Gott
Var hemma och vände sex timmar, sedan blev det ytterligare ett pass på extrajobbet. Idag har jag gjort gott. Överträffat mig själv. Det känns skönt att få gå och lägga sig efter en dag när man gjort bra ifrån sig. Bland det svåraste som finns är att motivera folk. Kanske för att jag själv inte alltid är så jättemotiverad nu för tiden?
Att kvinnorna gråter och är förtvivlade kan jag hantera. Om de blir arga så går det också. Men när de blir apatiska då är det svårt. Idag kom orden lätt - även om de inte var så många så tycktes de räcka. När jag kom klockan fyra låg hon i sängen. Där hade hon legat sedan föregående kväll och hade inga planer alls på att stiga upp den närmaste veckan. På något sätt hittade jag orden. Plötsligt tändes ljuset i hennes ögon igen. Hon steg upp, duschade. Innan kvällen var över hade hon både bakat åt oss allihop och varit med och spelat sällskapsspel och hela tiden såg hon ut som om hon hade riktigt roligt.
Tänk om jag kunde lära mig att få till det lika bra varje gång. Det känns skönt att göra gott.
Glad Best och mindre glad Mr H
Det var en glad liten best som mötte mig när jag kom hem från jobbet vid 9-snåret i morse. Hennes husse var betydligt mer surmulen. Frenetiskt skrubbade han i badrummet. Sängkläderna var borta ur sängen. Första lasset, av dagens mastodonttvätt därmed instuvat i tvättmaskinen. Någonting var fel. Jag väntade ut honom. Så kom det:
"Det är tur att jag är en fredlig person. Jag sov så gott. Då kom din hund och moffade (*1) vid tröskeln tio över fem i morse. Till slut gick jag upp. Då lade hon sig beskedligt vid ytterdörren med huvudet på hallmattan. Tre gånger hände det. Före sju var jag ute med henne. Lägg märke till att jag röstade nej när hon skulle införskaffas. Så skulle jag tvätta. Men det fanns inget tvättmedel, så jag fick köra till ICA Maxi". Då skrattade denna Kandidaten hejdlöst åt Mr H och tackade i sitt stilla sinne honom för morgonens första skratt.
(*1) Moffa är det ljud Lilla Besten har när hon vet att hon inte får skälla. T ex mitt i natten vid husses och mattes sovrumströskel när fina, små hundar ska sova i korgen eller möjligen på soffan. Eller t ex när matte sagt till Lilla Besten att hon ska vara tyst och hon lyder men ändå vill ha sista ordet. Skälla vågar hon inte i det läget, men ett litet moff kan man alltid kosta på sig....
"Det är tur att jag är en fredlig person. Jag sov så gott. Då kom din hund och moffade (*1) vid tröskeln tio över fem i morse. Till slut gick jag upp. Då lade hon sig beskedligt vid ytterdörren med huvudet på hallmattan. Tre gånger hände det. Före sju var jag ute med henne. Lägg märke till att jag röstade nej när hon skulle införskaffas. Så skulle jag tvätta. Men det fanns inget tvättmedel, så jag fick köra till ICA Maxi". Då skrattade denna Kandidaten hejdlöst åt Mr H och tackade i sitt stilla sinne honom för morgonens första skratt.
(*1) Moffa är det ljud Lilla Besten har när hon vet att hon inte får skälla. T ex mitt i natten vid husses och mattes sovrumströskel när fina, små hundar ska sova i korgen eller möjligen på soffan. Eller t ex när matte sagt till Lilla Besten att hon ska vara tyst och hon lyder men ändå vill ha sista ordet. Skälla vågar hon inte i det läget, men ett litet moff kan man alltid kosta på sig....
Extrajobb
Så har jag gjort några timmar till på extrajobbet. Ganska lugn dag. Har blivit blixtinkallad till i morgon också. Festandet ställs alltså in. Synd. Samtidigt är det så sällan jag kan jobba nu för tiden när vi går på det stora sjukhuset hela dagarna, så det är väl tur att jag behövs när jag för en gångs skull är ledig.
Lördag eftermiddag
Finns det något bättre sätt att tillbringa lördagen än med Storstumpa i stallet? Hon tycker att ridningen är spännande och läskig samtidigt. Faster ska helst följa med och leda - inte mamma eller pappa eller farmor. Storstumpa tror nämligen att om faster, som har ridit en himla massa både som barn och som vuxen, är med så är det en garanti för att man inte trillar av. Kanske är det sant? Idag när ungarna skulle sitta upp var det några hästar som fick frispel. Till Storstumpas stora lycka var Mozart som hon fick tilldelad sig idag helt lugn. Storstumpa tror att det beror på att faster höll i grimskaftet. Att det snarare beror på att Mozart är katastrofalt lat och inte ödslar tid på att få spatt har hon inte förstått.
Mozart är världens sötaste. Liten, liten. För dem som kommer ihåg tecknade, vita Mulle ser han precis sådan ut - fast brun. Mozart är så liten att han kan gå under magen på de stora ponnyerna.
Det var en mysig eftermiddag. Fast faster hoppas att barnen bara skrittar nästa gång. Att leda hästen fyra varv runt ridhuset i trav var jobbigt.
