Mycket att tänka på...
Handledaren den här veckan är ny på avdelningen och nog inte så skolad i vad vi ska lära oss. Han lär mig nya handgrepp och andra saker jag ska tänka på. Det känns värdefullt och ger en ny dimension till utbildningen. Den anamnes jag tog idag tog längre tid än tidigare, men jag valde att låta den göra det. Det kändes som om patienten hade behov av att prata och eftersom allt var fullständigt relevant försökte jag inte avbryta. I dagsläget, med min lilla kunskap, känns det som om tid är en av de få saker som jag kan ge patienterna tillbaka för att de låter mig fråga och klämma. Statusen å andra sidan blev lite av ett hafsverk. Patientens behov fick styra men eftersom ingenting står och faller med mina undersökningar i dagsläget så var det ingen större katastrof.
Har fått flera tillfällen idag, både privat och på sjukhuset, att fundera över vilket bemötande patienter får. I yrkesrollen måste man vara professionell men man måste samtidigt kunna vara sig själv. Börjar man spela teater och vara någon annan än den man är tror jag att patienterna känner det. Hur ska jag göra framöver? Just nu handlar det om att suga i sig kunskap. Som kandidat lyssnar man och lär. Rent medicinskt är min kunskap ännu klen och där har jag inget att tillföra. Däremot har jag i mötet med patienter och hur man pratar om patienter/andra människor många åsikter. Där är jag ännu inte redo att ta strider, men jag har idag sett och hört både goda och dåliga exempel. Försöker ta dem till mig och lära mig av dem. Kanske jag med tiden kan utveckla en "fingerspitzgefühl" för vad jag ska respektive inte ska säga till patienterna.
De fina exemplen stod (över?)läkaren för:
* I en diskussion krävde han respekt för en patients personliga integritet utan att på något sätt "platta till" den människa han förde diskussionen med.
* I en annan diskussion tog han udden av någonting som en annan läkare sa om en patient genom att säga "egen får man vara". Det var fint. Han slätade över, utan att stöta sig med sin diskussionspartner.
De sämre exemplen var när man talade om en patient med orden:
* korkad, för att den rökte
* tjockis
* ringde en patient och lämnade ett meddelande på svararen om att sjukdomen kanske var tillbaka och att ordentliga undersökningar måste göras igen. För att sedan försvinna från mottagningen, så att patienten inte kunde få ett ordentligt besked när den ringde tillbaka.
Läkaryrket ter sig mer och mer komplext. Det handlar minsann inte bara om att kunna en massa medicin. En bra läkare måste ha en hel massa annan kunskap och kompetens. Jag hoppas att jag de tre kommande åren kan ta till mig vad jag behöver för att bli en bra doktor.
En hel Spik
Det kan inte gå så här lätt....
Min patient under Spiken var en söt liten gumma, vi kallar henne X. Rumsgranne med den kvinna vi undersökte i går. X blev så avundsjuk på att den damen fick en hel timmas uppmärksamhet i går och en fullständig status att vi bara var tvungna att ha X som patient idag. Väldigt rart! Hon berättade glatt om allting och var tålig under undersökningen. Det är de allihop. På förmiddagen, innan Spiken ägde rum, var vi inne hos några olika patienter för att lyssna på "spännande blåsljud". Nio kandidater och en KLASS (klinisk assistent) travade in till patienterna. Två i taget tryckte vi stetoskopen mot bröstkorgen på patienterna som satt i obekväma ställningar, medan övriga kandidater stod och tittade på. I det läget mådde jag faktiskt lite lätt illa. I mina ögon är det ett klart övertramp mot den personliga integriteten. Halva gruppen kandidater i taget hade räckt och blivit över......
Jag delar inte alls min kursares uppfattning. Han som sa att "han måste minsann få sin utbildning". Är vi till för patienterna eller är de till för oss? Jag är ytterst tacksam för att det finns patienter som ställer upp, men jag respekterar också de patienter som av olika skäl inte vill ha en eller flera stirrande kandidater med.
