Teflonminne
-"Också går ni hem och läser på det här en gång till i eftermiddag", sa föreläsaren och fortsatte: -"Jag blir lika förvånad varje gång studenterna kommer till termin sju och inte kommer ihåg det här".
Tjena, Sherlock, tänkte jag. Vi går alltså igenom några små sketna analysvärden under 30 minuter och han räknar med att vi kommer ihåg det på termin sju om en sisådär åtta månader. Troligt! Som om det är den enda nya kunskap vi tillskansar oss under den här perioden!
Mitt teflonminne, fungerar som så att det som inte används flitigt stoppas längre och längre in i hjärnan allteftersom tiden går och till slut försvinner det ner i något svart hål för att för alltid vara borta. Det som fastnar är det som används betydligt oftare än var åttonde månad. När vi kommer till termin sju kommer jag snarast bli förvånad om jag kommer ihåg de där små ynka siffrorna.
Tjena, Sherlock, tänkte jag. Vi går alltså igenom några små sketna analysvärden under 30 minuter och han räknar med att vi kommer ihåg det på termin sju om en sisådär åtta månader. Troligt! Som om det är den enda nya kunskap vi tillskansar oss under den här perioden!
Mitt teflonminne, fungerar som så att det som inte används flitigt stoppas längre och längre in i hjärnan allteftersom tiden går och till slut försvinner det ner i något svart hål för att för alltid vara borta. Det som fastnar är det som används betydligt oftare än var åttonde månad. När vi kommer till termin sju kommer jag snarast bli förvånad om jag kommer ihåg de där små ynka siffrorna.
Immunolog ska jag inte bli
Jodå, immunologitentan gick vägen.
Det förtjänade jag inte. Mot mina priciper hade jag taktikläst.
Gjorde tre gamla tentor - det kommer man visst långt på.
För långt kan jag tycka. För patienternas skull ska immunologi inte bli mitt område.
Det förtjänade jag inte. Mot mina priciper hade jag taktikläst.
Gjorde tre gamla tentor - det kommer man visst långt på.
För långt kan jag tycka. För patienternas skull ska immunologi inte bli mitt område.
Det är inte bra att vara ledig...
Det är nog inte bra att ha en hel helg nästan för sig själv.
Då kan man börja tänka på livet och andra djupa saker....
Innan helgen såg jag fram emot tid för mig själv. Tänkte att jag behöver vila.
Men nu. Jag vet inte, jag. Kanske skulle ha tackat ja till passet som usk:a i går?
Det är ju helt förödande att gå en hel helg utan att göra någonting vettigt.
Promenera Besten, scrappa lite, städa lite, laga lite mat, fika också tänka massor.
Är det någonting som kan kallas konstruktivt?
Jaja, jag kanske har hittat en liten fästman åt Lilla Besten i alla fall.
Fästman och fästman, förresten. Det är väl mer en avelshingst.
Om nu en tax någonsin kan kallas hingst.....
Då kan man börja tänka på livet och andra djupa saker....
Innan helgen såg jag fram emot tid för mig själv. Tänkte att jag behöver vila.
Men nu. Jag vet inte, jag. Kanske skulle ha tackat ja till passet som usk:a i går?
Det är ju helt förödande att gå en hel helg utan att göra någonting vettigt.
Promenera Besten, scrappa lite, städa lite, laga lite mat, fika också tänka massor.
Är det någonting som kan kallas konstruktivt?
Jaja, jag kanske har hittat en liten fästman åt Lilla Besten i alla fall.
Fästman och fästman, förresten. Det är väl mer en avelshingst.
Om nu en tax någonsin kan kallas hingst.....
Precis så här....
Precis så här ska en lördag tillbringas. I lättjans tecken.
Blivit bjuden på fika och intressant samtal med Ingenjörens faster.
Lättjan var så total att inte ens Lilla Besten fick sedvanliga promenader (Lillebror fick akut behov av långpromenad och kom och hämtade Besten som sällskap. Jag tror att han är rastlös utan fru och barn hemma).
Pricken över i:t hade varit om Mr H också varit hemma med mig i kväll. Han jobbar - för tredje kvällen i rad. I dag ringde de och frågade om han kan jobba i morgon kväll med. Jag är tacksam att han får så mycket jobb. Jag är, jag är, jag är.......
Blivit bjuden på fika och intressant samtal med Ingenjörens faster.
Lättjan var så total att inte ens Lilla Besten fick sedvanliga promenader (Lillebror fick akut behov av långpromenad och kom och hämtade Besten som sällskap. Jag tror att han är rastlös utan fru och barn hemma).
Pricken över i:t hade varit om Mr H också varit hemma med mig i kväll. Han jobbar - för tredje kvällen i rad. I dag ringde de och frågade om han kan jobba i morgon kväll med. Jag är tacksam att han får så mycket jobb. Jag är, jag är, jag är.......
Hjulet snurrar, men hamstern är död.....
Gick från tentan med en lång lista på saker som skulle fixas till idag. Om jag nu inte tog tenta (jag har inte en susning om hur det gick), så kunde jag i alla fall göra mig nyttig på annat sätt. Åtta timmar senare är ingen punkt på listan avklarad. Däremot har jag:
* Lunchat med kursare C
* Kollat in C:s geckoödla och vattensköldpadda (som var väldigt, väldigt söta men högst okommunikativa) samt stensamling
* Sovit - i flera timmar
* Promenerat Lilla Besten.
Inte särdeles nyttigt någonting av det. Ja, möjligen promenaden med Lilla Besten.
Nu ska jag till apoteket och se om jag kan lyckas få ut min Nasonex. Hyser inte några större förhoppningar med tanke på det telefonsamtal som fördes mellan sköterskan på vårdcentralen och mig för några dagar sedan. Jag sa iofs inte så mycket, men tänkte desto mer (tankar kursiverade).
Ego: - " Hej, jag heter XX och skulle vilja ha mitt recept på Nasonex förnyat"
Ssk: - " Har du nyligen blivit förkyld, eller?"
Ego: - " Näe, jag har kvalsterallergi" (Hade jag varit förkyld hade jag gått till apoteket och köpt Nezeril, inte ringt och bett om allergispray. Behöver jag antibiotika så ringer jag inte och ber om bulkmedel)
Ssk: -" Vem skrev ut åt dig förra gången?"
Ego: - "Kommer inte ihåg, men han sa att jag inte behöver komma för att få Nasonex - det räcker med att jag ringer så får jag det förnyat"
Ssk: - "Jamen det är ju ett år sedan det blev utskrivet"
Ego: -" Jo, han skrev för tre månader i taget och fyra iterationer" (Vad är det för konstigt med det? Recept är väl giltiga ett år i taget? Dessutom så brukar mina doktorer göra så med mina kroniska sjukdomar att jag får recept för ett år i taget. Det kan väl ändå inte bara vara mina läkare som gör så?)
Ssk: -"Då måste han prata med dig
Ego: Men herregud! Sa jag inte nyss att han sagt att jag inte behöver komma på besök för nässpryayen? Det är ju inte direkt narkotikaklassade läkemedel jag försöker få ut. Vad tror hon? Att jag ska dra in på plattan och försöka kränga grejorna. -Pst, herrn, kolla vad jag har innanför rocken. Prima vara!
Ssk: Har du någonting kvar? Är det akut? Kan du ringa honom på hans telefontid klockan 08.30 i morgon.
Ego: Nej, jag kan inte ringa honom. Jag har obligatoriska moment i skolan och har dessutom tillbringat två timmar med att försöka komma fram till er på telefon idag. Du får lämna ett meddelande till honom också får han ringa mig om han behöver prata med mig. Det lär vara betydligt lättare för honom att nå mig än för mig att nå honom.
Ssk: Ja, ok då
* Lunchat med kursare C
* Kollat in C:s geckoödla och vattensköldpadda (som var väldigt, väldigt söta men högst okommunikativa) samt stensamling
* Sovit - i flera timmar
* Promenerat Lilla Besten.
Inte särdeles nyttigt någonting av det. Ja, möjligen promenaden med Lilla Besten.
Nu ska jag till apoteket och se om jag kan lyckas få ut min Nasonex. Hyser inte några större förhoppningar med tanke på det telefonsamtal som fördes mellan sköterskan på vårdcentralen och mig för några dagar sedan. Jag sa iofs inte så mycket, men tänkte desto mer (tankar kursiverade).
Ego: - " Hej, jag heter XX och skulle vilja ha mitt recept på Nasonex förnyat"
Ssk: - " Har du nyligen blivit förkyld, eller?"
Ego: - " Näe, jag har kvalsterallergi" (Hade jag varit förkyld hade jag gått till apoteket och köpt Nezeril, inte ringt och bett om allergispray. Behöver jag antibiotika så ringer jag inte och ber om bulkmedel)
Ssk: -" Vem skrev ut åt dig förra gången?"
Ego: - "Kommer inte ihåg, men han sa att jag inte behöver komma för att få Nasonex - det räcker med att jag ringer så får jag det förnyat"
Ssk: - "Jamen det är ju ett år sedan det blev utskrivet"
Ego: -" Jo, han skrev för tre månader i taget och fyra iterationer" (Vad är det för konstigt med det? Recept är väl giltiga ett år i taget? Dessutom så brukar mina doktorer göra så med mina kroniska sjukdomar att jag får recept för ett år i taget. Det kan väl ändå inte bara vara mina läkare som gör så?)
Ssk: -"Då måste han prata med dig
Ego: Men herregud! Sa jag inte nyss att han sagt att jag inte behöver komma på besök för nässpryayen? Det är ju inte direkt narkotikaklassade läkemedel jag försöker få ut. Vad tror hon? Att jag ska dra in på plattan och försöka kränga grejorna. -Pst, herrn, kolla vad jag har innanför rocken. Prima vara!
Ssk: Har du någonting kvar? Är det akut? Kan du ringa honom på hans telefontid klockan 08.30 i morgon.
Ego: Nej, jag kan inte ringa honom. Jag har obligatoriska moment i skolan och har dessutom tillbringat två timmar med att försöka komma fram till er på telefon idag. Du får lämna ett meddelande till honom också får han ringa mig om han behöver prata med mig. Det lär vara betydligt lättare för honom att nå mig än för mig att nå honom.
