar. Fick vänta en god stund. Roade oss med att skratta åt säkerhetsvakterna under tiden. De var karikatyrer av ryska spioner i filmer ... eller är det tvärtom. Tunna, stripigt tråkblont hår, tjock spiralsladd bakom örat, mörk lite för bredrandig rysskostym och boots till detta (hur de skulle kunna springa ifatt en eventuell attentatsman i dessa skor är för mig obegripligt). Till slut kom hon gående.


Några tyskar som stod nära oss ropade och då kom hon fram till avspärrningen. Swooosh sa det och Mr H och jag som stått längst fram hela tiden hade plötsligt en mur av människor mellan Angela och oss. Det var bara att slänga upp armen i luften och fota på måfå. Tur att man är lång. Hade inte de silverfärgade gubbarna framför slängt så mycket med sina huvuden så hade vi nog fått några pangkort.

Fortsätter läsa böcker från "psyklistan". Senast i raden: "Ingen dans på Rosor" av Hannah Green. Ännu en bok om schizofreni. Huvudpersonen Deborah Blau = Författaren Hannah Green, pseudonym för Joanne Greenberg. Största delen av boken handlar om Deborahs tid på mentalsjukhus och det arbete, den terapi hon under ledning av Doktor Fried ( Frieda Fromm-Reichman) genomgick för att bli frisk(are).

Var på väg att lägga ner boken flera gånger i början. De här "psykböckerna" har i mitt tycke allt för mycket av science fiction/fria fantasier i sig för att jag ska gilla dem. Jag vill ha sakliga böcker. Nåja, det är väl det som är utmärkande för många psykiska sjukdomar, just att det inte handlar så mycket om verklighetsförankring.

Enligt förordet utspelar sig boken i slutet av 30-, början av 40-talet, det får jag inte ihop med vissa kommentarer utan tror snarare att det kanske mer handlar om 50-talet. Hur vården då står i förhållande till vården idag kan jag ännu inte bedöma, men man får hoppas att det är bättre idag.

Lämnar boken totalt förvirrad, men kanske ändå en smula klarare i kunskapen om schizofreni.

Om ni ska läsa den? Njae.

Efter fyra år i den här staden varav tre med Lilla Besten hittar jag fortfarande nya vackra vägar att gå på. I morse tog vi bilen till Skarholmen och gick längs vattnet bort till Flottsund. Uj, så vackert!

Vi gick där, i hästhagen, i godan ro. Storstumpa, Lilla Besten och jag. Plötsligt hör vi galopperande hovar bakom oss. När vi vänder oss om ser vi den stora bruna hingsten komma rusande mot oss. Sedan gick allt fort. Storstumpa skrek och sprang. Jag stod stilla, fällde ut armarna och försökte samtidigt hålla en vilt skällande hund. Hästen missade mig med en meter. Han och Storstumpa höll på att springa ihop 10-talet meter från mig. Turligt nog stannade Storstumpa när jag ropade till henne och hästen fortsatte förbi. Allt gick blixtsnabbt. Fortfarande vet jag inte om han siktade på oss, om han var arg på oss, om han busade eller bara skulle till kompisarna.

Vi har gått där så många gånger. Andra gör det med. Vad jag vet har det aldrig varit några problem. Lär nog ha ögon i nacken nästa gång jag går där. Och är stumporna med lär vi gå omvägar.

... har jag fått skämmas för längden på mina promenader med Besten men faktum är att hon valt dem själv. Hon har gått ut på yttertrappan, sniffat, tittat och konstaterat något av följande alternativ eller möjligen alla tre samtidigt:
a) Det har regnat
b) Det regnar
c) Det kommer att regna.
Inget av alternativen passar en liten taxprinsessa så hon har vänt på tassen och gått in igen. Matte har fått vara stenhård för att få henne att flytta sig två meter ut på gräsmattan under stora trädet (ger visst regnskydd) och kissa. Äntligen, i morse, var vädret passande för lilla fröken och vi kunde ta oss en rejäl morgonpromenad på nästan 1,5 timma. Vi var ute tidigt. Dimman låg tät, men började skingra sig. Råbocken stod ute på fältet och tittade på oss. Solen försökte skina igenom dimman. Det var vackert. Huj, så skönt det är att börja morgonen på detta sätt!