1/2 SPIK
Så var första delen av den berömda (ökända) Spiken avklarad.
Två dagar i rad träffas en T7:a och en T6:a (skulle vara jag det) och ett stycke handledare. Första dagen tar T7:an anamnes och status och sedan kommenterar T6:an och handledaren. Dagen därpå tar T6:an anamnes och status och sedan kommenterar T7:an och handledaren. "Min" T7:a var duktig och jag lärde mig allt några bra saker genom på att lyssna på henne. Hoppas att min kritik var någorlunda konstruktiv, det är inte helt lätt att ge bra kritik. Vad poängen med hela tillställningen är förstår jag faktiskt fortfarande inte, men i morgon är det min tur att ta status och anamnes.......
Jobb, jobb, jobb - igen
Eftersom jag ryckte in med kort varsel kortade de ner passet åt mig och jag fick sluta redan 12 idag. Hann bara hem så ringde de från sjukhuset och undrade om jag kunde ta ett kvällspass som undersköterska. Tackade nej. Dumt? Kanske? Jag vill gärna ställa upp när de ringer, men hade precis kikat i kalendern och insåg att det var tredje helgen i rad som jag jobbade på Kvinnoboendet. Behöver några timmar för mig själv (ja, egentligen flera dagar - men, det finns inte just nu. Fast nästa helg blir påringningar från från Kvinnoboendet eller sjukhuset obesvarade - det kan jag garantera).
Tror att Lilla Besten är glad att jag är hemma. Hon följer mig runt, runt i lägenheten och när jag sätter mig vid datorn kommer hon och skrapar med tassen på mig för att få uppmärksamhet. Plockar jag då upp henne i famnen kryper hon så långt upp hon kan och lägger sig till rätta under min haka rätt över halsen. Nu ska hon få sin kvällspromenad och sedan tänker jag slänga mig i sängen och glo på dumburken i väntan på att Mr H ska komma hem från jobbet. Förhoppningsvis är han pigg nog att se det inspelade "På spåret". Hoppas, hoppas att vi klår dem från liggvagnen (läs: sängen). Det är ju final!!!!
Jobb, jobb, jobb
Nåja, har ändå haft en ganska skön dag. Började dagen med sovmorgon och sedan en timmas promenad med Lilla Besten i ett vintervackert Hågadalen (önskar bara att Uppsala inte var ett sådant blåshål). Så hem och byta om till träningskläder. Körde styrketräning på Friskis. Har inte gjort det sedan början av januari. Misstänker starkt att musklerna ger sig tillkänna i morgon bitti. Spinningmusklerna har varit igång ett antal gånger de senaste veckorna, men det lär nog inte hjälpa.
Det var svårt att hitta en hjälm i rätt storlek
På eftermiddagen fick jag förmånen att följa med Storstumpa på hennes första ridlektion. Förmån och förmån förresten. Det var nog ett straff från Broderns sida. I går under middagen tjatade han nämligen länge om hur han som liten tvingats med till Grevagården och suttit på läktaren och frusit medan jag harvade runt i ridhuset. Det var visst alltid vinter. Tänk att bror och syster kan ha så olika minnen av samma händelser. Själv kommer jag inte ihåg att mamma, pappa och han skjutsade mig utan har minnet att det alltid var kompisen Å:s pappa som körde. Jaja....
Storstumpas första ridlektion "bidde en tumme". Istället för att sitta på hästen fick barnen lära sig att rykta, tränsa och sadla samt leda hästen.Storstumpa var mäkta besviken och innan halva tiden hade gått frågade hon om det var slut snart.