Ssk: Ja, ok då
Godiiiiiiiiiiiiiiiiiiis
Hjärtat hamnade i halsgropen under morgonpromenaden. Trodde att det här hushållet skulle minska med ett stycke taxfröken. Lilla Besten var på väg att rymma. När vi var ute mötte vi en gammal man med en hund i taxstorlek. Riktigt söt var han (ja, hunden - inte husse). Lilla Besten blev mot sina principer stormförtjust i den lilla pojkhunden och visade tydligt att här skulle det lekas. Eftersom Lilla Besten inte är särdeles bra på att komma på inkallning fick hon vara kvar i kopplet, medan mannen släppte kopplet på sin hund. De stojade runt och plötsligt var det inte längre någon tax i andra änden av kopplet. På något sätt hade spännet till selen släppt. "Oj då, det var inte bra" hann jag säga innan hundarna drog all världens väg bort mot skogsbrynet. Lilla Besten först och pojken efter. Men, plötsligt tvärvände Lilla Besten och kom rusande till mig. Om det var det faktum att jag ropade "godiiiiiiiiiis" eller att uppvaktningen från det manliga könet blev för mycket låter jag vara osagt, men jag kunde lugnt koppla Lilla Besten och börja andas i normal takt igen.
När går omtentan?
Klinisk fysiologi, 2 poäng är snart över. På fredag är det tenta.
Borde inte ha jobbat 31 timmar i helgen. Borde ha läst.
Men, ska man inte kunna göra vad man vill med sin helg fast man är läkarstudent?
Under den här två-veckors kursen lade de in lite annat att göra, alltihop med dead-line före tentan i klinisk fysiologi. Alltså har jag prioriterat det andra.
Hemtentan i akutmedicin skulle in på onsdagen. Alltså jobbade jag med den måndag och tisdag förra veckan efter skolan. På torsdagen var det tenta i immunologi för några av oss. Ni vet, den där aptråkiga kursen med C-ANCA hit och P-ANCA dit. Alltså pluggade jag till den på onsdagen. En tenta är alltid en urladdning så på eftermiddagen krävdes vila.
Fredag, lördag och söndag tillbringades till största delen på jobbet. I måndags var jag på en lab som skulle ha varit i torsdags, men jag bytte grupp med en kursare som inte hade tenta. På kvällen förbereddes presentationen av hemtentan i akutmedicin. Jag var väl en av de få som råkade se att tentor med kommentarer blivit utdelade och visste att vi skulle prata i 20 minuter var - inte fem som vi alla trodde. I går kväll tog jag ledigt. Idag var det inläsningsdag och det har faktiskt pluggats flitigt på EKG (som är djävulskt klurigt). Tog mig en timme ledigt när rara grannen ringde och ville bjuda på nybakade semlor och kaffe. I övrigt är det näsan i böckerna som gällt. I morgon har jag laboration i skolan hela dagen. Jag har alltså läst ungefär åtta timmar på den här tvåpoängskursen. Någon som tror att det räcker till tentan? Knappast jag i alla fall. Frågade häromdagen efter omtentadatum på kursen. Ansvarig tittade konstigt på mig och sa: "Det brukar inte behövas". Jo tjena, då har de inte räknat med mig som vägrar vara livegen under mina studier, inte ens under två veckor. Det sägs att läkarprogrammet är tufft och att det är massor att lära sig. Må så vara, men problemet ligger inte där. Problemet ligger i att kursansvariga tror att livet står på vänt medan man läser till läkare. Effektivisera och styr upp så kan utbildningen kapas med minst ett halvt år utan att kandidaterna tappar i kunskap.
Borde inte ha jobbat 31 timmar i helgen. Borde ha läst.
Men, ska man inte kunna göra vad man vill med sin helg fast man är läkarstudent?
Under den här två-veckors kursen lade de in lite annat att göra, alltihop med dead-line före tentan i klinisk fysiologi. Alltså har jag prioriterat det andra.
Hemtentan i akutmedicin skulle in på onsdagen. Alltså jobbade jag med den måndag och tisdag förra veckan efter skolan. På torsdagen var det tenta i immunologi för några av oss. Ni vet, den där aptråkiga kursen med C-ANCA hit och P-ANCA dit. Alltså pluggade jag till den på onsdagen. En tenta är alltid en urladdning så på eftermiddagen krävdes vila.
Fredag, lördag och söndag tillbringades till största delen på jobbet. I måndags var jag på en lab som skulle ha varit i torsdags, men jag bytte grupp med en kursare som inte hade tenta. På kvällen förbereddes presentationen av hemtentan i akutmedicin. Jag var väl en av de få som råkade se att tentor med kommentarer blivit utdelade och visste att vi skulle prata i 20 minuter var - inte fem som vi alla trodde. I går kväll tog jag ledigt. Idag var det inläsningsdag och det har faktiskt pluggats flitigt på EKG (som är djävulskt klurigt). Tog mig en timme ledigt när rara grannen ringde och ville bjuda på nybakade semlor och kaffe. I övrigt är det näsan i böckerna som gällt. I morgon har jag laboration i skolan hela dagen. Jag har alltså läst ungefär åtta timmar på den här tvåpoängskursen. Någon som tror att det räcker till tentan? Knappast jag i alla fall. Frågade häromdagen efter omtentadatum på kursen. Ansvarig tittade konstigt på mig och sa: "Det brukar inte behövas". Jo tjena, då har de inte räknat med mig som vägrar vara livegen under mina studier, inte ens under två veckor. Det sägs att läkarprogrammet är tufft och att det är massor att lära sig. Må så vara, men problemet ligger inte där. Problemet ligger i att kursansvariga tror att livet står på vänt medan man läser till läkare. Effektivisera och styr upp så kan utbildningen kapas med minst ett halvt år utan att kandidaterna tappar i kunskap.
Någon ska rullas i tjära och fjädrar
I går morse var det näst intill lynschstämning i föreläsningssalen. Första gången jag sett mina kursare lika irriterade över den tafatta administrationen som jag brukar vara. Det var dags att redovisa vårt arbete med hemtentamen i akutmedicin. Det började illa, informationen var bristfällig om vad som skulle göras när, var och hur. Dialogen som utspann sig mellan två kursare i kandidatrummet på kardiologen för några veckor sedan säger det mesta.
PTB sitter och kollar schemat och utbrister:
- "Va, ska vi ha hemtenta i akutmedicin? Det är provocerande"
Varpå A svarade:
- "Ja, jag fattar inte. Vi har ju inte läst någon akutmedicin"
PTB:
- "Det är just det som är så provocerande"
Sedan har det fortsatt i den stilen. Länge var det ingen som visste, var när och hur aktiviteten skulle gå till. Till slut kom informationen om när den skulle delas ut och när den skulle vara klar, bara för att ändras i sista sekund.
Inlämning dagen innan omtentan i mikrobiologi (en omtenta som drabbade fler än vanligt)och redovisning samma vecka som man har tenta i klinisk fysiologi. Varför sprida arbetsbelastningen?
Nåväl, kandidaterna skrev sina hemtentor och lämnade in dem och av någon anledning räknade vi med att presentera arbetet under fem minuter i grupperna vi var indelade i. Dagen innan redovisningen (dvs i måndags) råkade jag gå förbi våra fack på em och hittade återbördade och kommenterade hemtentor i allas fack. Dvs allas fack utom mitt. Knallade upp till kurssekreteraren (som faktiskt är den bästa jag stött på hittills. Snäll, trevlig, intresserad och otroligt service-minded) och undrade om jag inte var godkänd. Hon kontaktade ansvarig som lovade att före klockan tre lägga tentan i mitt fack. Det gjorde hon mycket riktigt med kommentaren "NB! Skickar du mail med viktig bilaga, skriv i mailet, att bilaga finns och att det är viktigt. Ursäkta, att jag missade det"
Gav rubriken "Hemtenta akutmedicin" och det lilla gemet som betyder bifogad fil ingen ledtråd alls? Plötsligt var det alltså mitt fel? Så j*¨ dumt att jag inte tänker kommentera det hela vidare.
Kursare K skickade mail till tentaansvarig på eftermiddagen och frågade hur redovisningen skulle gå till. Hon fick ett svar på 15 rader, där det inte stod skvatt om vad vi förväntades göra under redovsningen. När kursare K skickade en kopia på mailet till mig insåg jag att K inte sett sin hemtenta med kommentarer. Mailade och berättade att den låg i facket och hon mailade hela klassen (jag måste lägga till mig på klasslistan) eftersom halva klassen inte ens befann sig på sjukhuset den dagen. Vad bra att inte informera om att hemtentorna kommer tillbaka rättade innan redovisningen dagen innan och att man förväntas justera tentan utifrån kommentarerna innan redovisningen!
Det var ingen lycklig skara kandidater som på morgonen, fem minuter innan vi började var och länsade sina fack för att upptäcka att presentationen skulle pågå i 20 minuter per man och att tentan skulle kompletteras med material som delades ut samtidigt som kommentarerna på hemtenta.
När vi sedan redovisade i grupperna var enda kommentaren min grupp fick av tentaansvarig innan vi började att presentationen måste vara 20 minuter för att vi skulle bli godkända. Hallå? Är det så kvaliteten bedöms? Hur länge man pratar? Man kan alltså säga stekpanna i tjugo minuter och bli godkänd? Jaja, godkännandet överläts till gruppen och i min grupp pratade alla i tjugo minuter och fyllde det med bra innehåll. Jag är imponerad över mina kursares redovisningar. Det var otroligt lärorikt och intressant de sa. Detta trots den taffliga administrationen kring det hela.
PTB sitter och kollar schemat och utbrister:
- "Va, ska vi ha hemtenta i akutmedicin? Det är provocerande"
Varpå A svarade:
- "Ja, jag fattar inte. Vi har ju inte läst någon akutmedicin"
PTB:
- "Det är just det som är så provocerande"
Sedan har det fortsatt i den stilen. Länge var det ingen som visste, var när och hur aktiviteten skulle gå till. Till slut kom informationen om när den skulle delas ut och när den skulle vara klar, bara för att ändras i sista sekund.
Inlämning dagen innan omtentan i mikrobiologi (en omtenta som drabbade fler än vanligt)och redovisning samma vecka som man har tenta i klinisk fysiologi. Varför sprida arbetsbelastningen?
Nåväl, kandidaterna skrev sina hemtentor och lämnade in dem och av någon anledning räknade vi med att presentera arbetet under fem minuter i grupperna vi var indelade i. Dagen innan redovisningen (dvs i måndags) råkade jag gå förbi våra fack på em och hittade återbördade och kommenterade hemtentor i allas fack. Dvs allas fack utom mitt. Knallade upp till kurssekreteraren (som faktiskt är den bästa jag stött på hittills. Snäll, trevlig, intresserad och otroligt service-minded) och undrade om jag inte var godkänd. Hon kontaktade ansvarig som lovade att före klockan tre lägga tentan i mitt fack. Det gjorde hon mycket riktigt med kommentaren "NB! Skickar du mail med viktig bilaga, skriv i mailet, att bilaga finns och att det är viktigt. Ursäkta, att jag missade det"
Gav rubriken "Hemtenta akutmedicin" och det lilla gemet som betyder bifogad fil ingen ledtråd alls? Plötsligt var det alltså mitt fel? Så j*¨ dumt att jag inte tänker kommentera det hela vidare.