Inga valpar
Du kan pusta ut nu, modern. Det lär inte bli några valpar för Lilla Besten. Snappe hade behövt se en instruktionsvideo över vad han förväntades göra innan de träffades. Suck!
Irritation
Irritationen ligger och puttrar strax under ytan. Jag är farligt lik Soufrière Hills strax innan man inser att det inte är läge att bo nära en aktiv vulkan.
Hormoner, hormoner överallt hormoner
Lilla Besten höglöper. Det frestar på tålamodet. Enormt mycket! Hon gör mig galen. Hormonerna har intagit varenda liten cell i hennes kropp, speciellt hjärncellerna. Hennes psyke verkar vara en gummikula som frenetiskt studsar åt alla håll samtidigt.
Utomhus är hon som en speedad duracellkanin som fått raketbränsle i fodret. Allt som rör sig triggar hennes jaktinsinkt. Allt! Hon bjäbbar och gläfser. Springer fram och tillbaka - åt sidorna. En enda liten studsande hare kan hålla igång henne i tio minuter - fast vi går åt andra hållet. Andra hundar, oavsett om det är en tik eller hane, vänder hon baken till, viker undan svansen och gnyr.
Hon gör mig galen.
Inomhus förföljer hon mig. Vart jag än går hör jag hennes tickande klor mot golvet bakom mig. Tick! Tick! Tick! Tick! Närhelst jag vänder mig om så sitter hon där och stirrar på mig. Vid datorn, vid köksbordet. Ligger jag i sängen och vänder mig om sitter hon vid sovrumströskeln och tittar på mig. Nästa gång jag vänder mig om har hon gått över gränsen (tröskeln med två tassar). Till slut sitter hon nedanför sängen (totalförbjudet område för vår lilla taxfröken) och stirrar. Hela tiden med sin ynkliga blick som ger mig så dåligt samvete. Blicken som säger: "Men, matte. Varför har du övergett mig? Det är säkert tre minuter sedan du ägnade tid åt mig. Det är ju en hel evighet. Jag behöver käääääärlek. Kom lek med mig! Kom klappa på mig! Jaga mig! Kom klia mig på halsen! Ge mig godis! Klia mig på magen". Alltmedan svansen går som en propeller. Och sedan kommer hon fram och krafsar på mitt lår med sin lilla tass som för att understryka att nu är det dags att jag släpper allt och ägnar henne tid.
Hon gör mig galen.
Snart kommer Snappe. Jag hoppas att lite manlig taxömhet lugnar ner henne.
Fredag kväll
Inflyttningsfest hos kursare i Knivsta. Himla trevligt! Kul att få prata lite strunt med kursarna, komma ut lite. Som vanligt var jag mycket nyfiken på huset. Kursaren har hittat ett trevligt område och huset, som hon fixat till ganska mycket, var trivsamt och snyggt inrett. Så skulle jag gärna ha det.
Enda abret var att jag blev riktigt irriterad på en kursare. Han ställde en fråga och pratade om min sjukdom på ett sätt som jag tog som ren oförskämdhet. Lyckades behärska mig och gav bara ett kort, avmätt svar. Mer en nick än ett svar faktiskt. Frågan har jag fått många gånger och trots att det tragglats så mycket så har många kursare inte förstått. Man går på fysik och fattar inte. Men, jag har sällan intresset för att förklara sjukdomarna och hur svårt sjuk jag var en gång i tiden och vad det ställt till med i min kropp. Tids nog kommer nog förståelsen, det måste det göra. Jag har sett kursbeskrivningarna och hoppas att det ger den kunskap som saknas innan han (och övriga) blir en riktig, självständig läkare.
I övrigt var det många glada skratt och mycket som avhandlades. Fåtalet verkar se fram emot den internatvecka på Älvkarleö som kommer i höst och ska lära oss att prata om svåra ämnen. Jag har hört en del av färdiga doktorer om den och ännu har inte ett positivt ord yttrats. Kursen verkar mest påminna om de kurser som var så populära på 80- och i början av 90-talet. Man bryter ner innan man bygger upp. Jag ifrågasätter starkt nyttan, speciellt som vi har flera "sköra" människor i klassen som har haft närmare kontakt med psykvården än jag någonsin vill ha. Känner en oro för hur de ska klara det. Och framförallt om kompetensen finns hos de handledare som är med att ta hand om dem som får riktiga sammanbrott, vilket jag verkligen hoppas inte sker. Själv har jag strategin klar. Samma strategi som på senaste chefskursen där vi lärde oss "Management by fear". Jag har aldrig trott att man kan skrämma folk till att göra ett bra jobb. Det var så lågt i tak på det företaget att dörrtrösklarna slog i taket. Min strategi blev att vara tyst, inte synas och sedan arbeta som jag anser att man ska med sina medarbetare.