... också på FunBeat?

... är att få hemgjort äppelmos på havregrynsgröten. Nästan inget socker. Syrligt! Gott!
Grannen var inne och fikade häromdagen och hade med sig ett paket hemgjort äppelmos hon gjort själv. Mmmmm!

Naaaeeeeee, bättre än så här kan hon, Karin Fossum. Med sin sjunde bok, "Mordet på Harriet Krohn", om Konrad Sejer försöker hon ta nya grepp. Och misslyckas något så katastrofalt. Konrad förekommer nästan inte i boken. Hon fokuserar på mördaren . Hon fokuserar på hur han oavsiktligt blir mördare (dråpare) och hur han tacklar sin ångest och skam efter mordet. Och visst tror jag som hon att alla under speciella omständigheter kan drivas till mord. Och visst kan det tyckas vara ett bra drag att istället för att som i vanliga deckare visa allt frånpolisens/detektivens sida. Synd bara att det blev så fel.

Och för den som undrar: Den här är inte med på "psyklistan"... jag har gjort ett avsteg igen.

När man stiger in genom dörren och hälsas med orden: -"Vilken fin undersköterskefrisyr", då vet man att frisören missbrukat fönen och rundborsten.

... den här bilden. Tekniskt är det kanske ingen höjdare, men man ser hur fokuserade pojkarna är på matte.


Snappe och Mille, alias Kackerlackan.


Och en bild på min lilla skrutta.

Det var oväntat, men inte ledsamt att hitta en Paasilinnabok, "Den ylande mjölnaren", på "psyklistan". Mjölnaren, Huttunen, är manodepressiv och när han deppar yyyylar han. När han är manisk är han charmerande, glad och underhåller traktens ungdomar genom att härma skogens djur. Tranor är han en mästare på.

Han är som björnen, inte farlig - bara man är varlig. Byborna bestämmer sig ändå för att sätta honom på Uleåborgs psyksjukhus, han är ju i alla fall väldigt annorlunda. Det blir som en masspsykos. Alla vill ha fast honom utom poliskonstapel Portimo, den ljuva trädgårdskonsulenten Sanelma Käyrämö (som älskar honom men inte "vill gå hela vägen" eftersom hon inte vill föda ett tokigt barn) och alkoholiserade brevbäraren Piitisjärvi. De hjälper honom vid olika tillfällen att undkomma byborna och att under sommaren framleva livet i skogen.

Jag kan tycka att det är lite lustigt att den av Arto Paasilinnas böcker som allra mest ska handla om psykisk sjukdom faktiskt är den minst tokiga av de jag läst. Berättelsen är visserligen fullständig fiktion men känns ändå trolig. På en front gör dessutom P en vändning till det bättre. I boken är det är det första gången en kvinna får ta stor och fin plats.  Första gången en kvinna inte beskrivs som en prattokig kärring. Det är inte någon bok att skratta högt åt, däremot faktiskt en alltigenom småtrevlig bok. Har kommit fram till att ska man läsa P för fösta gången så är det den här man ska ge sig på.  Den är mer "mainstream" än Arto Paasilinnas böcker vanligen är. Mainstream, fast med en positiv klang.

Alla är vi universums änglar. Också tokarna. Det säger schizofrene Páll som Einar Mar Gudmundsson skriver om. Vet inte om det är den isländska berättartraditionen som slår igenom men boken är himla rar. Fast den handlar om "tokar". Det är berättelser med humor. Berättelser som avdramatiserar sjukdomen. Som visar sjukdomen i all sin fulhet utan att skrämmas. Som visar hur "tokarna" går fram och tillbaka mellan att vara friska och sjuka. Mellan att medicinera och mellan att inte göra det. Mellan att bo på Kleppur, sinnessjukhuset som skrämmer allmänheten, och att vara ute i samhället. Samhället där "tokarna" inte alls mår bra. Där boendet är eländigt och folk skräms av tokarna. Berättelser om hur mentalsjukvården förändrats sedan 40-talet och framåt.