Kursare K skickade mail till tentaansvarig på eftermiddagen och frågade hur redovisningen skulle gå till. Hon fick ett svar på 15 rader, där det inte stod skvatt om vad vi förväntades göra under redovsningen. När kursare K skickade en kopia på mailet till mig insåg jag att K inte sett sin hemtenta med kommentarer. Mailade och berättade att den låg i facket och hon mailade hela klassen (jag måste lägga till mig på klasslistan) eftersom halva klassen inte ens befann sig på sjukhuset den dagen. Vad bra att inte informera om att hemtentorna kommer tillbaka rättade innan redovisningen dagen innan och att man förväntas justera tentan utifrån kommentarerna innan redovisningen!
Det var ingen lycklig skara kandidater som på morgonen, fem minuter innan vi började var och länsade sina fack för att upptäcka att presentationen skulle pågå i 20 minuter per man och att tentan skulle kompletteras med material som delades ut samtidigt som kommentarerna på hemtenta.
När vi sedan redovisade i grupperna var enda kommentaren min grupp fick av tentaansvarig innan vi började att presentationen måste vara 20 minuter för att vi skulle bli godkända. Hallå? Är det så kvaliteten bedöms? Hur länge man pratar? Man kan alltså säga stekpanna i tjugo minuter och bli godkänd? Jaja, godkännandet överläts till gruppen och i min grupp pratade alla i tjugo minuter och fyllde det med bra innehåll. Jag är imponerad över mina kursares redovisningar. Det var otroligt lärorikt och intressant de sa. Detta trots den taffliga administrationen kring det hela.
Gammal är äldst
Trevlig kväll. "Gammal är äldst" i Universitetsaulan. Vi har skrattat hejdlöst.
Babben, Lennie och Adde är en oslagbar kombination.
Det fanns lite för alla där....
Lennie ägnade säkert tio minuter till att hacka på stockholmarna. Det gjorde Mr H nöjd. Sedan ägnade Adde lika lång tid till att tala om män och sandaler. En osvikligt, smaklös kombination. Vilket gjorde mig nöjd och nästan fick mr H att lova att lägga av med sandaler. Babben, ja hon är bara Babben. Fullträff!
Kommer de till din stad? Gå och se dem
Bloggtips
Sivskatan (Förlåt Siv, jag kan inte sluta kalla dig det. På något underligt sätt tycker jag att det är så himla coolt) tipsar om Åsa Nilsonnes blogg och inlägget: Läkare - dröm eller mardrömsyrke?
*?#*-länken vill inte fungera. Gå in på www.nilsonne.se och välj aktuellt och sedan Läkare - dröm eller mardrömsyrke?
*?#*-länken vill inte fungera. Gå in på www.nilsonne.se och välj aktuellt och sedan Läkare - dröm eller mardrömsyrke?
Aaaargh!
Aaaaaaaaaaaaaargh! Det där är väl det närmaste ett primalskrik jag kan komma om jag inte trotsar snöyran och passar på att gå in i djupaste skogen när jag tar Lilla Besten på en promenad. Det känns som om jag behöver skrika ur mig från tårna och uppåt. Är trött och sur och less på människor. Min granne sammanfattade häromdagen den livsinställning man bör ha: "förvänta dig alltid det värsta av andra människor så blir du inte besviken". Precis så känner jag. Eller med Mr H:s ord: "Folk är idioter"
Vad hände med helgen?
Ännu ett 25-timmarspass avverkat på Kvinnoboendet. Någon helg firade jag med andra ord inte.
Gick från kvinnoboendet lätt uppretad. "Spara på resurserna" är då inte den här kommunens ledord. Det kom en kvinna med ett barn. Kvinnoboendet har självhushåll. Den här kvinnan kom till oss med ingenting: inga pengar, inga kläder, inga hygienartiklar, ingen mat. På kvinnoboendet har vi ett litet lager för nödsituationer som den här. Hygienartiklar, kläder kunde jag hjälpa till med och mat till frukost och lunch. Sedan var mina befogenheter slut. Det man ska göra då är att ringa socialjouren. Trevlig kille i andra ändan av sladden. Han tar personnummer (kvinnans, inte mitt), knappar lite och säger det blir 100 kronor. Va??? Skojar han med mig tänker jag ett kort ögonblick. Han låtsas att jag ska betala för upplysningen. Men, så inser jag. Siffran är inte ett utslag av hans humor. Han menar att kvinnan ska få en rekvisition på 100 kronor att köpa det nödvändigaste för. Alla utropstecknen efter mitt va måste ha hörts, han lägger till "Så att hon klarar sig till i morgon. Då får vanliga socialen ta vid. Vi kommer med rekvisitionen". Han är snabb. Snart stannar han och kollegan utanför kvinnoboendet och lämnar över rekvisitionen. Kvinnan får 100 kronor.
Vad kostade den här lilla samhällstjänsten? Vi räknar detaljer och funderar över kostnaderna:
1) Telefonkostnaden när jag ringde socialjouren.
2) Tiden det tog för mig att via telefon sätta in honom i ärendet och för honom att räkna ut totalen och sedan meddela mig den ofantliga summan. Två personers lön under den tiden.
3) Tids- och bilkostnaden för honom och hans kollega att sätta sig i bilen och köra till kvinnoboendet.
4) Tids- och bilkostnaden för ett stycke anställd vid kvinnoboendet att skjutsa (för bussbiljetter fick hon inga) kvinnan som precis förärats den stora summan till lämpligt ställe där förnödenheter kan inhandlas. Dessutom så måste denna person vänta medan shoppingen sker. Tidsmässigt kanske det tar en timma för att skjutsa och vänta. Med min lönenivå är det 110 kronor (och räknar man med sociala avgifter så blir det mer än så).
Varför har inte kvinnoboendet ett rekvisitionsblock? Varför kan inte kvinnoboendets budget innefatta mat till nödställda kvinnor under några dygn? Om vi storhandlar så innebär det att transportkostnaderna för varje matportion blir betydligt lägre.
Finns begreppen alternativkostnad och effektivisering över huvud taget inom den kommunala verksamheten? Ajaj, jag tror att jag måste skriva ett mail till min chef. Önskar att jag kunde låta bli att lägga min snok i blöt, men det känns som om det är mina personliga skattepengar som man använder att elda för kråkorna med.
Gick från kvinnoboendet lätt uppretad. "Spara på resurserna" är då inte den här kommunens ledord. Det kom en kvinna med ett barn. Kvinnoboendet har självhushåll. Den här kvinnan kom till oss med ingenting: inga pengar, inga kläder, inga hygienartiklar, ingen mat. På kvinnoboendet har vi ett litet lager för nödsituationer som den här. Hygienartiklar, kläder kunde jag hjälpa till med och mat till frukost och lunch. Sedan var mina befogenheter slut. Det man ska göra då är att ringa socialjouren. Trevlig kille i andra ändan av sladden. Han tar personnummer (kvinnans, inte mitt), knappar lite och säger det blir 100 kronor. Va??? Skojar han med mig tänker jag ett kort ögonblick. Han låtsas att jag ska betala för upplysningen. Men, så inser jag. Siffran är inte ett utslag av hans humor. Han menar att kvinnan ska få en rekvisition på 100 kronor att köpa det nödvändigaste för. Alla utropstecknen efter mitt va måste ha hörts, han lägger till "Så att hon klarar sig till i morgon. Då får vanliga socialen ta vid. Vi kommer med rekvisitionen". Han är snabb. Snart stannar han och kollegan utanför kvinnoboendet och lämnar över rekvisitionen. Kvinnan får 100 kronor.
Vad kostade den här lilla samhällstjänsten? Vi räknar detaljer och funderar över kostnaderna:
1) Telefonkostnaden när jag ringde socialjouren.
2) Tiden det tog för mig att via telefon sätta in honom i ärendet och för honom att räkna ut totalen och sedan meddela mig den ofantliga summan. Två personers lön under den tiden.
3) Tids- och bilkostnaden för honom och hans kollega att sätta sig i bilen och köra till kvinnoboendet.
4) Tids- och bilkostnaden för ett stycke anställd vid kvinnoboendet att skjutsa (för bussbiljetter fick hon inga) kvinnan som precis förärats den stora summan till lämpligt ställe där förnödenheter kan inhandlas. Dessutom så måste denna person vänta medan shoppingen sker. Tidsmässigt kanske det tar en timma för att skjutsa och vänta. Med min lönenivå är det 110 kronor (och räknar man med sociala avgifter så blir det mer än så).
Varför har inte kvinnoboendet ett rekvisitionsblock? Varför kan inte kvinnoboendets budget innefatta mat till nödställda kvinnor under några dygn? Om vi storhandlar så innebär det att transportkostnaderna för varje matportion blir betydligt lägre.
Finns begreppen alternativkostnad och effektivisering över huvud taget inom den kommunala verksamheten? Ajaj, jag tror att jag måste skriva ett mail till min chef. Önskar att jag kunde låta bli att lägga min snok i blöt, men det känns som om det är mina personliga skattepengar som man använder att elda för kråkorna med.
Det såg lovande ut....
När jag gick på passet tidig eftermiddag såg det lovande ut. Det var så lugnt att vi skickade hem en av arbetskamraterna som hade lite komp att ta ut. Så få inskrivna kvinnor att jag nog skulle kunna få en stund med "klinisk fysiologi" under passet, välbehövligt inför tentan nästa vecka. Så ringde socialjouren och undrade om vi hade plats. Redan då borde jag ha insett hur kvällen skulle bli. Kvinnorna kommer alltid indrösande i stim. Arbetskamrat U och jag hade det körigt. Papprena om klinisk fysiologi har inte blivit upplockade ur väskan. Det är en hel del att göra när det kommer en ny kvinna, speciellt om det kommer någon som inte fått med sig en pinal hemifrån mer än kläderna hon går och står i (ibland inte ens det). Ju mer man hör om vad kvinnorna blivit utsatta för, desto mindre förstår man. Elakheterna är ibland så utstuderat grymma att de är fullkomligt obegripliga när man inte har de referensramar som kvinnorna själva har.
Lååång dag
Lååång dag. Till sjukhuset 08.00. Lära en massa om VOC och PBI (knasförkortningar som ni är helt ointresserade av att veta vad de betyder). Sitta som på nålar sista timman, föreläsaren bara pratade och pratade. Rusa till extrajobbet. Precis hemkommen.