Enda abret var att jag blev riktigt irriterad på en kursare. Han ställde en fråga och pratade om min sjukdom på ett sätt som jag tog som ren oförskämdhet. Lyckades behärska mig och gav bara ett kort, avmätt svar. Mer en nick än ett svar faktiskt. Frågan har jag fått många gånger och trots att det tragglats så mycket så har många kursare inte förstått. Man går på fysik och fattar inte. Men, jag har sällan intresset för att förklara sjukdomarna och hur svårt sjuk jag var en gång i tiden och vad det ställt till med i min kropp. Tids nog kommer nog förståelsen, det måste det göra. Jag har sett kursbeskrivningarna och hoppas att det ger den kunskap som saknas innan han (och övriga) blir en riktig, självständig läkare.
I övrigt var det många glada skratt och mycket som avhandlades. Fåtalet verkar se fram emot den internatvecka på Älvkarleö som kommer i höst och ska lära oss att prata om svåra ämnen. Jag har hört en del av färdiga doktorer om den och ännu har inte ett positivt ord yttrats. Kursen verkar mest påminna om de kurser som var så populära på 80- och i början av 90-talet. Man bryter ner innan man bygger upp. Jag ifrågasätter starkt nyttan, speciellt som vi har flera "sköra" människor i klassen som har haft närmare kontakt med psykvården än jag någonsin vill ha. Känner en oro för hur de ska klara det. Och framförallt om kompetensen finns hos de handledare som är med att ta hand om dem som får riktiga sammanbrott, vilket jag verkligen hoppas inte sker. Själv har jag strategin klar. Samma strategi som på senaste chefskursen där vi lärde oss "Management by fear". Jag har aldrig trott att man kan skrämma folk till att göra ett bra jobb. Det var så lågt i tak på det företaget att dörrtrösklarna slog i taket. Min strategi blev att vara tyst, inte synas och sedan arbeta som jag anser att man ska med sina medarbetare.
Labdjävulen
Som kandidat på det stora sjukhuset lär man sig snabbt att allmänläkarna där ute inte har koll. Det trummas in i huvudet på oss. Ändå vill man så fort som möjligt skriva hem folk och låta vårdcentralen ta vid. Det är inte mycket allmänläkarna kan om man ska tro doktorerna på stora sjukhuset. Inte skriva remisser. Inte behandla. Och framförallt inte ställa diagnos. Påmindes om det på föreläsningen idag. Ledsjukdomar förelästes det om när kommentaren kom: "När ni sitter där ute på vårdcentralen. Kom ihåg: Låt inte labdjävulen ta er. RA är främst en klinisk diagnos".
I övrigt var det en mycket bra föreläsning och jag fick det fantastiskt stora förtroendet att vakta klockan och tala om när det var dags för rast. Jag skötte det med bravur. Tänk att anförtros ett sådant hedersuppdrag ;-)
I övrigt var det en mycket bra föreläsning och jag fick det fantastiskt stora förtroendet att vakta klockan och tala om när det var dags för rast. Jag skötte det med bravur. Tänk att anförtros ett sådant hedersuppdrag ;-)
Torsdag 26/4
Solen har tittat fram idag. Vi tog en liten biltur ut på landet för att möta våren. Lilla Besten fick inte följa med. Husse vill inte ha blod på sina säten. Det var en härlig tur på små grusvägar. Hittade nya fina områden där man kan bo. Funbosjön randad med sina disponentvillor var pittoreskt och jag kastade mig genast över Hemnet när jag kom hem för att se vad som erbjöds och i vilken prisklass.
Motorsågsmassakern
Att kliva in i lägenheten är som att stiga in i en scen ur motorsågsmassakern. Lilla Besten löper och det med besked. Taxenvisheten överträffar mattes envishet. Matte har gett upp dyra tikskydd från djuraffären, lillstumpas snobbentrosor. Nu får hon blöda fritt. Och matte får torka golv.
Herrans tukt och förmaning
Vår bostadsrättsförening är full av gamla tanter. Änkor som inte har någonting bättre för sig än att hålla ordning på oss andra som varken är lika gamla eller lika ordningsamma. Överallt sitter det lappar om vad man får respektive inte får göra. Mig stör det inte. Ordning är bra. Typ! Fast jag måste erkänna att jag fnissar åt alla lapparna i smyg. OBS! OBS! inleds de allihop alltid med. Hittar man en ny lapp är det ren och skär tur eftersom väggarna är så fulla med lappar att man har svårt att se skogen för alla träd.
Mr H störs något mer av OBS! OBS:ANDET. Kanske mest för att han fick bassning av en av de gamla damerna. När han bott här ett år och var och slängde saker i den tillfälligt inhyrda containerna (...eller countajnern som vaktmästaren på Sparta sa) var en av tanterna framme och frågade om han verkligen bodde i föreningen. Hrm! Idag fick han sin hämnd.
Dörren till returstationen (nåde den som säger soprummet) går igen lite dåligt. Det finns förstås en OBS! OBS!-lapp om att dörren ska stängas. Mr H var nere i returstationen idag och slängde skräp. Dörren stängde han inte ordentligt medan han stod där inne. Då kom en av de gamla tanterna. Följande samtal utspann sig:
Gamla damen: Ojoj, ibland stänger sig inte dörren ordentligt. Den liksom glipar lite.
Mr H; Så förskräckligt! Speciellt med tanke på allt värdefullt som finns här.