KTC
Efter lunch blev det PVKdags. Först öva på skumgummiplattor och sedan på varandra. Det gick troll i min grupp. Vener började rulla och dra ihop sig när det stacks. Ingen fick träff förrän jag dök upp med mina vener. Inga vanliga tjejvener. Lättstuckna! När vi var klara var det några som hade lyckats men inte flertalet i gruppen... inte jag heller. På något sätt kändes det ändå bra att misslyckas. Hellre att man gör det på en kursare än på en patient. Dagens sista moment inbegrep att kolla ögonpapillen på varandra med hjälp av oftalmoskop. Jag har fått nog av ögonbottenfotograferingar (tror att min läkare snart tvångshämtar mig - borde ha varit där för ett år sedan) och vägrade låta dem droppa droppar i mina ögon, men övriga kursare gick snart runt med en jättepupill och en normalstor. Oftalmoskopet var lite klurigt att komma underfund med, men vilken häftig känsla det var när man lyckades. Jamen, det är ju bara hur coolt som helst. Kanske ska man bli ögonläkare? Eller kardiolog?
Den ömma modern är i Uppsala och passar Storstumpa och Lillstumpa medan svägerskan är på konferens i USA. Detta har jag utnyttjat till fullo. Bjöd in mig själv och Mr H på middag med dem i kväll, så jag slapp laga kvällsmat. För att få en chans att prata med Brodern och Modern i lugn och ro bestämdes middagen till 18.00. Då tittar nämligen Storstumpa och Lillstumpa på Bolibompa och vi vuxna kan få prata flera meningar i rad utan att bli avbrutna.
Lillstumpa tittar på Bolibompa
Mr H och Storstumpa klappar ena svinet.
Storstumpa och Piggelina
Också dagens glada överraskning. Nu är alla fyra delarna av tentan för "Mikrobiologi och introduktion av infektionssjukdomar" färdigrättad. Att immunologin inte skulle gå var ingen överraskning eftersom jag lämnade in blankt. Övriga delar gick vägen. Riktigt galant till och med. Nu gäller det bara att inför omtentan inte reagera som jag gjorde till ordinarie tenta. Det var då jag tog upp papprena till immunologin, insåg att det var en massa meningslös utantillinlärning igen och lade ner dem utan att ens försöka trycka in någonting. Ingenting behövde man begripa. Bara trycka in en massa meningslösa saker som man lika gärna kan slå upp den dag man behöver dem som färdig doktor. Not my cup of tea! Må tålamodet stå mig bi när det är dags att plugga till omtentan....
Sol ute, sol inne....
På eftermiddagen tog Lilla Besten och jag en lång, lång promenad i snön alltmedan vintersolen värmde kinderna. Underbart skönt!
Så middag hemma hos K med henne och S. Jätteroligt att få prata av sig, vi ses ju inte så ofta numera när vi är utplacerade på olika hemavdelningar. Mr H var snäll och skjutsade och hämtade mig trots att han ska upp före tuppen i morgon bitti. Jag är glad att han har ett jobb han trivs med, men jag avskyr hans tider.
Jag införskaffade drickat till kvällens övning. Travade in på systemet och frågade efter rött vin som gick bra till fisk. Killen såg skeptisk ut och sa lite skojfriskt ungefär "Rö'tjut och fisk, är du inte klok?" Men, jag stod på mig och då skramlade han fram en flaska Morgon. Underligt. Det var mitt favoritvin förra pluggomgången. Trodde inte det existerade längre. Men, jag gillar det fortfarande visade det sig - så här ungefär 14 år senare och 31 kronor dyrare (har för mig att en flaska brukade kosta 56 kronor.....)
Proppen igen
Dagarna följer samma spår. Undervisning på förmiddagen följt av lite "kläm- och kännteknikövning" på varandra. Så lunch och efter den patientmöte tillsammans med handledare. Mitt teflonminne gör att jag inte kommer ihåg alla moment som ska göras, men tycker ändå att det går ganska bra. Känner mig inte stressad av att inte komma ihåg allt. Vi får verkligen växa in i rollen och lära oss efterhand. Just nu känns det som om vi inte har några krav på oss att fixa allt perfekt, det får bli lite tokigt ibland. Det är skönt att få lära sig under de premisserna.