Tur att Mr H tagit hand om Lilla Besten idag. I morgon jobbar jag och på söndag. Tenta nästa fredag. Kanske borde ha kollat schemat innan jag tackade ja till helgens jobbpass. Suck! Ibland agerar jag utan att tänka efter. Och just nu känns det som om jag såg min käre sambo oftare och med mer kvalitetstid när han bodde vid den norrländska kusten, än nu när vi delar lägenhet.....
Tur att Mr H tagit hand om Lilla Besten idag. I morgon jobbar jag och på söndag. Tenta nästa fredag. Kanske borde ha kollat schemat innan jag tackade ja till helgens jobbpass. Suck! Ibland agerar jag utan att tänka efter. Och just nu känns det som om jag såg min käre sambo oftare och med mer kvalitetstid när han bodde vid den norrländska kusten, än nu när vi delar lägenhet.....
Detta förtjänar jag inte ...
Den kan ha gått vägen. Immunologitentan. Jag förtjänar det inte i så fall, så lite tid som jag lagt på att läsa till den tentan. Det är visserligen bara något enstaka poäng det handlar om, men jag har verkligen taktikläst den här gången. Jag förtjänar inte att klara mig.....
Idag var det Norby som hedrades med celebert besök. Lilla Besten och jag ringde lillebror och lurade med honom på en kvällspromenad i trakterna där han bor.
Idag var det Norby som hedrades med celebert besök. Lilla Besten och jag ringde lillebror och lurade med honom på en kvällspromenad i trakterna där han bor.
Romantik
Jag tar tillbaka orden nedan. Mr H kom hem från jobbet med långskaftade rosor och en present. Och jag, min dummer, jag lipar för att jag blir så rörd.....
Hörde jag någon säga: -"Logisk och rationell"?
Hörde jag någon säga: -"Logisk och rationell"?
Valentin
Valentin får inte så mycket uppmärksamhet hemma hos oss. Mr H åkte till jobbet ca 05.10 i morse och väntas hem om någon halvtimma. I morgon ger han sig av lika tidigt till jobbet och slutar inte förrän 19.00. Det är ju kul att han har jobb, men just nu känns det som om vi går omlott om varandra här hemma och enda gången vi ses är i sovande tillstånd. Aptrist!
Egentligen kanske vi borde fira ordentligt? Det var ju den där första Valentin för ett antal år sedan som våra trevande försök att lära känna varandra blev mer seriösa. Men romantiska är vi inte någon av oss, vi styrs mer av logik än känslor. Kanske därför vi tycker så mycket om varandra och passar så bra ihop? Tänk, jag vet inte ens vilket år vi blev ihop! Det enda jag vet är att det är året då morfar dog för julen innan var alla barnbarnen hemma hos mormor och morfar i perioder över jul. Underförstått för att ta farväl. Jag har ett minne av hur jag mellan varven satt hemma i mammas kök med hennes dator och ivrigt kollade min hotmail för att se om jag fått något nytt mail. Var det bara en sådan där reseberättelse som han skickade till alla från sin resa så blev jag gruvligt besviken, medan hjärtat klappade mycket fortare och hela jag darrade av förväntan när jag såg att det var personligt. Jag har alla mailen kvar. Var det logisk och rationell jag sa?
I brist på Mr H:s närvaro roade jag mig med att ta Lilla Besten på en utflykt idag också. En kursare brukar prata om elljusspåret bakom sitt hus, så dit åkte jag. Hamnade i Stabby backe. Det var ju gulligt, men lite litet - inte mycket till strövområde. Nåja, Lilla Besten och jag vidgade våra vyer en aning. I övrigt har jag roat mig med att sova och skriva hemtenta. Så mycket immunologi har det inte blivit. Synd, eftersom tentan är i morgon. Nåja, det är väl bara att gå dit nästa gång.....
Egentligen kanske vi borde fira ordentligt? Det var ju den där första Valentin för ett antal år sedan som våra trevande försök att lära känna varandra blev mer seriösa. Men romantiska är vi inte någon av oss, vi styrs mer av logik än känslor. Kanske därför vi tycker så mycket om varandra och passar så bra ihop? Tänk, jag vet inte ens vilket år vi blev ihop! Det enda jag vet är att det är året då morfar dog för julen innan var alla barnbarnen hemma hos mormor och morfar i perioder över jul. Underförstått för att ta farväl. Jag har ett minne av hur jag mellan varven satt hemma i mammas kök med hennes dator och ivrigt kollade min hotmail för att se om jag fått något nytt mail. Var det bara en sådan där reseberättelse som han skickade till alla från sin resa så blev jag gruvligt besviken, medan hjärtat klappade mycket fortare och hela jag darrade av förväntan när jag såg att det var personligt. Jag har alla mailen kvar. Var det logisk och rationell jag sa?
I brist på Mr H:s närvaro roade jag mig med att ta Lilla Besten på en utflykt idag också. En kursare brukar prata om elljusspåret bakom sitt hus, så dit åkte jag. Hamnade i Stabby backe. Det var ju gulligt, men lite litet - inte mycket till strövområde. Nåja, Lilla Besten och jag vidgade våra vyer en aning. I övrigt har jag roat mig med att sova och skriva hemtenta. Så mycket immunologi har det inte blivit. Synd, eftersom tentan är i morgon. Nåja, det är väl bara att gå dit nästa gång.....
Heureka!
Heureka! Det finns ett system.
Under FFB såg jag det inte, men visst finns det system i EKG-kurvor och tolkning.
Den här kursen artar sig. Klinisk fysiologi. Lyckas man få mig att se struktur i EKG-kurvor så får man i alla fall godkänt på pedagogiken. Fast jag saknar Proppen. Absolut! jättemycket! Det var en oerhört rolig och bra kurs och en fin boost för självförtroendet.
Hågadalen och Nåsten är helt underbara områden. Huset jag bor i ligger precis i utkanten av reservatet och två av rummen i lägenheten vetter mot skogsbrynet. När jag kom hit i april 2004 pch såg ut genom extrarummets fönster, över skogsbrynet och gläntan mellan trädtopparna, som visade fälten utanför visste jag direkt att den här lägenheten ska bli min. Första veckorna som nybliven ägare av lägenheten ägnades åt att ligga i TV-soffan och stirrade ut över gran- och talltopparna. Det fyllde mig med en känsla av rymd och frid och "Stockholmsstressen pyste sakta ur mig". (Ja, i alla fall när jag inte höll på att hosta lungorna ur mig pga mykoplasman).
Idag efter att ha vallat Lilla Besten i Hågadalen i 1,5 år, kände jag att ombyte krävdes. Varken Hågadalen eller Nåsten kändes lockande. Lastade in Lilla Besten i bilen och efter att ha snurrat runt lite i stan landade vi nere vid Studenternas. En timma gick vi fram och tillbaka längs Fyrisån. Det var skönt att trampa andra stigar. Det tyckte Lilla Besten också, så som hennes svans viftade hade hon lätt kunnat lyfta och leka helikopter......
Under FFB såg jag det inte, men visst finns det system i EKG-kurvor och tolkning.
Den här kursen artar sig. Klinisk fysiologi. Lyckas man få mig att se struktur i EKG-kurvor så får man i alla fall godkänt på pedagogiken. Fast jag saknar Proppen. Absolut! jättemycket! Det var en oerhört rolig och bra kurs och en fin boost för självförtroendet.
Hågadalen och Nåsten är helt underbara områden. Huset jag bor i ligger precis i utkanten av reservatet och två av rummen i lägenheten vetter mot skogsbrynet. När jag kom hit i april 2004 pch såg ut genom extrarummets fönster, över skogsbrynet och gläntan mellan trädtopparna, som visade fälten utanför visste jag direkt att den här lägenheten ska bli min. Första veckorna som nybliven ägare av lägenheten ägnades åt att ligga i TV-soffan och stirrade ut över gran- och talltopparna. Det fyllde mig med en känsla av rymd och frid och "Stockholmsstressen pyste sakta ur mig". (Ja, i alla fall när jag inte höll på att hosta lungorna ur mig pga mykoplasman).
Idag efter att ha vallat Lilla Besten i Hågadalen i 1,5 år, kände jag att ombyte krävdes. Varken Hågadalen eller Nåsten kändes lockande. Lastade in Lilla Besten i bilen och efter att ha snurrat runt lite i stan landade vi nere vid Studenternas. En timma gick vi fram och tillbaka längs Fyrisån. Det var skönt att trampa andra stigar. Det tyckte Lilla Besten också, så som hennes svans viftade hade hon lätt kunnat lyfta och leka helikopter......
Bättre och bättre....
Idag var fredagsföreläsarna betydligt bättre. Det största surkartet vågade sig till och med på att berätta roliga historier om tuffa patienter han stött på. Antagligen hade han en dålig dag i fredags ... eller så var det jag som hade det och var sedvanligt intolerant.....
Skolan slutade redan 12.00. Skönt att veta när man slutar på eftermiddagarna. Det har vi inte riktigt vetat under Proppen och kända start- och stopptider i skolan gör det onekligen lättare att planera livet. Eftermiddagen har ägnats åt att skriva hemtenta i akutmedicin. En utmaning. Inte uppgiften så mycket som det faktum att Mr H pillat på datorn igen och installerat nytt operativ: Vista. Plötsligt har menyerna bytt utseende. Innan jag hittade var man skapar ett nytt dokument var jag färdig att slänga ut dator*^¤%&* genom fönstret. Att skriva ett dokument om bröstsmärta samtidigt som man försöker lista ut var sparafunktionen och en massa andra basicfunktioner ligger var mer än min irriterade, förkylda kropp mäktade med. Nåja, grunden i dokumentet är nu klart. På de två dagar som är kvar att skriva ska jag väl kunna lista ut var diverse funktioner sitter i Vista Word och vad sjutton skolan menar med frågorna om bröstsmärta.
När Mr H kommer hem ska jag tala om att man inte alltid behöver installerat ett nytt operativsystem när datorn går långsamt. Varför inte rensa först och sedan packa den? If it works - don´t fix it! Typ! Dessutom så ska man inte installera operativ som är nästintill att betrakta som Beta. Låt någon annan få barnsjukdomarna i knät. Den här diskussionen har vi haft förr och jag vet precis vad han kommer att svara: Du börjar bli så gammal att alla förändringar är av ondo.....
Bah!
Söndag
Finns väl inte så mycket att säga om den här söndagen.
Lilla Besten trodde ett tag att det var julafton idag, när hon fick resterna av det rökta hjortbenet. Först såg det ut som om hon inte vågade tro sina ögon.
Till mig? Bara till mig?
Är det verkligen bara till mig? Ingen annan som ska ha?
Så nosade hon lite försiktigt...
Så kom hon igång och gnagde och gnagde och ...