Den gamla damen dröp snabbt av, utan ett ljud...
Mr H störs något mer av OBS! OBS:ANDET. Kanske mest för att han fick bassning av en av de gamla damerna. När han bott här ett år och var och slängde saker i den tillfälligt inhyrda containerna (...eller countajnern som vaktmästaren på Sparta sa) var en av tanterna framme och frågade om han verkligen bodde i föreningen. Hrm! Idag fick han sin hämnd.
Dörren till returstationen (nåde den som säger soprummet) går igen lite dåligt. Det finns förstås en OBS! OBS!-lapp om att dörren ska stängas. Mr H var nere i returstationen idag och slängde skräp. Dörren stängde han inte ordentligt medan han stod där inne. Då kom en av de gamla tanterna. Följande samtal utspann sig:
Gamla damen: Ojoj, ibland stänger sig inte dörren ordentligt. Den liksom glipar lite.
Mr H; Så förskräckligt! Speciellt med tanke på allt värdefullt som finns här.
Den gamla damen dröp snabbt av, utan ett ljud...
Smygrevolt
Denna kandidat gjorde i morse smygrevolt. Efter en vecka på medicinavdelning var inte humöret på topp. Hade sett fram emot en vecka på akuten. Det är enda tillfället under medicin vi får träffa patienter som inte redan sorterats in i ett fack sjukdomsmässigt, som inte någon annan doktor redan varit och pillat på och listat ut vad de lider av. Akuten kändes därför lockande. I fredags när denna veckas placering delades ut blev jag tilldelad AVA. AVA!!!! Men, förstår ni vilket nerköp jämfört med akuten? Patienterna är ju redan besudlade av doktorers händer och diagnosen är i de flesta fall på plats. Suck och suck igen! Jojo, de som varit placerade där säger att AVA är bra, men det är ju ändå inte akuten......
I morse meddelade stackars kursare S, som dragit vinstlotten och hamnat på aktuen den här veckan, att hon fortfarande är sjuk. Hon kunde inte gå på sitt pass. Då flög djävulen i mig och jag gjorde osynlig revolt. Meddelade helt enkelt min handledare på AVA att jag var tvungen att gå till akuten klockan tio och att jag kommer tillbaka först i morgon. Lite fräck får man vara ibland.....
Dagen var, som tydligen alla måndagar är på akuten, rörig, stirrig och virrig. Många patienter och för få rum. Ändå ingen stress (ingen effektivitet heller iofs tänker den gamla organisationskonsulten/utvecklaren i mig ). Det var en lärorik dag. Jag har tagit första anamnes på flera patienter, lyssnat på hjärtan och lungor, kopplat EKG, klämt på bukar, skrivit röntgenremisser. Inte en enda patient har jag botat eller hjälpt. Men, vad gör det? Jag har haft skoj som bara den. Har alltid tänkt: Aldrig i mitt liv att jag ska arbeta på akuten. Men, kanske ändå?
I morse meddelade stackars kursare S, som dragit vinstlotten och hamnat på aktuen den här veckan, att hon fortfarande är sjuk. Hon kunde inte gå på sitt pass. Då flög djävulen i mig och jag gjorde osynlig revolt. Meddelade helt enkelt min handledare på AVA att jag var tvungen att gå till akuten klockan tio och att jag kommer tillbaka först i morgon. Lite fräck får man vara ibland.....
Dagen var, som tydligen alla måndagar är på akuten, rörig, stirrig och virrig. Många patienter och för få rum. Ändå ingen stress (ingen effektivitet heller iofs tänker den gamla organisationskonsulten/utvecklaren i mig ). Det var en lärorik dag. Jag har tagit första anamnes på flera patienter, lyssnat på hjärtan och lungor, kopplat EKG, klämt på bukar, skrivit röntgenremisser. Inte en enda patient har jag botat eller hjälpt. Men, vad gör det? Jag har haft skoj som bara den. Har alltid tänkt: Aldrig i mitt liv att jag ska arbeta på akuten. Men, kanske ändå?
Röstvila anbefalles
Det är läge att vila röst och öron. Det har kacklats i timmar. Inte bara jag....
Kompisen Å ska på konferens i Stockholm i morgon. Hon åkte upp en dag tidigt för att träffa mig.
Det var underbart roligt. Timmarna bara försvann.
Men oj vad det får mig att sakna mina fina, gamla vänner som är utspridda här och var. Dock ingen i staden där jag bor. Det är så skönt med de där som känner en sedan många år tillbaka. Som man kan ringa när som helst. Man träffas sällan ändå tar samtalet fart som om man bara haft en liten andningspaus. Att man haft ett uppehåll på månader märks inte. Man mår gott tillsammans. Skrattar och flamsar och pratar allvar om vartannat. Man (läs: jag) kan säga vilka dumheter som helst utan att de fördömer. Det är bara ett fel med mina vänner och det är att de inte bor i det här blåshålet.
Kompisen Å ska på konferens i Stockholm i morgon. Hon åkte upp en dag tidigt för att träffa mig.
Det var underbart roligt. Timmarna bara försvann.