Jag har tur. Trivs gott med min lilla kandidatgrupp och handledarna på Kardiologen. Efter patientmötet, behöver man varva ner lite och vi hamnar ofta allihop i "kandisrummet" en stund och "surrar" av oss. Det är en skön stämning med mycket skratt. Det känns enbart roligt att få umgås med och lära känna kursare som man ännu inte känner särskilt väl, trots 2,5 år tillsammans. Jag är ju sällan med ut, eftersom jag tycker att jag gjorde mitt på nationerna förra svängen jag pluggade. Visserligen i Lund, men.....
Hör från kursare att inte alla har det lika bra. Handledarna kan vara hårda i sin kritik och gruppmedlemmarna svåra. Jag har haft tur. Tänk om jag hade hamnat i samma grupp som de där som ignorerar mig och tycker att de inte ens behöver hälsa på mig. Då hade de här veckorna känts som ett litet h*e.
I brist på patienter får man kolla sitt eget blodtryck
Uppmärksamt lyssnande...
Vår handledare förklarar någonting
Var kom den kameran ifrån?
Journalskrivning
Fikarast
Här övas Rombergs?
Lunchkompis 1
Lunchkompis 2
Lunchkompis 3
Farmors egen husläkare
Tisdag 23/1
Äntligen börjar motivationen och livsandarna komma tillbaka.
Det är så länge som jag bara har "existerat". Kanske är energin på väg tillbaka igen?
Idag kom jag för sent till undervisningen. Men, inte ens det kunde sänka humöret.
Det var inte mitt fel. Schemat ändrades, men ingen behagade tala om det för mig.
Gjorde ingenting alls. Istället för att sitta i skolbänken var jag ute och gick en långpromenad med Lilla Besten. Jag njöt av att se dagsljus. Trots 14-gradig kyla var vi ute en timma och det var så skönt, så skönt. Jag längtar till våren. Kylan stör mig egentligen inte så mycket. Det är som de säger så snusförnuftigt: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
Per rectum
Idag lade man på läkemedelslista, allergier samt lärde oss att palpera sköldkörteln, bröst och att undersöka rectum. Tack och lov slapp vi själva vara försökskaniner för rectumundersökningen. Annars övar vi ju alla steg på varandra innan vi utsätter de stackars patienterna.
Frågan om huruvida bröstpalpation skulle praktiseras eller inte lämnades öppen av vår KLASS. I min lilla grupp om tre tjejer var vi två som nog tänkt hoppa över den biten. Men Y tvingade oss andra två med orden "Men, ska inte någon säga om jag har bröstcancer? " att palpera. Modigt av henne. För mig var det skönt att inse att jag vid 38 års ålder har en avdramatiserad inställning till andras bröst. Att undersöka dem var inte psykologiskt värre än att känna efter lymfkörtlar i nacken. Mig däremot klämmer fortfarande ingen på!!!
Det är en himla tur att jag tycker att det här är så roligt. För det är inte utan att jag fasar lite för att bli lika uppbunden som jag var när jag jobbade, till och med mer. Behöver få bestämma över min tid själv. Nu har vi ingen möjlighet att flexa eller ta en dags semester, ta ledigt när man hittar en billig restresa eller bara ta sovmorgon när behovet faller på. Mårr ligger några terminer före mig och jag längtar inte efter att få det som hon med tiden.