Det värsta är bara att hon dricker så mycket när hon gnagt.
Jag riskerar att bli uppjagad ur sängen i natt för att ta Besten på en promenad.
Väntade in i det längsta med kvällspromenaden och hoppas på att hon klarar sig till morgondagen.
Min! Min! Bara min! Men, släpp då, matte!
I kväll har Mr H och jag sett på TV. Paradiset. Världens raraste film om ett gammal par. Han körde med henne som bara den. Men, hon bidade sin tid och vann till slut. Han genomdrev en tapetsering - med en gräslig tapet. Han tapetserade och domderade med henne. När han så inte var hemma var anarkin total och lilla tanten och hennes lika gamla väninna målade raskt över tapeten. Mr H och jag skrattade så vi tjöt. Det var en kärleksfull film. Alldeles fantastisk. Hoppas ni kan se den på reprisen.
Lilla Besten trodde ett tag att det var julafton idag, när hon fick resterna av det rökta hjortbenet. Först såg det ut som om hon inte vågade tro sina ögon.
Till mig? Bara till mig?
Är det verkligen bara till mig? Ingen annan som ska ha?
Så nosade hon lite försiktigt...
Så kom hon igång och gnagde och gnagde och ...
Det värsta är bara att hon dricker så mycket när hon gnagt.
Jag riskerar att bli uppjagad ur sängen i natt för att ta Besten på en promenad.
Väntade in i det längsta med kvällspromenaden och hoppas på att hon klarar sig till morgondagen.
Min! Min! Bara min! Men, släpp då, matte!
I kväll har Mr H och jag sett på TV. Paradiset. Världens raraste film om ett gammal par. Han körde med henne som bara den. Men, hon bidade sin tid och vann till slut. Han genomdrev en tapetsering - med en gräslig tapet. Han tapetserade och domderade med henne. När han så inte var hemma var anarkin total och lilla tanten och hennes lika gamla väninna målade raskt över tapeten. Mr H och jag skrattade så vi tjöt. Det var en kärleksfull film. Alldeles fantastisk. Hoppas ni kan se den på reprisen.
Lördag 10/2
Termometern visade -15,4 grader när det var dags för Lilla Bestens morgonpromenad. Det var bara att dra på sig flera lager kläder ändå ropade jag "Det blir en kortis" till Mr H när jag stegade ut genom dörren. Det blev det inte. Det blev en helt vanlig lördagsmorgonpromenad på en timma. Lätt frostnupna kom vi hem och Lilla Besten lade sig i korgen medan jag kröp tillbaka ner i sängen hos Mr H. Ack så skönt det är att lägga sig nära, nära och sakta värmas upp.
"Sent och tretti" kom vi ur sängen. Det blev inte många knop gjorda under dagen. Tog en liten utflykt till olika köksbutiker. Det mest spännande som hände under dagen (ja, på flera dagar i våra lugna och tråkiga liv) var att vi funderade på att gå varvet "motsols" på IKEA. Men, ingen av oss hade någon extrahög tröskel för irritationsmoment så vi lade ner det projektet. Vi får nog börja knarka eller börja råna banker om vi ska ha lite spänning.....
Köksbutikerna, ja. Köket i lägenheten kan i bästa fall beskrivas som smaklöst, men ska man närmare sanningen är det både smaklöst, skitigt, sunkigt och alltihop känns irreparabelt. Jag har ända sedan jag köpte lägenheten varit inne på att bara ta bort de förhatliga speglarna på köksluckorna, måla om, byta kakel. Jo,det är mest jag som funderar över köket. Mr H verkar inte alls ha vett att störas av det.
Mr H fick mig på andra tankar. Han har hela tiden propagerat för att byta ut rubbet. Nu när jag gått och tittat på det lite grann så står det klart att han har rätt. Om man fixar till ytan lite så är köket ändå så sunkigt att det bara håller några år och så måste man göra om det igen. Nytt kök blir det. Men vilket? Hur ska det se ut? Frågan är fortfarande öppen. En enda sak står klar och det är att några träfärgade luckor blir det inte. Förra gången jag gjorde om ett kök resulterade det i släta björkluckor och varmfärgat kakel och klinkers till det samt "rostfria" vitvaror. Det var jag jättenöjd med. Men, träfärgat blir det inte den här gången. Det har jag konstaterat. Lite grann med sorg i hjärtat, för jag älskar trä, men i det här lilla köket kommer det att kännas alldeles för kompakt. Vad blir det då? IKEAs kök uteslöt vi idag. Varken Mr H eller jag hittade någonting som föll oss på läppen. Däremot Noblessa hade mycket snyggt och det var dessutom till någorlunda studentvänliga priser. Som om att byta ut ett kök någonsin kan betraktas som studentvänligt.....
"Sent och tretti" kom vi ur sängen. Det blev inte många knop gjorda under dagen. Tog en liten utflykt till olika köksbutiker. Det mest spännande som hände under dagen (ja, på flera dagar i våra lugna och tråkiga liv) var att vi funderade på att gå varvet "motsols" på IKEA. Men, ingen av oss hade någon extrahög tröskel för irritationsmoment så vi lade ner det projektet. Vi får nog börja knarka eller börja råna banker om vi ska ha lite spänning.....
Köksbutikerna, ja. Köket i lägenheten kan i bästa fall beskrivas som smaklöst, men ska man närmare sanningen är det både smaklöst, skitigt, sunkigt och alltihop känns irreparabelt. Jag har ända sedan jag köpte lägenheten varit inne på att bara ta bort de förhatliga speglarna på köksluckorna, måla om, byta kakel. Jo,det är mest jag som funderar över köket. Mr H verkar inte alls ha vett att störas av det.
Mr H fick mig på andra tankar. Han har hela tiden propagerat för att byta ut rubbet. Nu när jag gått och tittat på det lite grann så står det klart att han har rätt. Om man fixar till ytan lite så är köket ändå så sunkigt att det bara håller några år och så måste man göra om det igen. Nytt kök blir det. Men vilket? Hur ska det se ut? Frågan är fortfarande öppen. En enda sak står klar och det är att några träfärgade luckor blir det inte. Förra gången jag gjorde om ett kök resulterade det i släta björkluckor och varmfärgat kakel och klinkers till det samt "rostfria" vitvaror. Det var jag jättenöjd med. Men, träfärgat blir det inte den här gången. Det har jag konstaterat. Lite grann med sorg i hjärtat, för jag älskar trä, men i det här lilla köket kommer det att kännas alldeles för kompakt. Vad blir det då? IKEAs kök uteslöt vi idag. Varken Mr H eller jag hittade någonting som föll oss på läppen. Däremot Noblessa hade mycket snyggt och det var dessutom till någorlunda studentvänliga priser. Som om att byta ut ett kök någonsin kan betraktas som studentvänligt.....
Fredag 9/2
Så var det slut på den internmedicinska "smekmånadsfasen". Nu är det skolbänken som gäller igen och klinisk fysiologi. Suck! Tvingades upp klockan åtta för att köpa kompendium. Det var avklarat på fem minuter och sedan var det bara att vänta, vänta och vänta på att föreläsningen skulle börja. Kompendierna hade de kunnat dela ut på en rast förra veckan för helt klart hade man tagit till sig föreläsningen bättre om man kunnat förbereda sig innan. Dessutom så visade föreläsaren helt andra bilder på projektorn än vad som fanns i kompendiet och att försöka läsa massiv text, titta på bilder både i kompendiet och på tavlan och samtidigt försöka lyssna till föreläsaren och se om man behövde anteckna någonting det blev för mycket för mig. Kände en kraftig irritation och var väldigt nära att gå från s*en, men lade bara ner mina papper och bestämde mig för att koncentrera mig på att lyssna istället. Inte för att jag någonsin lärt mig någonting genom att lyssna, men det kändes som det mest konstruktiva i det läget. När så någon frågade om föreläsaren kunde lägga ut bilderna på nätet och bara fick ett surt svar "Ni har fått kompendier" så tappade jag helt lusten. Jo, vi har fått kompendier - med andra bilder än de han pratade om ... det gör det svårt att hinna med att anteckna på föreläsningen.
Lilla EKG-fabrorn däremot var otroligt söt och då kändes kursen lite bättre igen.
Eftermiddagen avslutades med föreläsning i sekretess. Hur roligt kan det bli när man pratar lagar? (Stackars juriststudenter som hör sådant dagarna i ända). Men, all heder åt föreläsaren. Han gjorde det bra och fick igång klassen med frågor och lite debatt. Ämnet är ju ack så viktigt och tråkigheten var inte alls så stor som vi befarade.....
Lilla EKG-fabrorn däremot var otroligt söt och då kändes kursen lite bättre igen.
Eftermiddagen avslutades med föreläsning i sekretess. Hur roligt kan det bli när man pratar lagar? (Stackars juriststudenter som hör sådant dagarna i ända). Men, all heder åt föreläsaren. Han gjorde det bra och fick igång klassen med frågor och lite debatt. Ämnet är ju ack så viktigt och tråkigheten var inte alls så stor som vi befarade.....
Banjo
Grannens dotter spelar banjo. Eller vad det nu är för plinkeplonkinstrument.
Hon kan bara en låt. Den har hon spelat den senaste timman.
Herregud, vad jag avskyr banjo....
Hon kan bara en låt. Den har hon spelat den senaste timman.
Herregud, vad jag avskyr banjo....
Praktiskt prov
Jag är förvånad över hur länge det dröjde innan nyheten om att mina kursare smittades av Calicivirus under en obduktion kom ut i media. Nu är det ju inte intressant längre. Har läst om det på text-TV och här:
Expressen
Aftonbladet
UNT
Och här läste ni det först :-)
Morgonen spenderades med en sjuksköterska på avdelningen. Det gick i ett. När jag kom höll de på och gjorde iordning en patient för att köra den till MR. Jag bara hängde med, lyfte lite här och flyttade lite där och försökte hjälpa till så gott jag kunde. Väl tillbaka på avdelningen var sköterskan plötsligt borta och där stod jag och vakade över en patient som absolut inte ville ligga kvar utan försökte gå med orden "nu abryter vi den här övningen, jag vill inte vara med längre". Jag gjorde mitt bästa och försökte varligt trycka tillbaka patienten i sängen och sätta på syrgasmasken igen. Den tog pat nämligen av sig hela tiden. Var det inte masken som åkte av så var det syrgasmätaren..... Där stod jag, utan en susning om när ssk skulle komma tillbaka eller hur illa däran pat var. Plötsligt fungerade inte EKG-apparaten längre. Nu kommer någon och räddar mig tänkte jag ... men, ingen kom. Så det var bara att felsöka. Visade sig att några avledningar hade lossnat. Tryckte dit dem där jag trodde de skulle vara och på skärmen kom det upp någonting EKG-liknande, så jag bestämde mig för att det var rätt......