Men oj vad det får mig att sakna mina fina, gamla vänner som är utspridda här och var. Dock ingen i staden där jag bor. Det är så skönt med de där som känner en sedan många år tillbaka. Som man kan ringa när som helst. Man träffas sällan ändå tar samtalet fart som om man bara haft en liten andningspaus. Att man haft ett uppehåll på månader märks inte. Man mår gott tillsammans. Skrattar och flamsar och pratar allvar om vartannat. Man (läs: jag) kan säga vilka dumheter som helst utan att de fördömer. Det är bara ett fel med mina vänner och det är att de inte bor i det här blåshålet.
Lördag 21/4
Medan Mr H slavat på Arlanda från 05.30-18.30 har jag roat mig med att vara social.
Började dagen med promenad och lunch med Veterinären och flatten Ella. Ella uppförde sig som vanligt exemplarisk. Gick fint vid mattes fot under promenaden och låg lugnt parkerad under bordet medan vi lunchade. Lilla Besten, den hormonstinna lilla taxfröken, var dock mer ouppfostrad än vanligt. Hormonerna har börjat spela flipper med hennes hjärna. Igen! Hon började med att hälsa Ella välkommen genom att bita henne i halsen (hennes sätt att tala om att hon löper och därmed bestämmer) , därefter drog hon mig runt på promenaden. Flämtade och flåsade och drog. Allt för att ligga först, dvs före Ella. Under lunchen var hon så exalterad över vårt sällskap att hon ömsom lekte tupp (gol) och ömsom lemur (satte sig på bakbenen och såg så söt ut hon bara kunde). Stundom slog hon ihop alla sina konster och blev en galen, golande lemupp.
Eftermiddagen tillbringades i universitetsaulan med Ingenjören och hennes make (DIN MAN, Ingenjörn! Alla utom Ingenjören kan bortse från i "DIN MAN" som är ett internt skämt. Skulle Jessica läsa det här så: Jo, Ingenjörn har lika roligt som vi åt MIN MAN) Det var Ingenjörens rara faster som bjudit dit oss till OD:s vårkonsert. Det finns inte så mycket mer att säga än: Helt fantastiskt! Omusikaliska jag njöt till fullo. Sternum vibrerade och jag fick knottrar över hela huden av styrkan i manskörens röster, sopranen Hillevi Martinpelto och flöjtisten Kristina Eriksson. Bäst av allt var uruppförandet av Jan Sandströms Vuojnha Biegga. Så läckert, så läckert!
Dagen avslutades med hämtmat i TV-soffan tillsammans med Mr H och Lilla Besten. Sådana här dagar känns livet bra. Att ta det lugnt, få små upplevelser tillsammans med Mr H och vänner gör gott för själen. Fler krav har jag inte på livet just nu.
Började dagen med promenad och lunch med Veterinären och flatten Ella. Ella uppförde sig som vanligt exemplarisk. Gick fint vid mattes fot under promenaden och låg lugnt parkerad under bordet medan vi lunchade. Lilla Besten, den hormonstinna lilla taxfröken, var dock mer ouppfostrad än vanligt. Hormonerna har börjat spela flipper med hennes hjärna. Igen! Hon började med att hälsa Ella välkommen genom att bita henne i halsen (hennes sätt att tala om att hon löper och därmed bestämmer) , därefter drog hon mig runt på promenaden. Flämtade och flåsade och drog. Allt för att ligga först, dvs före Ella. Under lunchen var hon så exalterad över vårt sällskap att hon ömsom lekte tupp (gol) och ömsom lemur (satte sig på bakbenen och såg så söt ut hon bara kunde). Stundom slog hon ihop alla sina konster och blev en galen, golande lemupp.
Eftermiddagen tillbringades i universitetsaulan med Ingenjören och hennes make (DIN MAN, Ingenjörn! Alla utom Ingenjören kan bortse från i "DIN MAN" som är ett internt skämt. Skulle Jessica läsa det här så: Jo, Ingenjörn har lika roligt som vi åt MIN MAN) Det var Ingenjörens rara faster som bjudit dit oss till OD:s vårkonsert. Det finns inte så mycket mer att säga än: Helt fantastiskt! Omusikaliska jag njöt till fullo. Sternum vibrerade och jag fick knottrar över hela huden av styrkan i manskörens röster, sopranen Hillevi Martinpelto och flöjtisten Kristina Eriksson. Bäst av allt var uruppförandet av Jan Sandströms Vuojnha Biegga. Så läckert, så läckert!
Dagen avslutades med hämtmat i TV-soffan tillsammans med Mr H och Lilla Besten. Sådana här dagar känns livet bra. Att ta det lugnt, få små upplevelser tillsammans med Mr H och vänner gör gott för själen. Fler krav har jag inte på livet just nu.