På förmiddagen hade vi undervisning i EPJ (ElektroniskPatientJournal). Om det här är den undervisning som vårdpersonalen fått så förstår jag precis varför de har problem med systemet. Säkerligen finns det problem med systemet också, men undervisningen lämnade en hel del att önska. Jag satt och kved vid sidan om. Med tolv år i IT-branschen så är jag inte någon lättflörtad student men jag hörde på de andras suckar att inte de heller uppskattat undervisningen. Inte för att jag själv är någon superlärare - långt ifrån. Men, vissa nybörjarfel får man bara inte göra. En gång förut har jag skämts lika mycket under en undervisningssituation. Den gången var det helt och hållet mitt fel som inte hade kontrollerat saker och ting bättre än vad jag gjorde. Skulle för mitt konsultbolag hålla en utbildning hos kunden tillsammans med en kollega. Allt var inte färdigt, men vi gjorde bedömningen att saker och ting var tillräckligt klara för att undervisning skulle kunna ske. Min kollega var några år äldre än jag. En mycket ödmjuk och trevlig man. Jag borde ha kontrollerat hans undervisningsstil innan vi åkte iväg. Som det var nu kved jag inombords hela första dagen av undervisningen innan jag fick en chans att prata ihop mig med honom. Han började redan under presentationen med att ursäkta sig för att han inte kunde saker och ting så bra, sedan bad han om ursäkt för att han existerade och så slutligen för att systemet inte var färdigt, att det inte fungerade så bra ... och det fortsatte han sedan med hela dagen. Varje gång kved jag inombords. För det första hade han inte behövt be om ursäkt för sig själv. Han var ovan vid att undervisa, men gjorde det bra. Med sitt lugn och logiska sätt vann han många kvinnors hjärtan. Det som inte fungerade i systemet var ingenting som skulle användas av de personer vi undervisade. I det läget tycker jag att man ska "mörka". Inte ljuga - men låta bli att tala om. Man varken lär sig ett system eller får förtroende för det om man tror att ingenting fungerar. Då tappar man ju all motivation.......
Sondag
Större delen spenderades på extrajobbet. Närmare bestämt 25 timmar.
I vanliga fall brukar jag inte vara så speciellt trött efter ett så lång pass, eftersom vi har sovjour, men den här gången väcktes jag alltför tidigt för att en av kvinnorna var sjuk.
Väl hemkommen orkade jag med ett spinningpass med Mr H, men sedan blev det TV för hela slanten. Veckans inspelade "På spåret". Mr H och jag brukar tävla mot första klass och dressinen från liggvagnen (läs: sängen). Varje vecka är vi lika spända på om vi ska klå dem eller inte. Den här gången gick det så där. Nåja, vi kom inte sist i alla fall.
I brist på annat att skriva om bjuder jag på några bilder , som jag tog i julas, av Lilla Besten. När solen kommer fram lägger hon sig i strålarna och njuter av värmen. Här ligger hon på enda stället strålarna nådde fram till den dagen, armstödet på soffan.
Lördag är ingen vilodag
Där låg vi och mös. Nära, nära varandra och fnittrade åt TV4 och Lasse Bengtsson. Först fick han verbalt på nöten av Carl Bildt (att han inte lärde sig förra gången Calle Bildt var där) och sedan av en kille från Glada Hudiksteatern. Han hade verkligen ingen bra dag, stackar'n.
Var det elakt av oss att skratta?
Nu sitter jag på jobbet. Har lekt med barnen, städat och bakat både negerbollar, kladdkaka och två sorters bröd. Här är ganska lugnt på alla fronter så jag tyckte att det fanns utrymme för att baka.
19 januari 2007 - Hipp, hipp, hurra!
Dagen gick i en rasande fart. Först en föreläsning om hjärtdiagnostik.
En bra föreläsare som till att börja med svävade ut lite och raljerade över hur det svenska språket används. Hur folk säger New York istället för Nya York, medan ingen säger Pari istället för Paris. Han drog en mängd exempel på länder och städer där man uttalar det på "icke-svenska" fast man är svensk. Undrar om han själv skulle säga Budapest eller Budapescht, som man hör en del säga.
Sjukhusinläggning var också ett ord han inte gillade. Jag skrattade gott åt hans utläggning.