Strax före lunch genomförde jag mitt praktiska prov, avslutningen på "Proppen". Det var lite skakiga ben som bar mig upp till endokrinologen där jag skulle göra provet. De säger att man nästan inte kan "köra" på praktiska provet och jag försökte intala mig att har jag hittills inte fått höra att jag är en katastrof kommer jag inte höra det idag heller. Men benen skakade lite i alla fall. Inte blev det bättre av att jag när jag hittade min handledare fick höra att han inte var riktigt klar och skickades ut i korridoren med ett blinkande öga och orden "du kan ju sitta där och våndas lite". -"Du, sa jag, det behöver jag inte uppmuntras till det gör jag ändå."
Jag fick intervjua en nyinsjuknad diabetiker (lite som att stjäla godis från småbarn att ge mig en diabetiker - jag har ju själv gått igenom det där). Tyckte själv att det gick ganska bra. Anamnesen flöt, även om jag glömde någon fråga. Statusen flöt. Kände mig lite orolig ändå för jag fick några tips under statusen och tänkte: "F-n, vad tafflig jag är". Patienten var trevlig och jag tyckte att vi fick en god kontakt. Var totalt sett ganska nöjd med min insats när jag var klar - 20 minuter innan tiden hade gått ut. Det var snabbt jobbat, ändå kändes det inte som om jag hade stressat. Tror inte jag glömde någonting på statusen. När jag var klar godkändes jag på alla punkter och lättnaden spred sig i hela kroppen. Sedan fick jag höra så mycket snälla ord och fick så mycket beröm och en fin kommentar på observationsschemat att jag nästan kände mig gråtfärdig. Originalet ska in till kurssekreteraren, men jag ska kopiera pappret och ta fram det då och då när jag har svarta dagar.
Så är Proppen avslutad. Det har varit fyra roliga veckor, med fantastiskt bra KLASSAR (kliniska assistenter) och handledare. Vi har fått lära oss stegvis, lite i taget och det har känts ok att inte kunna allt. Vi tillåts vara nollor, men det är ingen som kastar det i ansiktet på oss. Det har känts så skönt. Jag har trivts gott i min grupp, det är en mysig samling människor, och är ärligt talat lite ledsen att det tar slut nu. Men, vi ska ju vidare.....
Expressen
Aftonbladet
UNT
Och här läste ni det först :-)
Morgonen spenderades med en sjuksköterska på avdelningen. Det gick i ett. När jag kom höll de på och gjorde iordning en patient för att köra den till MR. Jag bara hängde med, lyfte lite här och flyttade lite där och försökte hjälpa till så gott jag kunde. Väl tillbaka på avdelningen var sköterskan plötsligt borta och där stod jag och vakade över en patient som absolut inte ville ligga kvar utan försökte gå med orden "nu abryter vi den här övningen, jag vill inte vara med längre". Jag gjorde mitt bästa och försökte varligt trycka tillbaka patienten i sängen och sätta på syrgasmasken igen. Den tog pat nämligen av sig hela tiden. Var det inte masken som åkte av så var det syrgasmätaren..... Där stod jag, utan en susning om när ssk skulle komma tillbaka eller hur illa däran pat var. Plötsligt fungerade inte EKG-apparaten längre. Nu kommer någon och räddar mig tänkte jag ... men, ingen kom. Så det var bara att felsöka. Visade sig att några avledningar hade lossnat. Tryckte dit dem där jag trodde de skulle vara och på skärmen kom det upp någonting EKG-liknande, så jag bestämde mig för att det var rätt......
Strax före lunch genomförde jag mitt praktiska prov, avslutningen på "Proppen". Det var lite skakiga ben som bar mig upp till endokrinologen där jag skulle göra provet. De säger att man nästan inte kan "köra" på praktiska provet och jag försökte intala mig att har jag hittills inte fått höra att jag är en katastrof kommer jag inte höra det idag heller. Men benen skakade lite i alla fall. Inte blev det bättre av att jag när jag hittade min handledare fick höra att han inte var riktigt klar och skickades ut i korridoren med ett blinkande öga och orden "du kan ju sitta där och våndas lite". -"Du, sa jag, det behöver jag inte uppmuntras till det gör jag ändå."
Jag fick intervjua en nyinsjuknad diabetiker (lite som att stjäla godis från småbarn att ge mig en diabetiker - jag har ju själv gått igenom det där). Tyckte själv att det gick ganska bra. Anamnesen flöt, även om jag glömde någon fråga. Statusen flöt. Kände mig lite orolig ändå för jag fick några tips under statusen och tänkte: "F-n, vad tafflig jag är". Patienten var trevlig och jag tyckte att vi fick en god kontakt. Var totalt sett ganska nöjd med min insats när jag var klar - 20 minuter innan tiden hade gått ut. Det var snabbt jobbat, ändå kändes det inte som om jag hade stressat. Tror inte jag glömde någonting på statusen. När jag var klar godkändes jag på alla punkter och lättnaden spred sig i hela kroppen. Sedan fick jag höra så mycket snälla ord och fick så mycket beröm och en fin kommentar på observationsschemat att jag nästan kände mig gråtfärdig. Originalet ska in till kurssekreteraren, men jag ska kopiera pappret och ta fram det då och då när jag har svarta dagar.
Så är Proppen avslutad. Det har varit fyra roliga veckor, med fantastiskt bra KLASSAR (kliniska assistenter) och handledare. Vi har fått lära oss stegvis, lite i taget och det har känts ok att inte kunna allt. Vi tillåts vara nollor, men det är ingen som kastar det i ansiktet på oss. Det har känts så skönt. Jag har trivts gott i min grupp, det är en mysig samling människor, och är ärligt talat lite ledsen att det tar slut nu. Men, vi ska ju vidare.....
Inga lektioner
Av en slump föll alla lektioner bort idag. Skönt, för jag hade viktigare saker att koncentrera mig på. Nu slapp jag missa lektioner.....
Mr H poängterar alltid att vi inte har hund utan att Lilla Besten är min. Det var dealen när jag skaffade henne. Jag tar hand om henne helt och hållet. Jag matar, kammar, klipper klor, promenerar, följer med till veterinären. Rubb och stubb! Lilla Besten vet om att hon är min - bara min. Är jag hemma så vägrar hon gå ut med Mr H. Kommer jag hem, så lämnar hon Mr H ensam på soffan och kommer och hälsar på mig. Hon är min så till den milda grad att hälsar jag på andra hundar när vi är ute och går blir hon svartsjuk och ylar (Ja, hon tror att hon låter som en varg. Vi tycker snarare att det låter som om hon kuckelikuar som en tupp).
Trots Mr H:s vägran att vara hundägare har han ändå tagit Lilla Besten till sitt hjärta. Han promenerar Lilla Besten när jag måste arbeta, hon får ligga på hans mage när han tittar på hockey och när han tror att jag inte hör så brukar han tala om för henne hur söt hon är. Han älskar att leka med henne. Han springer och gömmer sig, också får hon leta efter honom, och när jag inte ser ger han henne mat vid matbordet. Idag har han myst hela dagen för Lilla Besten visade sin uppskattning igår. När han kom hem igår hade våra gäster redan kommit (svägerska och brorsdotter) och de kramade om honom rejält. Men, se det fick de inte. Lilla Besten blev galen för att de kom och tog husses uppmärksamhet. Hon kuckelikuade som värsta galna tuppen och stirrade argt på dem.......
Mr H är väldigt nöjd ......
Tisdag, en dag att fasa för....
Jag funderade lite över hur den här dagen skulle bli. Två nya handledare på en och samma dag. Och båda har mina kursare i kardiologgruppen varnat mig för. De är inte så lätta, fick jag veta, och tänkte "S*t också. Det är det här de säger är det svåra med att vara på klinik". Det började inte bra. Den kvinnliga läkaren jag skulle ronda med dansade in och såg exakt likadan ut som en tidigare chef, psykopaten. Exakt likadan fast minus den förhatliga dialekten. Så började hon ronda. När hon kom till ett avsnitt hon trodde var svårt för mig eller ansåg viktigt avbröt hon sig och förklarade för mig. När vi rondade hos patienterna satte hon sig på sängkanten och förklarade för dem. Bestämt, men vänligt och jag såg patienternas oro stiga till väders och flyga bort över hustaken på Akademiska. När vi lämnade rummen, med henne i spetsen, satt patienterna kvar och såg dagen an med tillförsikt. Så´n vill jag också vara med patienterna....
Handledare nummer två hade jag fått höra var ointresserad och svårkommunicerad. Jag gick dit med en suck. Det tog inte många minuter förrän det visade sig att han var väldigt intresserad av att lära ut och berätta om patienterna och deras symptom (jag sög i mig som en svamp). Han var också personlig, på ett trevligt sätt och undrade över vad jag gjort förut. Som överårig (38) medicine kandidat lär ju den frågan komma minst en gång på varje "placering". Vi diskuterade lite av varje under eftermiddagen, bland annat COSMIC, den elektroniska patientjournalen. Det var en intressant eftermiddag.
Kandidat Dropp, låt det bli en läxa! Den borde du förresten redan ha lärt dig vid det här laget. Bilda dig själv en uppfattning om personer, lyssna inte på andra, ge dem en chans åtminstone några minuter innan du oroar dig för hur det ska gå....
På eftermiddagen avvek jag en stund från kliniken och gick upp till röntgen. Brorsdottern (ja Mr H:s alltså), hitflugen från Luleå, skulle få ett utlåtande om sitt benproblem. Under en timmas tid manglades hon av åtta vitrockar, specialister på kärl- och plastikkirurgi bland annat, som försökte lista ut vad hennes problem är. Helt säkra var de inte, men de hittade i alla fall ett möjligt sätt att kanske få bukt med hennes smärta. De hajade till lite när ytterligare en vitrock, dvs jag, steg in i rummet med brorsdottern och hennes mamma. Jag presenterade mig som "Faster, inte kandidat". Det verkade de acceptera. Och de insåg ganska snabbt att syftet med att ha mig där var att jag skulle "översätta" om behovet dök upp. Nu behövdes det inte, de var tydliga. Och jag fick mig ännu en lektion i "att möta en patient" och dessutom ny medicinsk kunskap.
Det var lite mysigt att bli presenterad som faster. Då känns det som om man är en del i familjen, att man är accepterad. Lilla Vera kallar mig också faster. Enda molnet på himlen är väl att jag alltid velat vara moster (fråga mig inte varför. Moster eller faster ska väl inte spela någon roll?), fast det kommer jag aldrig att bli eftersom jag inte har någon syster och Mr H bara har begåvats med tre bröder.