Förnedring
Kvällen tillbringades på akuten. Ett av sex obligatoriska pass utanför skoltid avverkades. Förnedringen var total. Det är längesedan jag kände mig så fullkomligt genomkorkad och hjärnlös. Handledarens frågor kom oväntat och hela tiden. Min hjärna lade av fullständigt och ställde sig bara och tittade på honom och ansiktet gjorde hjärnan följe och spelade fågelholk. När passet var över kändes det som om hela jag dragits genom en stenmangel. Helt tillintetgjord. Samtidigt lärde jag mig massor. Han var bra. Frågorna var kloka och när min hjärna stod still hjälpte han den. Han tvingade mig att tänka, tvingade mig att se sambanden. Analysera. Det är ju det här jag efterlyst hela skoltiden fram till nu. BMC alias "fyra nyanser i grått" har definitivt inte befrämjat tankeverksamheten. Jag har envist hävdat att alla tentor bara varit minnestester, inte en förståelse på att vi verkligen förstått. Kvällen kändes som en bekräftelse på det.
Att yngre kursare på "nya läkarprogrammet" kommer ut på praktik redan från termin ett måste vara ett oerhört kvalitetslyft för utbildningen.
Halleluja
Jaaa, Lilla Besten löper. Det är väl första gången jag varit glad åt det. Men nu hinner vi para henne i tid. Har vi tur kommer det valpar i början av juli.
Vafan
Det stora sjukhuset har idag bjudit på inte mindre än två stycken vafan-upplevelser. Ni vet. En så´n där upplevelse där man tänker "Va fan tänkte du?" eller möjligen "Va fan, tänkte du inte alls?"
Vafan-upplevelse #1
Vi rondade. I första tre-salen låg tre patienter. Två kvinnor och en man. I nästa sal för två, låg en man och en kvinna. Jag var tvungen att fråga sköterskan om man numera blandar kvinnliga och manliga patienter i salarna. Dumma jag tänkte ju att ett stort misstag hade begåtts. Men, så är icke fallet (hör Gottes brytning). Pga platsbrist införde man blandade salar förra året, berättade sköterskan. Hon fortsatte, i början protesterade personalen. Men patienterna, frågade jag, säger inte de någonting? (Märk väl att här är patienterna mellan 80 och döden och tillhör definitivt inte den generationen där man har gemensam bastu.) Äsch, sa hon, de vågar inte protestera.
I mitt stilla sinne poppade frågorna upp "Va fan tänkte ni?" och "Va fan, tänkte ni inte alls?" Men jag sa ingenting. Denna kandidat höll tand för tunga. Ska jag vara stolt eller känna mig feg?
Vafan-upplevelse #2
Vid gårdagens eftermiddagsrond beslutades att katetern skulle dras på tanten. Alla infektionsparametrar tydde på en UVI. I morse satt katetern kvar. Med motiveringen att det blir så jobbigt för personalen om tanten ska ha blöja eller ska ha bäcken varje gång hon blir kissnödig.
I går förklarade överläkaren noga för mig att sitter en kateter kvar är en UVI mycket svårbehandlad, i princip omöjlig att behandla för det kommer alltid att vara växt på den. Tyvärr var inte överläkaren med på morgonens rond och underläkaren vågade nog inte protestera mot sköterskan. Är det patienten som är till för personalen eller personalen som är till för patienten?
I mitt stilla sinne poppade frågorna upp "Va fan tänkte ni?" och "Va fan, tänkte ni inte alls?" Men jag sa ingenting. Denna kandidat höll tand för tunga. Ska jag vara stolt eller känna mig feg?
Vafan-upplevelse #1
Vi rondade. I första tre-salen låg tre patienter. Två kvinnor och en man. I nästa sal för två, låg en man och en kvinna. Jag var tvungen att fråga sköterskan om man numera blandar kvinnliga och manliga patienter i salarna. Dumma jag tänkte ju att ett stort misstag hade begåtts. Men, så är icke fallet (hör Gottes brytning). Pga platsbrist införde man blandade salar förra året, berättade sköterskan. Hon fortsatte, i början protesterade personalen. Men patienterna, frågade jag, säger inte de någonting? (Märk väl att här är patienterna mellan 80 och döden och tillhör definitivt inte den generationen där man har gemensam bastu.) Äsch, sa hon, de vågar inte protestera.
I mitt stilla sinne poppade frågorna upp "Va fan tänkte ni?" och "Va fan, tänkte ni inte alls?" Men jag sa ingenting. Denna kandidat höll tand för tunga. Ska jag vara stolt eller känna mig feg?
Vafan-upplevelse #2
Vid gårdagens eftermiddagsrond beslutades att katetern skulle dras på tanten. Alla infektionsparametrar tydde på en UVI. I morse satt katetern kvar. Med motiveringen att det blir så jobbigt för personalen om tanten ska ha blöja eller ska ha bäcken varje gång hon blir kissnödig.
I går förklarade överläkaren noga för mig att sitter en kateter kvar är en UVI mycket svårbehandlad, i princip omöjlig att behandla för det kommer alltid att vara växt på den. Tyvärr var inte överläkaren med på morgonens rond och underläkaren vågade nog inte protestera mot sköterskan. Är det patienten som är till för personalen eller personalen som är till för patienten?
I mitt stilla sinne poppade frågorna upp "Va fan tänkte ni?" och "Va fan, tänkte ni inte alls?" Men jag sa ingenting. Denna kandidat höll tand för tunga. Ska jag vara stolt eller känna mig feg?