Jag skrattar gott åt att Páll och hans tre vänner går på bio för att hedra sin vän som tagit livet av sig och hur de efter bion går på fin restaurang och smörjer kråset utan en sekin på fickan. Jag lider när jag läser hur ensam Páll är. Hur hans syskon skräms av honom. Hur han och hans "tokvänner" inte längre får bo kvar hemma.
Jo, jag läser böcker från litteraturlistan för psyk igen. Och ja, den här boken tyckte jag om.

Ni får som vanligt en baksidestext:
"Med väl utvecklad svart humor och innerlig medkänsla ger Einar Már Gudmundsson röst åt den schizofrene Páll, som berättar om sitt liv från födelsen till döden.
Páll bor i Reykjavik, en stad i expansion och förvandling, och tiden är 1950-tal till 80-tal. Det är en tid av upplösning då gamla värderingar faller samman, och förvirring då inga nya ännu riktigt hunnit ta form.
Páll beskriver sin tillvaro, utvecklar sin saknad efter försvunna vänner och efter barndomens friskhet, ljus och harmoni. Och sakta växer en tanke fram: att lämna barndomen är kanske att förlora sitt förstånd."

Det var inte så farligt med armarna idag. Antingen är jag bättre tränad än jag trodde eller så tog jag i mindre än jag trodde. Tyvärr är väl det sista det mest troliga. :-(  Armarna protesterade inte en enda gång idag. De var med på både långpromenad med Besten, lunch med Ingenjören (vi ses för sällan nu för tiden) och ett spinningpass på kvällen.

När vi kom ut på yttertrappan i morse tvärstannade Besten och sniffade. Det låg en föraning om regn i luften. Och ni vet ju vad hon gör då. Just det, hon satte sig tvärt ner. Hon skulle minsann inte gå. Turligt nog vet jag exakt hur jag lurar det lilla kräket. Man tar bilen till nya marker. Nya dofter kan hon aldrig motstå. Så vi körde till brukshundklubben och gick en långpromenad i Gottsunda. Synd att jag vet hur eländigt det är där med bråk, bilbränder och slödder, annars hade jag gärna flyttat dit. Fin natur och massor, massor av cykelvägar att promenera på. Tre rådjur sprang vi på, så var dagens naturupplevelse avbockad.

Sen eftermiddag lurade jag med Veterinären på hennes första spinningpass. Det finns stor risk att det blir det sista. Tråååkigare pass får man leta efter. Vi borde ha vänt i dörren när jag insåg att instruktören var äldre än min kära mor och vi sänkte medelåldern på deltagarna med ett antal år. Jo, någon ung tjej fanns det. Bland annat en som var lika rultig som jag. Hon skrek ett Wohoo! efter varje låt. Öh? Det var ett baspass. Ledaren pensionär. Drag var det då inte i lokalen (möjligen från fläkten). Nåja, man ställer in motståndet själv så även om vi inte blev andfådda blev vi i alla fall svettiga. Nästa gång blir det inget baspass. Visst ger du det en chans till, Veterinären?

Får bli ett inlägg i förebyggande syfte så ni inte tror att jag rymt. Spagettiarmar efter dagens gympass indikerar att det inte blir något skrivande i morgon eller över huvudtaget någonting gjort med armarna. Redan nu var det bedrövligt jobbigt att hänga tvätt. Borde nog gå på gym oftare än varannan månad ...

Ärligt talat! Finns det ingen hejd på hur fräcka de där äckliga krypen är? Hittade nummer tio på golvet i arbetsrummet, frenetiskt kravlande iväg (tur var väl det) från Lilla Besten. TIO vidriga kryp på en dag är mer än jag står ut med. Fyller de någon funktion överhuvudtaget mer än att att vara värddjur åt ännu vidrigare mikroskopiska otäcka saker?

Klematis ska visst packas in ordentligt inför vintern om de står i kruka. Jag orkade bara inte förra hösten Just då kändes det lättare att till våren gå och köpa en ny planta. Döm om min förvåning när den visade lite spretiga gröna rankor i våras. Jag trodde plantan var stendöd. Nu täcker den ena sidan på balkongen med grönt och massor av rara små blommor har blommat sedan midsommar.


Som vanligt får jag inte till närbilderna med min kamera, men det får gå ändå...

