Kandidatdropp

I badrummet är halva skåpet fyllt med after shave och rakgrejor. I två av garderoberna hänger det kläder som ska sitta på en man. Sängen bredvid min har någon sovit i. Kudden luktar flygfotogen, jag tror inte det är från Lilla Besten. I kylskåpet står det filmjölk och mjölk. Det dricker inte jag. Alla tecken skvallrar om att jag har en sambo. Men jag ser honom aldrig. Schemat säger att han slutar tidigt i eftermiddag, då får jag se om han finns kvar.

Vi går omlott i huset. Dagarna/kvällarna när vi varit här båda två är lätt räknade. Vi kommunicerar via telefon/mail/facebook/SMS. Den enda som tjänar på det hela är Lilla Besten (*1), hon behöver sällan vara ensam någon längre tid. Jag är less på det här. Och ser egentligen ingen lösning förrän den dagen AT är förbi och fast tjänst är landad. Med de köer det är på AT här i trakten ligger lösningen långt bort.  Orkar jag vänta? Osäkerheten med jobb, ekonomi har jag redan genomlidit en gång - förra gången jag pluggade. Då var allt ett enda stort äventyr. Det sista ställe jag ville vara på var hemma. Hela världen fanns ju att utforska och en rejäl lön var man inte i så stort behov av - van som man var att leva på luft och då och då generösa bidrag från modern.

Men nu är världen utforskad - åtminstone de delar jag ville se. En stadig lön är mer än välkommen, att leva på moderns generositet och en nypa luft känns numera som en riktigt dålig idé. Behovet av att tillbriga tid med Mr H och längtan efter en stadig inkomst och bristen på AT-tjänster gör att jag allvarligt överväger att hoppa tillbaka till mitt gamla jobb. Inte just det senaste företaget, även om monsterchefen från helvetet är utkastad med huvudet före, men liknande. Har sett ett jobb som verksamhetsutvecklare. Det står Kandidat Dropp på annonsen, jobbet är som skräddarsytt för mig. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag kan det bra. Men får jag det blir det aldrig någon legitimerad läkare av mig. Ska jag ens söka? Jo, jag är som åsnan nu. Mellan hötapparna.

(*1) I morgonens mail från Mr H stod: - Jag har fått nattsömnen störd av tryckande hund. Lilla Besten tog alltså chansen när matte inte var där och skuttade upp och lade sig kloss intill husse i natt.
 

Kursare A skrev så här på FB i förrgår:
"Imorgon är det tolv veckor till examen! Gäller bara att fixa några tentor & praktiska prov på vägen, närmast gyn-/obstetriktentan imorgon!"

Gyn- & Obstentan är nu överstånden, förutsatt att jag inte behöver skriva igen. Tentan var skum. Amanuensen hade en lång utläggning innan om att det var många sidor men inte mycket att skriva. HA! Efter första frågan var jag i tidsnöd. JAG! Jag som brukar vara klar bland de första. Nu satt jag till en kvart innan signal och en hel bunt hann gå före mig. Jag som tyckte att jag kunde det där. Innan tentan.

MEQ-tenta, dvs bläddertenta. Du svarar på frågan på en sida, vänder blad (och aldrig kommer den åter), där får du svaret och en följdfråga. Stressen gjorde att jag slarvade, tappade onödiga poäng på saker som jag egentligen kunde. Förhoppningsvis räcker det ändå. Det visar sig.

Hursom var det en bra kurs. Jag trivdes som fisken i vattnet och fick fint beröm av bland annat överläkaren. Bad henne skriva på ett papper i efterhand och inledde med att fråga om hon kom ihåg mig. Jo, det gjorde hon och bekräftade det med orden: "Jo visst, det var du som gjorde undersökningarna som om du jobbat flera år här", så skrev hon på pappret med mer beröm. (Föga visst hon att erfarenheten kommer sig av mångårig och svår sjukdom som gett ärr i själen men åtminstone kan användas till att hjälpa andra i liknande situation. Jag tror jag kommit över mina sjukdomar nu? ) Kan man annat än gilla en kurs där man överröses med beröm?

Enda problemet är att jag fortfarande inte vågat ställa mina två frågor som jag undrat över i tjugo år:
* Varför blir man tokdålig i magen några dagar före mens?
* Varför får man ett galet sötsug i två dygn runt "mensutbrott".

Och professorn hävdade med bestämdhet att ägglossningar känner man inte, det är bara inbillning. 50 % känner inte och 50 % bara inbillar sig att de känner. Det är vad jag trott under många år, men de senaste månaderna vet jag inte om jag vågar skriva under på det i blod. Det skulle faktiskt vara roligt att forska och få veta på riktigt.  De jag träffat och som med bestämdhet hävdar att de vet är också de som ligger närmast till hands att av Mr H stämplas som "inbillningssjuka och käna-efter-in-absurdum kvinnor". Jag vill veta! Paowiktitt!