Inte medicin i alla fall
Det sägs att man säger, om alla placeringar man hamnar på, att det här är kul. Det här kan jag specialisera mig i. Det säger jag definitivt inte om medicinavdelningen jag är på nu. Fy hundan vilken tristess! Förut har jag oroat mig för att jag inte hinner läsa på dagarna och inte orkar läsa efter skolan. Nu är skolböckerna min räddning för att jag inte ska förgås av leda. Internmedicin är nog ingenting för mig.
...fast lite ljus finns det bland molnen. I dag såg jag för första gången när man tog en artärgas .... på en svårstucken patient dessutom.
...fast lite ljus finns det bland molnen. I dag såg jag för första gången när man tog en artärgas .... på en svårstucken patient dessutom.
Nyttan av att tala svenska.
Som kandidat lär man sig snabbt att knipa käft och hålla sig i bakgrunden. Det har jag inte gjort de senaste två dagarna (som om jag någonsin är speciellt bra på att knipa käft. Nåja, kandidatandet danar väl min karaktär eller åtminstone min tunga ... eller någonting sådant). De här två dagarna har jag varit ensam svensk på ronden. Jag har känt mig tvungen att bryta in i samtalen med patienterna. Känt mig tvungen att prata högt och förtydliga. På medicinavdelningen är de flesta patienter gruveligt gamla. Med åtföljande hörselproblematik. Att då försöka förstå doktorn som pratar utländsk rotvälska fast med svenska ord (förhoppningsvis) är inte det lättaste. Till och med jag går bet på att förstå ibland. Fast jag har fördelen att veta vad doktorn frågar om. Jag lärde mig det på strokeavdelningen. Först frågar man efter namn, personnummer, så månad och år och var vi befinner oss. Tacka sjutton för att doktorn bedömer dig som förvirrad när du inte kan urskilja orden han klämmer ur sig.
Doktorn klämde idag efter ronden ur sig att vi måste skaffa fler hörapparater till våra patienter. Jag berömmer mig själv för att jag inte istället föreslog en kurs i svenska - åt honom. Det är inte lätt. Jag vet det. Han är rar mot patienterna men de har ingen aning om vad han säger till dem. Inte jag heller.
Sköterskan går in till patienterna och säger Tjénaaaa (ni vet, som Magnus Uggla i G). Det är ett språkbruk som jag känner mig tveksam till när patienterna är 80 +. Inte heller hon är svensk.
Måndag 16/4
Så är det sköna påsklovet över. Hur gott har det inte varit att få koppla av fullständigt? Inte behöva läsa. För första gången sedan jag påbörjade den här utbildningen kände jag mig helt "fri". Efter lovet kom ingen tenta, inte heller behövde jag slava på extrajobb i någon större utsträckning.
Jag röstar för fler påsklov!
Fyra taxar
Klockan nio i morse hade Lilla Besten och jag en date uppe på Kung Björns hög. Med de stiliga taxherrarna Snappe, Oscar och Bailey och deras matte och husse. I fyra timmar travade vi genom Nåsten och Hågadalen. Vi var ända nere vid Lurbo ridskola och vände. Lilla Besten godtog genast sällskapet. Fascinerande att hon vet att det är taxar. Hon accepterar dem direkt på ett helt annat sätt än andra raser. Snappe är den tilltänkta valpfadern. Nu går vi bara och väntar på att Lilla Besten ska löpa och det i rätt tid. Vi har bara april på oss. Blir parningen senare än så får vi vänta eftersom jag bara kan vara "valpledig" under juni, juli och augusti.
Eftermiddagen bjöd på en biltur till Sigtuna för att äta en glass. Mr H, Lilla Besten och jag tog en promenad i centrum och längs vattnet. Det är himla mysigt där. Där skulle vi faktiskt kunna bo sen. Fast huspriserna är lika vidriga som i Uppsala.
Nu ligger Lilla Besten utslagen i korgen. Fyra timmars promenad under förmiddagen var i mesta laget för henne. Sanningen att säga så är allt matte också lite trött i benen.
Eftermiddagen bjöd på en biltur till Sigtuna för att äta en glass. Mr H, Lilla Besten och jag tog en promenad i centrum och längs vattnet. Det är himla mysigt där. Där skulle vi faktiskt kunna bo sen. Fast huspriserna är lika vidriga som i Uppsala.
Nu ligger Lilla Besten utslagen i korgen. Fyra timmars promenad under förmiddagen var i mesta laget för henne. Sanningen att säga så är allt matte också lite trött i benen.
Rally
Innan jag träffade Mr H förstod jag inte tjusningen med rally. Det gör jag väl egentligen fortfarande inte. Fast en sådan här dag är det ändå inte så dumt att vara på rallytävling. En lokal sådan, mellan Ärentuna och Lövsta Löt. 135 startande. Själva tävlingen följde vi väl inte så noga, Lilla Besten och jag. Lilla Besten ägnade sig åt att kolla in de andra fyrbeningarna och jag spanade in folkvimlet. Kan gott tänka mig att spendera fler vårdagar så här. I solskenet tillsammans med sambo och hund mår man väldigt gott, också i ett grustag med brummande bilar runtom.