När jag stod i duschen ringde taxmamman. Vid Mr H:s ord att jag stod i duschen kom ett förskräckt-"Hon tänker väl inte ge sig ut i det här vädret". Vi hade en taxpromenad inplanerad, men hon trodde inte hon skulle kunna lura ut sina pojkar i ovädret. Istället för att promenera kröp jag ner i sängen och läste, Khaled Hosseinis "Tusen strålande solar".

Nu sitter jag här med tårarna rinnande nerför kinderna. Det är en stark bok. Det gör ont i hela mig. Den är som livet. Upp och ner. Sorg och glädje. Mer umbäranden än man önskar någon människa. Och jag tänker på de afghanska kvinnor jag träffat i jobbet. Hur starka de varit. Vilken beundran jag känner för dem. Att de orkar vidare. Trots allt. Boken är uppdiktad. En roman. En författares fria fantasier. Men det finns en verklighet bakom. En verklighet där varje dag är smärta och hunger. Där allt man kan tänka på är att kämpa. Jag vet för jag har träffat kvinnorna.

Baksidestexten:
"Mariam är bara femton år gammal, fattig och utan utbildning, när hon tvingas resa till Kabul för att gifta sig med en trettio år äldre man. Efter nästan tjugo år i ett kärlekslöst och våldsamt äktenskap får Mariam sällskap i sin olycka av den unga Laila - hustru nummer två som tvingas glömma sin kärlek till grannpojken efter att hennes föräldrar dött i ett bombdåd.

Medan de båda kvinnorna uthärdar det ständigt upptrappande våldet, i hemmet såväl som på Kabuls gator, kommer de varandra allt närmare.

Tusen strålande solar är en gripande berättelse om en oförsonlig tid, en osannolik vänskap och en kärlek större än livet självt."

Exakt hur skönt det är att sista arbetspasset för den här sommaren är gjort går inte att beskriva. Sommaren har varit ren rutin. På slutet var jag riktigt less på det hela. Rutin i kombination med att vissa inte gör sitt jobb bygger en del frustration. Nu ska jag vara ledig resten av augusti och bara fixa det som måste fixas här hemma, lata mig och göra det jag tycker är kul.

En av de saker som poppar upp i huvudet som någonting jag vill är att ägna mer tid åt matlagningen. Till Mr H:s stora fasa blir det mer vegetariskt och mer fisk framöver. Fisken har han lättare att acceptera. När det är dåligt med tid att handla och förbereda maten blir det oftast rätter som ändå finns i huvudet och som jag är bra på att laga. Kyckling och kött med andra ord. Visst får vi grönsaker till det men jag föredrar dem råa så det blir sällan rent vegetariska rätter.

Provade en vegetarisk röra i kväll, visserligen till kassler men lite mer vegetariskt än vanligt. Snabblagat och ok, men ingenting jag kommer längta efter och drömma om. 

Blomkålskassler ( 4 port, från UNT): 
Det här behövs: Kassler i skivor, blomkål i buketter, skivad purjo, paprika i bitar, äpple i bitar, 2 msk curry (jag snålade och tog en, alldeles för lite), lite citronsaft, 2 dl creme fraiche.
Så här gör du: Bryn purjon i lite smör, på med curry. I med äpple och paprika, fräs på. I med citronsaft och creme fraiche. Blanda i den nykokta blomkålen. Grillad kassler till.

Hittade ännu en av Mr H:s Paasilinnaböcker: "Livet är kort Rytkönen lång". Inte en Paasilinna i högform, däremot betydligt bättre än Harens år. I den här boken kan man återigen fnissa lite, språket drar med en och texten är utflippade aktiviteter staplade på varandra. Inte hans bästa och kanske inte tillräckligt bra för att fånga en helt ny Paasilinnaläsare men ändå ok.

Rytkönen, en gång pansarsoldat - nu en gammal man, fick för länge sedan grantasplitter i huvudet. Om det är det eller en begynnande demens som stör hans minne får jag aldrig riktigt klart för mig men gamla tiders minnen är kritallklara däremot har han svårt att komma ihåg vad han heter och var han bor.