Kvällen avslutades med att brorsdottern och svägerskan kom hit. Jag kände mig som en usel värdinna. Visste inte när jag skulle sluta, hann inte förbereda någon mat och tvätten hängde på tork i hela lägenheten. Som tur är, är det tåliga och godmodiga norrlänningar på Mr H:s sida av släkten så de brydde sig inte. Det blev en skön avslutning på en intensiv dag. Hemköpt pizza och en hel del tjatter.
Handledare nummer två hade jag fått höra var ointresserad och svårkommunicerad. Jag gick dit med en suck. Det tog inte många minuter förrän det visade sig att han var väldigt intresserad av att lära ut och berätta om patienterna och deras symptom (jag sög i mig som en svamp). Han var också personlig, på ett trevligt sätt och undrade över vad jag gjort förut. Som överårig (38) medicine kandidat lär ju den frågan komma minst en gång på varje "placering". Vi diskuterade lite av varje under eftermiddagen, bland annat COSMIC, den elektroniska patientjournalen. Det var en intressant eftermiddag.
Kandidat Dropp, låt det bli en läxa! Den borde du förresten redan ha lärt dig vid det här laget. Bilda dig själv en uppfattning om personer, lyssna inte på andra, ge dem en chans åtminstone några minuter innan du oroar dig för hur det ska gå....
På eftermiddagen avvek jag en stund från kliniken och gick upp till röntgen. Brorsdottern (ja Mr H:s alltså), hitflugen från Luleå, skulle få ett utlåtande om sitt benproblem. Under en timmas tid manglades hon av åtta vitrockar, specialister på kärl- och plastikkirurgi bland annat, som försökte lista ut vad hennes problem är. Helt säkra var de inte, men de hittade i alla fall ett möjligt sätt att kanske få bukt med hennes smärta. De hajade till lite när ytterligare en vitrock, dvs jag, steg in i rummet med brorsdottern och hennes mamma. Jag presenterade mig som "Faster, inte kandidat". Det verkade de acceptera. Och de insåg ganska snabbt att syftet med att ha mig där var att jag skulle "översätta" om behovet dök upp. Nu behövdes det inte, de var tydliga. Och jag fick mig ännu en lektion i "att möta en patient" och dessutom ny medicinsk kunskap.
Det var lite mysigt att bli presenterad som faster. Då känns det som om man är en del i familjen, att man är accepterad. Lilla Vera kallar mig också faster. Enda molnet på himlen är väl att jag alltid velat vara moster (fråga mig inte varför. Moster eller faster ska väl inte spela någon roll?), fast det kommer jag aldrig att bli eftersom jag inte har någon syster och Mr H bara har begåvats med tre bröder.
Kvällen avslutades med att brorsdottern och svägerskan kom hit. Jag kände mig som en usel värdinna. Visste inte när jag skulle sluta, hann inte förbereda någon mat och tvätten hängde på tork i hela lägenheten. Som tur är, är det tåliga och godmodiga norrlänningar på Mr H:s sida av släkten så de brydde sig inte. Det blev en skön avslutning på en intensiv dag. Hemköpt pizza och en hel del tjatter.
Måndag 5 februari
Ingenjören och jag är lika modeintresserade. Dvs inte alls. Jag har aldrig en susning om vad som är modernt. Jag vet inte om det någon gång sett ut som om jag har koll på modet, men har det det så är det bara ren och skär slump. Det är därför underbart att gå på klinik. Man behöver inte fundera på kläderna. På med byxor och bussarong och om det känns lite extra svalt drar jag på mig läkarrocken. Om jag fick skulle jag gå runt i en t-shirt och mjukisbyxor hela dagarna. Men, det får man inte och fick definitivt inte när jag var konsult. Då skulle kostymen på. Puh, vad jag avskydde det! Jag får ju värmeslag bara jag tänker på att dra på mig en kavaj inomhus.
Precis som Ingenjören handlar jag när allt i garderoben är trasigt eller urtvättat. Det brukar bli ungefär två gånger om året, en gång på våren när det är dags för lite svalare kläder och en gång på hösten när det är dags för lite varmare kläder. Någon gång däremellan kan det bli lite panikshopping för att jag är bjuden på fest och inte har någonting att sätta på mig. Ingenjören och jag träffades förresten när vi jobbade på samma konsultfirma. Där fanns också hennes förra man. Han hade svårt att skilja på oss bakifrån. Vilket iofs säger mer om hans uppmärksamhet än om vår likhet. Brun hårfärg hade vi båda två, men där tycker jag likheten tar slut. Ingenjören är längre än jag och jag är betydligt rundare än hon. På den tiden hade jag dessutom hår ner till midjan (nästan alltid uppsatt), medan hon hade långt hår (fast kortare än mitt och betydligt mer vältrimmade toppar).
Fast visst, en gång tyckte till och med jag att likheten blev för mycket.. Det var när vi skulle på Moderna. På långt håll ser jag henne där hon står i sin illgula konsultjacka. Exakt likadan jacka som jag kommer i. Hon har också jeans ... och bruna grova skor. När vi kommer in på museet och tar av oss jackorna uppenbarar sig likadana tvärrandiga konsulttröjor. Hrm! Vad säger man? Hur pinsamt som helst. När vi så gick runt och tittade på konsten tyckte jag att alla stirrade på oss. Jag kände mig hur löjlig som helst och det tog inte många minuter innan jag drog av mig tröjan och gick runt i jeans och t-shirt istället.
Precis som Ingenjören handlar jag när allt i garderoben är trasigt eller urtvättat. Det brukar bli ungefär två gånger om året, en gång på våren när det är dags för lite svalare kläder och en gång på hösten när det är dags för lite varmare kläder. Någon gång däremellan kan det bli lite panikshopping för att jag är bjuden på fest och inte har någonting att sätta på mig. Ingenjören och jag träffades förresten när vi jobbade på samma konsultfirma. Där fanns också hennes förra man. Han hade svårt att skilja på oss bakifrån. Vilket iofs säger mer om hans uppmärksamhet än om vår likhet. Brun hårfärg hade vi båda två, men där tycker jag likheten tar slut. Ingenjören är längre än jag och jag är betydligt rundare än hon. På den tiden hade jag dessutom hår ner till midjan (nästan alltid uppsatt), medan hon hade långt hår (fast kortare än mitt och betydligt mer vältrimmade toppar).
Fast visst, en gång tyckte till och med jag att likheten blev för mycket.. Det var när vi skulle på Moderna. På långt håll ser jag henne där hon står i sin illgula konsultjacka. Exakt likadan jacka som jag kommer i. Hon har också jeans ... och bruna grova skor. När vi kommer in på museet och tar av oss jackorna uppenbarar sig likadana tvärrandiga konsulttröjor. Hrm! Vad säger man? Hur pinsamt som helst. När vi så gick runt och tittade på konsten tyckte jag att alla stirrade på oss. Jag kände mig hur löjlig som helst och det tog inte många minuter innan jag drog av mig tröjan och gick runt i jeans och t-shirt istället.
Spritmissbruk
Dagen började som söndagar brukar. Med en timmas promenad med Lilla Besten. Det är skönt att det är så pass ljust ute nu att man, i alla fall på helger, kan gå två promenader i dagsljus. Lilla Besten surar förresten idag med, för jag har klippt två klor till. Innan kvällen är slut hoppas jag vara upp i fyra klor idag också.
Tog en vända till Friskis & Svettis. Lade på ett tredje set på alla maskiner. Förra gången kändes det för lätt och hellre än att lägga på mer tyngd (jag får så gruvligt lätt stora muskler) lade jag istället på ett extra set. Ibland undrar jag om det är lönt att träna, måste ju trycka i mig en massa frukt för att klara passen utan att tuppa av, oavsett om det är styrketräning eller spinning.
Väl hemma hittade jag en av böckerna som jag råkat beställa med akutmedicinboken och fastnade med den i sängen. Nu är två av tre böcker lästa, akutmedicinboken är inte en av dem. (Läs längst ner om böckerna)
I övrigt har jag som sagt ägnat mig åt ett veritabelt spritmissbruk. Flaska efter flaska har jag hällt ut i vasken. Det var Mr H som gav mig dåligt samvete. Nej då! Inte alls som du tror. Han skrubbade badrummet i veckan och eftersom städningen av lägenheten den här månaden inte varit högsta prio (som om det någonsin är det) när jag jobbat nästan halvtid ovanpå studierna så kände jag att det var dags. Alltså har jag lekt husmor. Frysen är avfrostad och skafferiet städat. Det är här spriten kommer in i bilden. Skafferiet var knökafullt, så där så att man snabbt måste slänga in någonting och sedan dra igen dörren fort innan det far ut igen.....
Mr H och jag (mest jag) har köpt sprit på varenda tjänsteresa och privatresa vi varit iväg på utanför landets gränser. Förr var det många resor....och därmed många flaskor i skafferiet. Problemet är att vi nästan inte dricker alkohol, så flaskbeståndet har ökat exponentiellt. Nu tog jag resolut och hällde ut de äldsta flaskorna (hur länge håller sprit egentligen?). Jägermeistern från Zell am See rök, whiskyn från min engelska kompis med, plus några flaskor till. Vi måste nog ordna drinkfest snart för att göra slut på ytterligare några flaskor.
Böckerna, ja:
Svinalängorna av Susanna Alakoski
Den tyckte jag om, men som så ofta med böcker kan jag inte riktigt säga varför. Handlingen är egentligen ganska så tragisk. Finska Leena bor under 70-talet med sina föräldrar i ett bostadsområde i Ystad. Området är väl nästan att betrakta som ett "miljonprogramsområde" fast med lägre hus, det döps snabbt om till Svinalängorna. Leenas föräldrar är alkoholister och boken handlar om hur hon hanterar det. Från att vara begeistrad över att ha kommit till Sverige och bo i en fin lägenhet till insikten om vad hennes föräldrar är och hur hon ömsom håller dem om ryggen och ömsom flyr.....
Det är fascinerande hur någonting så vidrigt och eländigt kan beskrivas med så varma och kärleksfulla ord.
Skuld av Karin Alvtegen
Den första av Alvtegens böcker som jag läser. Lättläst. Som att skära genom smält smör. Intrigen är komplex med många vändningar. Läste den med viss irritation eftersom jag inte kom på att Treponema Pallidum är syfilisbakterien. Å andra sidan kom jag inte ihåg det på tentan heller, men den klarade jag ändå.....