Jag är irriterad, ja rentav arg. Faktiskt ganska så tokförbannad. Är det någonting jag föraktar så är det fusk. Människor som fuskar sig fram. Som bryter mot regler för att skaffa sig egna fördelar för att det är enklare så, kräver mindre jobb. Efektivisering är jag för, men då ska man hålla sig till reglerna. Gillar man inte reglerna så ser man till att förändra dem.

Under utbildningen har jag sett det fuskas här och där. Det har varit obligatoriska seminarier där man skrivit under åt någon annan, eller bara uteblivit för att man vet att det inte är närvarokontroll. Åkt på semester en vecka och ingenting sagt för man vet att ingen upptäcker det. Jag har till och med sett misstänkt fusk på en tenta. Har ingenting sagt för en gång är ingen gång. Jag vet att mina kursare är mycket ambitiösa och att de inte blir sämre läkare för att de missar ett seminarium här eller där. Tentafusket hade jag sagt till om om jag hade haft bevis. Tro inget annat. Nu går inte personen längre i klassen och kommer aldrig att bli läkare så det är ingenting jag behöver bry mig om.

Så har vi kursaren som genomgående alltid har någonting att skylla på och har missat ganska mycket av utbildningen, utan att behöva ta igen det. Den här terminen har alla rekord slagits. Visst finns det "äkta bekymmer" där men de utnyttjas maximalt och används också när personen vill göra annat, roliga saker. Inte en dag under utbildningen har personen tagit igen. Den här terminen har personen varit borta veckor i sträck. Ingen märker någonting, ingenting behöver personen ta igen för den kan svänga sig med ord, kan måla upp sin offerroll något makalöst. Jag blir förbannad. Bit ihop och gör det du ska istället för att fuska dig fram. Det är vad vi andra fått göra under utbildningen, trots ganska så tuffa händelser.

Vem vill gå till en doktor som missat det mesta av utbildningen? Vem vill ha en kollega som alltid hittar ursäkter för att göra det den tycker är roligt istället för att arbeta? Varför ska kursaren ta en plats i Uppsala som ändå inte utnyttjas? Varför ska kursaren ha en plats på läkarprogrammet som någon annan, mer intresserad, hade kunnat få?

Det här gränsar väl till att bli det tråkigaste som någonstin stått i den här bloggen, men vi begriper inte vart våra sopor tar vägen. I lägenheten gjorde vi inte annat än bar sopor  tre trappor ner till sophuset ute på gården. Alltid, alltid stod det pappkartonger eller konserver som skulle kastas på diskbänken. Tidningar som skulle till tidningsinsamlingen var vi nerlusade med, för att inte tala om fulla soppåsar. Det där med sopsortering var vi så trötta på att så mycket som möjligt slängdes i brännbart. Att sortera ut kompost gav vi upp på ett tidigt staduium (ja, ja, so shoot me). Kompisen miljöingenjören, expert på sopförbränning, hade börjat storgråta om hon vetat vad som försigick i vårt hushåll.

På väg att flytta fnös denna Kandidat åt förra ägarens sophantering. En tunna med brännbart som hämtas en gång var fjortonde dag. En kompost ute i trädgården. Behållare för metall, kartong mm nere vid affären i byn. Aldrig att vi orkar sortera på det sättet, sa vi med en mun, brännbart måste tömmas en gång i veckan om vi ska klara oss. Det måste vi ändra så snart vi flyttat.

Nu har vi bott här ca sex veckor och funderar på att efterlysa alla sopor. Vi förstår inte. Det blir inga. Komposten går vi ut till ibland och visst slänger vi saker vid affären någon gång då och då. Soptunnan är bara halvfull när det är dags för tömning varannan vecka. Alltså, hur gick det här till? Sitter det i huvudet? Vad gör vi annorlunda? Är det fortfarande samma mängder bara det att allt känns mindre besvärligt när man bor i hus? Vi har båda reflekterat över det hela och har inget svar, men skumt känns det. Man slutar ju inte producera sopor, bara så där? Eller?

Näe, man kanske skulle ta och bli barnmorska istället?

Livets olika faser kan inte vara tydligare än de varit idag. Ytterligheterna har visat sig. Från nydanat till färdiglevt. Från födelse till död. Ägnade förmiddagen och större delen av eftermiddagen på förlossningen åt ett par som skulle föda. Hon kämpade på fint och han var ett fantastiskt bra stöd. Obligatorisk PBI kunde jag bara inte gå på när födelsen närmade sig. Hade kämpat hårt med dem hela dagen. Valde att hjälpa till att förlösa dem istället för att gå på PBI. Mot slutet fick vi skynda på förloppet lite, men ut kom ett välskapt, friskt litet barn. Deras lycka och kärlek var så stor att jag åter fick svårt att hålla inne med tårarna.