Av en slump träffar Rytkönen taxiföraren Seppo Sorjonen, eller är det kanske snarare Seppo som träffar Rytkönen. Hur som haver slår de sig samman och påbörjar en odyssé genom Finland till Rykönens gamla stridskompisar. Seppo blir avskedad men klarar sig fint ändå tack vare att Rytkönen är rik. De förstör ett gamalt "hemman" grundligt, Seppo leker doktor och slutligen slår de sig ner i vildmarken och skjuter tjurar, umgås med franska vegankvinnor tillsammans med en bulgar och en alban (vill jag minnas att det var) ...

Synkopisten står på benen och är utsläppt från sjukhuset. Exakt hur mycket hot det låg i hennes röst när hon tvingade doktorn att skriva ut henne ska jag låta vara osagt. Hennes hjärta verkar ha sina egna idéer om slagrytm men på det hela taget var det en troligen rätt ofarlig åkomma och vi är båda en god historia rikare.

Synkopisten kallar mig doktorn när hon svarar på mina order om lugn och vila. Tydligen säger jag samma saker som hennes doktor på sjukhuset. Det retar henne nog en smula. Eftersom hon är av åsikten att vila är för mesar firade vi hennes utskrivning med persisk mat och starka drycker hos en kollega. Verkligt trevlig kväll med härligt sällskap och god mat. Och vi kan åter igen konstatera att vi båda är billiga i drift. Var sin frozen margarita så var vi igång. Fast vi försökte uppföra oss lite bättre och fnissa lite mindre än på akuten. Kanske hade vi behövt en ambulansfärd för att riktigt komma i gasen? :-)

Borde har lärt mig vid det här laget att första gången jag läser en författare inte börja med en bok mitt i serien. Det blir aldrig bra. Även om böckerna sägs vara fristående så lämnar böckerna mig med en känsla av utanförskap. Jag missar någonting i relationen till karaktärerna. Därför var det dumt att som första bok av Kjell Eriksson läsa "Jorden må rämna". Den är ju inte först i serien. Men, det var den Mr H hade i sin ägo, så den fick det bli.

Den var väl ok, men inte mer. Sugen på att läsa fler böcker av samme författare blir jag inte. Ska jag vara ärlig så har det nog inte någonting alls att göra med det faktum att jag tog en bok mitt i serien. Boken når helt enkelt inte fram. Karaktärsskildringarna känns platta, den där värmen eller lågmälda humorn jag vill ha i böcker finns inte heller. Men visst är det ändå en viss känsla att läsa en bok som utspelar sig i Uppsala, och till många delar i områden som jag känner väl.

Boken handlar om kriminalinspektör Ann Lindell som får tre brutala mord att utreda. Till en början är enda gemensamma nämnaren att offren heter Veronica och fått brev med skit i. Polisen står först och trampar men tack vare uppmärksamma vittnen, lite tur och en sanslöst korkad mördare som dyker upp hemma hos Ann Lindell tar de honom så småningom.

Tydligen utsågs Erikssons första roman "Den upplysta stigen" till årets bästa debut 1999 av Svenska deckarakademin. Så kanske förtjänar den här boken bättre omdöme än jag ger den. Någon som läst den? Vad tycker ni? 

Dagarna går. Sommarlovet krymper. Jag jobbar då och då. Läser en del. Tar naturligtvis promenader med Besten. I går var vi ute hela förmiddagen. Började med promenad och sedan agilityhagen tillsammans med taxmamman och hennes pojkar. Därefter "hängde" vi i broderns trädgård. Totalt var vi ute i fyra timmar. Det går åt mycket vatten sådana förmiddagar och fast vi tog det lugnt och vilade stor del av tiden var Besten så slut att hon vägrade gå när vi skulle hem. Färdtjänst tillkallades, dvs svägerskan fick skjutsa hem oss.


Snappe, hunden som har så mycket vishet i ögonen. Och lille Mille alias Kackerlackan i bakgrunden.


Lilla Besten vill ha mattes uppmärksamhet.


Oskar, med de lockiga öronen.


Besten tar igen sig efter en rush med Mille och Oskar.


Brodern och Storstumpa kom förbi till agilityhagen. Storstumpa älskar att
träna agility med Besten. Besten leker lemupp och vill ha godis redan innan träningen börjat.


Både Storstumpa och Besten gillar att springa och hoppa.


Tunnlarna går hon numera morskt igenom, Lilla Besten.


Lillstumpa tappade sin framtand på semestern.