Fast lite fastnade skrattet i halsen när han pratade om singelmän födda -53 med orden "man vet ju vad de gör i Thailand". Plötsligt får inte singlar resa utan att betraktas som suspekta. Det ska bli intressant att höra om mina överkänsliga kursare reagerar på det. De sa ingenting i går, men i vanliga fall är de snabba med att kommentera så fort någon säger någonting om bögar, lesbiska eller kvinnor - vare sig det är rena fakta eller fördomar som uttrycks. Nåja, föreläsaren räddade sig lite på slutet och kanske var hans poäng just att alla ska ha lika vård oavsett kön, ålder, åsikter, sexuell läggning......eller vad man nu kan komma på för egenskap.
Efter föreläsningen om hjärtdiagnostik fick vi en föreläsning om neurologistatus och lite annat smått och gott. Det var en välfylld dag. Tyvärr är Robergsalen inte någon vidare bra föreläsningssal. Gammal med dålig akustik. För mig som hör lite illa var det ansträngande att sitta och spetsa öronen. Inte blev det bättre av att schemat var så späckat att vi satt en och en halv timma utan rast. Det var dessutom så dåligt utrymme mellan bänkarna att jag efter förmiddagen hade gruvligt ont i knäna och var tvungen att flytta längst fram för att kunna sträcka på benen. Det värsta med att sitta längst fram är att man är i föreläsarnas blickfång och blir påhoppad för frågor och för att få vara försökskanin. Fast jag klarade mig igår. Tror att jag utvecklat en väl fungerande teknik att se så otillgänglig ut som möjligt.
Kvällen har ägnats åt att se en urdålig Wallanderfilm och att vila upp sig inför helgens jobbpass.
Lilla Besten sover hos Brodern i natt för att kunna ge sig ut på jakt tidigt i morgon bitti. Dock inte på sedvanliga jaktmarker eftersom där finns en varg som "klippt" några hundar. Det känns lite tomt när man inte hör hennes klickande klor mot golvet.
Världens raraste farmor firar idag sin 95-årsdag. Hoppas att mina kakor räcker över dagen.
Patient nummer tre
Torsdag - sista dagen med anamnes och status den här veckan. I morgon är det föreläsningar i helklass som gäller.
Idag var det dags att plocka in hereditet, socialt och allmänt i samtalet med patienten samt att klämma på lymfkörtlar och buk. Det var min tredje patient som råkade ut för allt det. En tålig kvinna. Förresten tycker jag att alla patienter som står ut med en fumlig kandidat som ställer klumpiga frågor och känner och klämmer i 45 minuters tid utan att riktigt veta vad den känner på är hjältar.
Det var lika roligt idag som igår. För varje dag lär jag mig saker och växer sakta in i rollen (nu börjar utbildningen se ut som förväntat). Den kritik man får, både positiv och saker som kan förbättras, är fantastiskt välformulerad och bra framförd. Undrar om handledarna gått coachingkurser? (Det skulle jag också vilja gå vid tillfälle) För kursen Patient-Läkarrelation innebär det ytterligare en spik i kistan. De larviga videoinspelningarna hade kunnat göra nytta. Synd att de inte utnyttjades på rätt sätt. Åtminstone inte i min grupp.
Goda saker jag fick höra om mig idag var att jag fick fin kontakt med patienten, att hon gärna berättade för mig om sin situation. Att det gick bra att ta status, att jag inte är rädd för att känna på patienten. Här fick han mig att skratta lite handledaren för han hade fått för sig att jag är en väldigt fysisk person. Helt fel! Men, visst stämmer det att jag inte har problem med att ta i folk. Däremot får de inte ta i mig. Det är obehagligt. Ser inget problem i det. Som doktor ska ju jag ta i patienten och inte tvärtom....
Fick också tips på någonting jag kan utveckla. Min patient var öppen och berättade saker för mig vilket var positivt, men jag kände inte riktigt att jag kunde avbryta på ett bra sätt. Ett par gånger under samtalet kände jag mig "klumpig". Nu har jag fått ett tips som säkert kommer fungera och som ska provas så fort som möjligt. Tänker inte berätta vad det är eftersom jag lika gärna kan komma och testa det privat som på jobbet som i skolan....