Faster M, pappas faster, har somnat in. Sorgligt att hennes liv ändat. Ändå vet jag att det var det hon ville. Hon var gammal. Hon tyckte att hon levt färdigt, att det var jobbigt att hon inte längre kunde se. Änka sedan många år, och ganska så ensam.

Mitt i det ledsamma känner jag en stor glädje att jag tog mig tiden, i Karlstad, att arbeta in några timmar för att hälsa på henne en eftermiddag. Jag fick träffa henne en sista gång och tror att hon gladdes åt mitt besök. Vi pratade och pratade. Jag är glad över de timmarna och timmarna vi pratat i telefon. Vårdar hennes berättelser i mitt minne och gläds åt att se den gamla, fina reflexhammaren i trä och ljusstaken från farfars föräldrahem som jag fick av henne vid besöket. Ledsen över att vi inte fick prata ännu en gång. Tänkte på henne så sent som igår, att det var dags att ringa igen men att det fick anstå tills inläsningsperioden började. Det beslutet sörjer jag nu.

Vi fick fint besök i trädgården idag. Three chicks came flying by.
Först kom Fru Gröngöling och gick loss på fröerna i vårt stenparti.


Hon blev lite suddig när Mr H blev tvungen att fotografera genom två rutor.


Sedan kom fröken Större Hackspett och mumsade på våra kottar.






Sist kom kandidaten i okammat hår och planterade lökar i gräsmattan.

Jag går en extrakurs den här terminen också. I höst är det, Mäns våld mot kvinnor, fördjupning av kursen jag gick i våras, Våld mot kvinnor. Också den här kursen kan jag konstatera är mycket välordnad och strukturerad. Av god kvalitet. Ändå finns det bitar i den som skrämmer mig. Det är som ett väckelsemöte. En hallelujaorganisation. Det är de redan troende som sitter där. Många kvinnor, blott två män. Det mmmm:as och aaaaha:s och ger mig ett enormt behov av att protestera.

Frågorna som diskuteras är viktiga, absolut. Mitt extrajobb har lärt mig det, om inte annat. Jag har mer än de flesta som sitter där faktiskt sett konsekvenserna av våldet. Men när man med tindrande ögon sväljer allt föreläsaren säger får jag ont i magen. Man kräver inga vetenskapliga bevis. Man ifrågasätter inte. Det är skrämmande. Påståenden som att "alla män är potentiella våldtäktsmän" provocerar mig.

Jo, jag tror att alla män(niskor) under speciella omständigheter kan drivas till precis vad som helst, det har historien gott om exempel på. Men, att jämföra vårt relativt välordnade svenska samhälle och risken att männen förvandlas till våldtäktsmän med t ex kriget i Balkan är som att jämföra äpplen och päron. 

Våldet mot kvinnor i Sverige ser inte ut som våldet mot kvinnor i krigförande länder, andra länder med annan religion. Att klumpa ihop det som en enda sak "våld mot kvinnor" är som att klumpa ihop alla världens skolor och deras metoder och säga "felet i skolan idag". Jag hävdar bestämt att man inget kan förändra om man inte analyserat orsakerna. Virus och bakterier ger infektioner men virussjukdom botas inte med antibiotika och bakteriesjukdom inte med antivirala medel.  

Att säga att man måste tro kvinnans ord och strunta i bevisbördan när hon säger att hon våldtagits kan ju låta bra. Men tänk om hon ljuger. Nog borde alla våldtäktsmän straffas, gärna hårt, men vårt svenska rättsväsende säger att man är oskyldig till dess att någonting annat bevisats. Att en oskyldig döms för ett så vedervärdigt brott som våldtäkt är lika vidrigt som att kvinnor (och män för den delen) utsätts för brottet. Vi får inte tulla på rättssäkerheten.  

Igår på kursen förvandlades kandidaten till kärringen Motvals. Det gör jag med jämna mellanrum när jag tycker att folk inte analyserar, inte förbättrar, inte tänker efter. De senaste fem åren i skolan har jag inte använt det konkret bara surat och låtit det pysa på diverse håll, men igår kunde jag inte låta bli att protestera, igår kände jag ett sedan länge frånvarande engagemang. När man slänger ur sig floskler efter floskler utan vetenskapliga bevis då går det för långt ... När man inte presenterar sanningen baserad på fakta utan ett sätt att tänka och förhålla sig till omvärlden då vet jag inte om jag tycker att det är universitetsutbildning längre ... 

Modern och mormodern huserar hos Brodern ett tag för att hjälpa till med barnpassning. Jag blev ledig på eftermiddagen och stannade till där en sväng. När jag kom satt de i köket och stickade. Det var allt en hjärtevärmande syn med de två tanterna i köket.