Tog en vända till Friskis & Svettis. Lade på ett tredje set på alla maskiner. Förra gången kändes det för lätt och hellre än att lägga på mer tyngd (jag får så gruvligt lätt stora muskler) lade jag istället på ett extra set. Ibland undrar jag om det är lönt att träna, måste ju trycka i mig en massa frukt för att klara passen utan att tuppa av, oavsett om det är styrketräning eller spinning.
Väl hemma hittade jag en av böckerna som jag råkat beställa med akutmedicinboken och fastnade med den i sängen. Nu är två av tre böcker lästa, akutmedicinboken är inte en av dem. (Läs längst ner om böckerna)
I övrigt har jag som sagt ägnat mig åt ett veritabelt spritmissbruk. Flaska efter flaska har jag hällt ut i vasken. Det var Mr H som gav mig dåligt samvete. Nej då! Inte alls som du tror. Han skrubbade badrummet i veckan och eftersom städningen av lägenheten den här månaden inte varit högsta prio (som om det någonsin är det) när jag jobbat nästan halvtid ovanpå studierna så kände jag att det var dags. Alltså har jag lekt husmor. Frysen är avfrostad och skafferiet städat. Det är här spriten kommer in i bilden. Skafferiet var knökafullt, så där så att man snabbt måste slänga in någonting och sedan dra igen dörren fort innan det far ut igen.....
Mr H och jag (mest jag) har köpt sprit på varenda tjänsteresa och privatresa vi varit iväg på utanför landets gränser. Förr var det många resor....och därmed många flaskor i skafferiet. Problemet är att vi nästan inte dricker alkohol, så flaskbeståndet har ökat exponentiellt. Nu tog jag resolut och hällde ut de äldsta flaskorna (hur länge håller sprit egentligen?). Jägermeistern från Zell am See rök, whiskyn från min engelska kompis med, plus några flaskor till. Vi måste nog ordna drinkfest snart för att göra slut på ytterligare några flaskor.
Böckerna, ja:
Svinalängorna av Susanna Alakoski
Den tyckte jag om, men som så ofta med böcker kan jag inte riktigt säga varför. Handlingen är egentligen ganska så tragisk. Finska Leena bor under 70-talet med sina föräldrar i ett bostadsområde i Ystad. Området är väl nästan att betrakta som ett "miljonprogramsområde" fast med lägre hus, det döps snabbt om till Svinalängorna. Leenas föräldrar är alkoholister och boken handlar om hur hon hanterar det. Från att vara begeistrad över att ha kommit till Sverige och bo i en fin lägenhet till insikten om vad hennes föräldrar är och hur hon ömsom håller dem om ryggen och ömsom flyr.....
Det är fascinerande hur någonting så vidrigt och eländigt kan beskrivas med så varma och kärleksfulla ord.
Skuld av Karin Alvtegen
Den första av Alvtegens böcker som jag läser. Lättläst. Som att skära genom smält smör. Intrigen är komplex med många vändningar. Läste den med viss irritation eftersom jag inte kom på att Treponema Pallidum är syfilisbakterien. Å andra sidan kom jag inte ihåg det på tentan heller, men den klarade jag ändå.....
Ridskola
Mr H jobbar kvällsskift idag så Lilla Besten och jag har tittat på Melodifestivalen.
Hon har legat och surat. Jag har nämligen klippt ena tassens klor på henne idag.
Det är inte en favoritsysselsättning. Varken för henne eller mig. Det är hårt arbete. Först måste jag ta fram klotången utan att hon märker det och sedan smyga fram till henne med tången i bakfickan och slå mig ner och klia den lilla taxmagen som hon så välvilligt brukar blotta när man tittar på henne. Så när hon minst anar det får man hugga tag i tassen med ena handen och med andra handen hala fram tången och klippa en klo. Har man tur hinner man ta en klo innan hon ålat sig loss. Idag var det närmast världsrekord. Fyra klor hann jag ta innan hon reagerade. Brukar lämna bort henne, men faktum är att hon skriker inte när jag gör det. När hon får det gjort på "salong" så skriker hon som om någon höll på med tredje gradens korsförhör och drog ut klorna på henne istället för att klippa dem. Det gör så ont i mitt hjärta att höra skriken att jag måste gå ut ur "salongen". Drama queen kallar de henne. Får nog fortsätta klippa själv. Med fyra klor per dag har man ju snart klippt alla......
Idag var det dags för Storstumpas första riktiga ridlektion. Sällan har jag sett en så lycklig unge. Oj, vad det strålade om henne. Tyvärr fick jag leda henne hela lektionen så det var svårt att ta bilder.
Storstumpa och Chirac
Chirac och Storstumpa
Chock - 2/2
Chock = plötslig fysisk eller psykisk allvarlig störning som ofta kräver intensiv behandling. (Medicinsk ordbok, Bengt I Lindskog).
Jag har haft anledning att fundera över begreppet av flera olika anledningar. Bland annat i somras när jag jobbade som usk:a. Vi gjorde ett dåligt jobb med att hjälpa en patient som befann sig i något chockliknande tillstånd efter att ha fått reda på att den hade en hjärntumör. Ja, förresten vi usk:or får ju inte säga så mycket, men kunde nog ha visat mer medmänsklighet och varför pratade inte sköterskor och läkare mer med patienten?
Själv funderar jag på hur jag kommer att fungera i min yrkesroll. Klarar jag att se och höra allt eller kommer jag att paralyseras? Jag tror faktiskt att jag fixar allt, åtminstone så länge jag inte själv är direkt inblandad. Men, det gäller att komma ihåg den där känslan av att hjärnan stänger av när man träffar patienter. Att komma ihåg att de verkar rationella, men att allt är kaos i dem. Själv har jag aldrig varit i någon djup chock utan snarare vad jag skulle kalla chockliknande tillstånd, några gånger. Första gången var när pappa dog. Andra gången var när Lillstumpa fick feberkramper. Tredje gången försökte jag bara låta bli att gråta i ett dygn, min enda tanke var att inte gråta, för jag visste att om jag började så skulle jag inte kunna sluta. Så länge jag inte grät kunde jag hålla mig uppe. Det blev en fix idé. Gråt inte, då bryter du inte ihop.
Den där känslan av att man gör allt man ska, man flyttar armar och ben, man talar (om än något virrigt) men att man bara är ett skal är obehaglig. Hjärnan går på någon form av autopilot för man har inte kontakt med den. Den utför de basala funktionerna och man tycker att man tänker, men så fort man ska göra någon mer avancerad tankefunktion som att tänka tre logiska tankar i rad så skiter sig allt. Det är viktigt att komma ihåg den där känslan och lära sig att se när patienterna har den. Hur man nu ska lära sig det?
Vi diskuterade i klassen vad man gör om någonting akut händer. Jag vet att jag fixar det. För jag fixade Lillstumpas feberkramper och bröt ihop först efteråt. När Lillstumpas mamma och pappa (svägerskan och brodern kom) kunde jag lämna över ansvaret och bröt ihop i Mr H:s armar. Länge stod jag och bölade i hans famn utanför ingången till Astrid Lindgrens barnsjukhus. En vecka senare disputerade svägerskan och jag fick sitta bredvid en av barnläkarna på Akademiska sjukhuset. Han förklarade feberkramper för mig och det var först då jag började inse att det inte var mitt fel och att det egentligen var helt ofarligt. Den natten sovmnade jag ovaggad. Men, det tog ändå lång, lång tid innan jag vågade vara ensam med Storstumpa och Lillstumpa igen. Mitt agerande när feberkramperna kom gör att jag litar på att när någonting händer så fixar jag det. Bryter ihop gör jag först efteråt. Åtminstone om det är andra som drabbas och inte jag själv....
Jag har haft anledning att fundera över begreppet av flera olika anledningar. Bland annat i somras när jag jobbade som usk:a. Vi gjorde ett dåligt jobb med att hjälpa en patient som befann sig i något chockliknande tillstånd efter att ha fått reda på att den hade en hjärntumör. Ja, förresten vi usk:or får ju inte säga så mycket, men kunde nog ha visat mer medmänsklighet och varför pratade inte sköterskor och läkare mer med patienten?
Själv funderar jag på hur jag kommer att fungera i min yrkesroll. Klarar jag att se och höra allt eller kommer jag att paralyseras? Jag tror faktiskt att jag fixar allt, åtminstone så länge jag inte själv är direkt inblandad. Men, det gäller att komma ihåg den där känslan av att hjärnan stänger av när man träffar patienter. Att komma ihåg att de verkar rationella, men att allt är kaos i dem. Själv har jag aldrig varit i någon djup chock utan snarare vad jag skulle kalla chockliknande tillstånd, några gånger. Första gången var när pappa dog. Andra gången var när Lillstumpa fick feberkramper. Tredje gången försökte jag bara låta bli att gråta i ett dygn, min enda tanke var att inte gråta, för jag visste att om jag började så skulle jag inte kunna sluta. Så länge jag inte grät kunde jag hålla mig uppe. Det blev en fix idé. Gråt inte, då bryter du inte ihop.
Den där känslan av att man gör allt man ska, man flyttar armar och ben, man talar (om än något virrigt) men att man bara är ett skal är obehaglig. Hjärnan går på någon form av autopilot för man har inte kontakt med den. Den utför de basala funktionerna och man tycker att man tänker, men så fort man ska göra någon mer avancerad tankefunktion som att tänka tre logiska tankar i rad så skiter sig allt. Det är viktigt att komma ihåg den där känslan och lära sig att se när patienterna har den. Hur man nu ska lära sig det?
Vi diskuterade i klassen vad man gör om någonting akut händer. Jag vet att jag fixar det. För jag fixade Lillstumpas feberkramper och bröt ihop först efteråt. När Lillstumpas mamma och pappa (svägerskan och brodern kom) kunde jag lämna över ansvaret och bröt ihop i Mr H:s armar. Länge stod jag och bölade i hans famn utanför ingången till Astrid Lindgrens barnsjukhus. En vecka senare disputerade svägerskan och jag fick sitta bredvid en av barnläkarna på Akademiska sjukhuset. Han förklarade feberkramper för mig och det var först då jag började inse att det inte var mitt fel och att det egentligen var helt ofarligt. Den natten sovmnade jag ovaggad. Men, det tog ändå lång, lång tid innan jag vågade vara ensam med Storstumpa och Lillstumpa igen. Mitt agerande när feberkramperna kom gör att jag litar på att när någonting händer så fixar jag det. Bryter ihop gör jag först efteråt. Åtminstone om det är andra som drabbas och inte jag själv....
Torsdag 1/2
Det finns ord jag tycker ruskigt illa om.
Det är fascinerande hur ett enda ord kan få kroppen att nästan explodera.
Hyperplasi är ett sådant ord.
Det är fascinerande hur ett enda ord kan få kroppen att nästan explodera.
Hyperplasi är ett sådant ord.