Efter skolan valde jag att åka till lilla farmor och fira hennes 95-årsdag en dag i förskott. Drog mig lite för att köra i mörkret fram och tillbaka, ca 1,5 h i vardera riktningen. Mina ögon och mörkerkörning hör inte ihop. Fast det var att oroa sig i onödan. Det var så mycket bilar hela vägen att det kändes som om solen var uppe. Farmor blev glad för kakorna som mödosamt knåpats ihop i helgen. Mamma var hos henne så tillsammans åt vi alla tre en liten minifödelsedagsmiddag i förskott och pratade en liten stund. Jag fick en chans att lyssna på deras hjärtan och lungor också. Farmor tycker redan att hon har en egen husläkare. Mamma var mer försiktig och ganska så skeptisk. Helt enligt förväntan. Jag är van. Trots 4-års "IT-utbildning" och 12 års arbete inom IT-branschen där jag gjort allt från suttit i help-desk till varit projektledare för stora projekt tror hon fortfarande att jag inte kan starta hennes dator utan att ha sönder den.
...och inte saknar jag den
Efter dagens undersökning kände jag mig nästan hög. Yey! Så kul!
Idag hade jag betydligt bättre koll på vad jag förväntades göra. Den söta lilla tanten som jag fick undersöka var en tuff och villig försökskanin. Handledaren kändes inte längre så hotfull, utan var ett bra stöd. Och faktiskt, till min förvåning, behövdes inte så mycket stöd.
Jag hörde den oregelbundna rytmen. Missade visserligen både blåsljud och rassel i lungorna, men det kanske man kan få göra första gången? I övrigt gick det finfint. Inte är man kung direkt, men det gick bättre än i går. Nu har vi ju inte gått igenom alla delar i status, vi tar ett steg i taget. Mun och svalg, lungor (alla moment), hjärta, blodtryck, puls, perifer cirkulation kontrollerade jag. Fast frågan är om inte det svåraste momentet kommer i morgon när vi ska diktera för de andra i gruppen. Det är inte alltid så lätt att veta vad som ska under vilken rubrik i journalen.
Det var en skön känsla att för ovanlighetens skull komma hem tidigt och ta Lilla Besten på dagens entimmaspromenad medan det var ljust. Tror hon uppskattade det med. Är det mörkt går vi på asfalten bland husen och där finns inte så mycket spännande att nosa efter och försöka fånga. Möjligen kan hon få skrämma upp någon katt. Är det ljust går vi istället i Hågadalen. Där finns det många spännande spår för en taxfröken.
Idag har jag hunnit umgås med Mr H. Det känns som en evighet sedan. Den senaste tiden har vi gått omlott här hemma. Kul för Lilla Besten som har mycket sällskap. Tråkigare för oss. Idag gick vi på ett Spinningpass tillsammans. Tränaren var rar, men musiken kass. Någon skum svensk latinovariant. Det var ändå skönt att få svettas en stund. Träningen är det första som faller när tiden ska prioriteras. Eller kanske inte helt ändå. Lilla Besten får alltid sina promenader, men tiden kan krympa från två timmar per dag till en och en halv timma per dag. Fast, jag vill nog ändå inte riktigt kalla hundpromenader för träning. Även om jag känner att jag utvecklat ett beroende av dem......
Proppen
Innehållet handlar om anamnes och status.
Efter de här fyra veckorna påstås det att vi ska känna oss som riktiga doktorer.
F-n tro´t.
Fredagarna ägnas åt föreläsning i helklass.
Övriga dagar ägnas åt att utveckla våra kliniska färdigheter.
Då har vi gruppvis föreläsning på förmiddagen och får sedan öva praktiskt på varandra.
Efter lunch träffar vi riktiga patienter och gör samma sak på dem. Idag begick vi premiär. Vi träffade våra allra första patienter.
Dagens uppgift var att ta reda på allmäntillstånd och cirkulationsstatus.
Undrar hur roligt det var att vara min första patient någonsin?