Det där med att bo i hus har visst stigit Lilla Besten åt huvudet. Hon har blivit en riktig diva, tar mer och mer plats här hemma och tycker att vi ska följa hennes minsta vink.

När vi äter hoppar hon upp i kökssoffan och "gruntar långt ner i halsen" för att vi ska se att hon också är där och ska dela maten med oss. Bryr vi oss inte om det skäller hon. Får hon då en tillsägelse tar hon till sitt mest effektiva vapen, hon petar Mr H i ryggen med tassen. Skrap, skrap säger det tills han faller till föga. Låter nästa matbit vänta på sig så börjar hon om.

Gå ut i kyla och mörker är det inte tal om. De långa morgonpromenaderna kan vi glömma. Hon kommer inte ens när vi skramlar med kopplet, det som förut satt en väldig fart på taxkroppen. Hon lyfter inte på huvudet. Väntar istället på att matte ska lyfta upp henne, ut henne och sätta henne på gräsmattan. Kissa kan hon faktiskt tänka sig att göra utan hjälp och sedan går det riktigt fort in till nya favoritplatsen (prinsessan på ärten har fått en gigantisk kudde som hon utvecklat ett visst beroende för).

När hon tröttnar på att ligga på kudden alldeles själv tokskäller hon tills vi kommer farande och undrar vad som står på. Då ligger hon där på kudden och glädjepiskar med svansen och ett grin på läpparna, mäkta nöjd med att ha lurat dit någon som kan busa och klia taxmagen.

Är vi båda hemma så finns det inte en chans att gå på promenad med henne. Nejdå, hela flocken ska vara samlad. Taxtassarna blir som fastspikade i marken om bara en av matte och husse stigen utanför dörren med hennel.

Jäkla diva! Jag tar tillbaka allt om att hon har en valnötshjärna. Hjärnan måste vara minst av medicinbollstorlek för att lyckas planera på ett sådant sätt som lilla fröken taxdiva gör. Hon är helt odräglig ... och alldeles jättefantastisk.

Det är ett trött, litet pälsmonster vi har här hemma nu. Rådjursjakt i lördags och trattisjakt igår. Att promenera har inte någon hög prioritet just nu. Hon vägrade tvärt följa med matte ut i morse och det slutade med att Mr H som jobbar kväll fick ta henne. Klockan elva i förmiddags tröttnade han på att vänta på att pälsmonstret skulle visa naturen något intresse och släpade ut henne. Exakt hur många timmar hon hållt sig vid det laget vågar vi inte räkna efter.

Nåja, att hon är seg i kroppen gjorde att matte inte behövde ha dåligt samvete för att yogadebuten prioriterades framför hundpromenader. Vad jag tycker om yoga? Får nog återkomma till det, men undrar lite hur det kan vara bra träning när man inte svettar golvet vått.

Lilla byn där vi bor har egen gymnastikförening minsann. I bygdegården en minuts promenad från hemmanet erbjuds yoga, gympa och box. Skulle tro att tröskeln till träning blir betydligt lägre när man inte måste ta bilen, leta parkeringsplats och betala hutlösa summor för att förvara bilen medan man tränar. Flytten har nog gjort gott för denna kropp på mer än ett sätt.

Ekorrhjul var det, ja! Och är det! Ganska stressigt ekorrhjul dessutom.
Toleranströskeln sänks. Alldeles för mycket. Surnade till ordentligt på extrajobbet över att personer x och y rullat tummarna i tre dygn. Som vanligt! De tyckte inte de behövde följa städlistorna med daglig städning med motiveringen att det var "SOPERENT". Och det var det väl - förutom de överfulla soppåsarna, kaffekladdet på bänkarna i köket, geggiga speglarna och dammtigrarna i trappa och entré. Aaaaargh! Faktiskt har vi betalt för att JOBBA!!!

Medan jag var på jobbet lekte Lilla Besten med husse och jagade med lillebror. Det har varit mycket skogen för henne på sistone. Det älskar hon. Fast i morse surnade hon till när jag stod stilla och plockade 2,5 l trattisar i regnet istället för att promenera henne.







Kollegan Z på jobbet igår kan man prata både svamp och hundar med. Trevligt! Visade sig att hon väl kände till veterinären som höll på att ta livet av Lilla Besten för ungefär ett år sedan. Hon har visst hutat åt henne rejält när hon var på g att felbehandla Z:s hund. Hade jag känt till hennes historier när Mr H och jag diskuterade anmälan hade jag kanske hittat orken att trots allt anmäla. Det verkar inte vara enstaka händelser det handlar om utan faktiskt ganska så ofta förekommande felbeslut. Skrämmande! Nu kan jag inte göra annat än att gå på mina, taxmammans och kollegans erfarenheter och INTE rekommendera människan till någon annan. Förhoppningsvis dör inga hundar för att jag inte orkar agera.