Själv tycker jag att det gick så där. Ingen katastrof, men inte särskilt glänsande heller. Det kan inte gå glänsande när munnen är kruttorr, ansiktet högrött och svetten sprutar från alla porer. Nåja, patienten var snäll och vänlig och jag lyckades höra att han hade en oregelbunden hjärtrytm. Något blåsljud hörde jag däremot inte - och tur var ju det för det hade han inget.
Jag förstår inte varför jag blev så nervös. Antagligen beror det på att handledaren satt och flåsade bakom ryggen på mig. Egentligen var han väl ganska snäll, men jag skyller på min skolgång. Någonting i den var inte bra. Jag kan verka ganska lugn när jag känner mig på säker mark. Men, så fort vi kommer till någonting som liknar skolgång och elaka kritiker och orättvisa bedömare så börjar kroppen protestera. På egen hand går det mycket bättre. Hade jag inte varit så nervös hade jag nog egentligen varit ganska nöjd med tillställningen. Det kunde faktiskt ha gått värre. Patienten lever ju fortfarande :-)
Nu sitter jag på extrajobbet. Det har varit fullt upp. En sådan där dag när jag känner att jag faktiskt gjort nytta för min lön. Det är en skön känsla när man vet att man kan hjälpa folk så att de mår bättre.
Se upp där ute! Här kommer vi!
8.30 samlades vi i Robergssalen.
Nästan alla från förra terminen, också några nytillkomna.
Andaktsfullt tog vi emot våra nya, fina stetoskop.
Med namnet ingraverat minsann.
Vi hade blivit tillsagda att önska både stetoskop och intern- och akutmedicinböcker i julklapp.
Nu hade kursare WB ordnat med beställningen på stetoskopen för alla som fick julklapps- eller som i mitt fall födelsedagspengar till ett stetoskop (Tack lilla mamma!)
Förmiddagen var fylld av information.
Studierektorerna Eva och Jarl visade sig vara lika mysiga som när de kom och presenterade sig för en månad sedan. Vi skrattade alla gott åt Jarls insinuationer om klädkoden på Cityakuten (TV3) och hur alla EKG-kurvor i samma serie alltid visar förmaksflimmer. De gick igenom allt vi behöver veta, från kurslitteratur och målbeskrivning till utplacering och Proppen. Så avverkade vi universitetskyrkan, studenthälsan, sjukhusets organisation och reseräkningar i en flygande fläng. I flygande fläng gick också rundvandringen. Antagligen behöver man en 5-poängskurs i sjukhusorientering innan man lyckas ta sig runt mellan stoppen på den internmedicinska utbildningen.
Så plötsligt var det på allvar. Vi fick introduktion till hur man tar en anamnes och fick se en statusundersökning av en patient. Vår handledare har börjat lite mjukt med oss. Efter skolan har det ringts och mailats hit och dit och flera grupper har rivstartat med läxa till i morgon. Phew! Glad att det inte gäller oss. Huvudet är sprängfyllt som det är.
Nu susar det i huvudet. Det är nu det börjar på riktigt!
Sivs kommentar häromdagen på "Ruffhäxans nya liv" sa allt. T6. Det är stort!
Det är så det känns. Stort och viktigt men inte utan att det finns en liten krydda angst också.
Klarar jag det här? Jag måste tro på att utbildningen ger mig det jag inte har med mig. Det var ju den insikten som fick mig att söka in på läkarprogrammet. Jag kan inte allt - men utbildningen ger mig det jag behöver. Väl? Eller som KJ sa idag: Alla andra har ju klarat det, varför skulle inte vi?
Så det är med tillförsikt jag ser fram emot dagen i morgon.
Dagen när jag ska ta min första status (eller i alla fall en liten del av en status) på en alldeles riktig patient.
Nu har det börjat. Det vi alla har väntat på. Internmedicinska året.
Nu ska jag lyda studierektorn. Jag ska gå och titta på Cityakuten och lära mig hur ett förmaksflimmer ser ut.