Fredag 13:e
Det var som vanligt. Jag hade planerat pick-nick med kompisen M, hennes barn, brorsbarnen och modern idag. Det är klart jag inte fick sova i natt på extrajobbet då. Det var en märkbart trött kandidat som strålade samman med övriga pick-nick deltagare vid lunchtid. Så pratglad var jag inte. Nåja, barnen fann varandra, speciellt småtjejerna. M var så söt när hon sa: Lillstumpa, jag vill hålla din hand. Sedan höll de händer lääääänge.
Sexåriga pojkar håller dock inte handen. Tjejbaciller är läskiga. Det tycker däremot inte Amadeus, 45 kilo Ridgeback. En ståtlig 9-månaders herre. Lilla Besten var måttligt road av hans uppvaktning.
Amadeus visade allt han har. Det fick bli maskering a la amerikanska TV-shower. Ett bildmässigt pip.
Kvällen avslutades med internmedicinska årets första jourpass på akuten. Ett lugnt sådant. Min handledare som släpade på mig i två veckor på stroke var där. Jag tyckte han skulle slippa mig så jag valde att gå med den andra doktorn. Också honom kände jag igen. Han kände igen mig. Otäck känsla. Det var han som knäckte det först. "Hade inte jag dig på praktiska provet", sa han. "Jamen, det är klart. Det förklarar varför jag fick ont i magen så fort jag såg dig", sa jag. (Tror inte han tyckte att den kommentaren var lika kul som jag tyckte)
Sexåriga pojkar håller dock inte handen. Tjejbaciller är läskiga. Det tycker däremot inte Amadeus, 45 kilo Ridgeback. En ståtlig 9-månaders herre. Lilla Besten var måttligt road av hans uppvaktning.
Amadeus visade allt han har. Det fick bli maskering a la amerikanska TV-shower. Ett bildmässigt pip.
Kvällen avslutades med internmedicinska årets första jourpass på akuten. Ett lugnt sådant. Min handledare som släpade på mig i två veckor på stroke var där. Jag tyckte han skulle slippa mig så jag valde att gå med den andra doktorn. Också honom kände jag igen. Han kände igen mig. Otäck känsla. Det var han som knäckte det först. "Hade inte jag dig på praktiska provet", sa han. "Jamen, det är klart. Det förklarar varför jag fick ont i magen så fort jag såg dig", sa jag. (Tror inte han tyckte att den kommentaren var lika kul som jag tyckte)
Städdag
Jag är inte dummare än att jag förstår precis varför jag blir inringd på extrajobbet varje torsdag. Då städar vi nämligen kvinnoboendet. Personal och kvinnor tillsammans. Ordinarie personal avstår gärna, men fattig student kan inte tacka nej till extratimmarna även om det är städdag.
Onsdag 11/4
Laddade med solglasögon och tog tåget in till storstaden. Hade en date med farbror ögondoktorn. Det är en snäll man. Har många drag som påminner om min pappa, så jag tyckte omedelbart om honom första gången jag träffade honom. Han var nöjd. Ögonbottnarna såg ut som förväntat - ingen otäck aktivitet även om det är skador. Undersökningen gick fort och smärtfritt (det är dynget efter med dilaterade pupiller som är jobbigt). Större delen av tiden visade han mig bilderna och jämförde med förra gångens bilder. Så fick jag mig en privat liten ögonkurs :-) Groggy och illamående av dilaterade pupiller tog jag på solglasögonen och tog tåget hem och lade mig för resten av eftermiddagen. De där dropparna knockar mig fullständigt. Fast jag höll på att inte komma hem. Gick till vanliga perrongen på Centralen och eftersom pupillstorleken omöjliggjorde lädsning på skärmarna gick jag glatt på tåget som stod där. Ovanligt lite folk på tåget den här tiden på dygnet hann jag tänka innan den rara lokföraren gav mig ett personligt meddelande via högtalarna: "Ja, hejhej och välkommen på tåget till Helenelund. Detta tåg går till lokhallarna i Helenelund". Hrm, trevade mig av tåget och vinkade lite åt loket till som tack för hjälpen. Gissa om jag blivit snopen om tåget inte gått längre än till Helenelund.
Några timmar senare, fortfarande med solglasögonen på, begav vi oss till stumporna för femårsmiddag.
När vi kom var tjejerna utklädda till prinsessor.
Presenten från Mr H och faster var efterlängtad. En Barbie med vingar.
Lillstumpa njöt till fullo av den uppmärksamhet man får när man fyller fem.
Lilla Besten var helt odräglig och skällde och skällde i köket. Jag orkade inte lyssna på henne utan gick och hämtade henne och placerade henne vid mina fötter. Där låg hon sedan lugnt och stilla under middagen.
Pappas och fasters 95-åriga farmor ringde och gratulerade barnbarnsbarnet på femårsdagen.
Farmor kom med tårta.
Det är inte alla som är så viga att de kan sätta upp fötterna i ansiktet vid maten. Barnafadern uppskattade dock inte tilltaget.
Storstumpa
Det här pianot lärde sig farfar och hans syskon att spela på, så också faster. Nu är det Storstumpas tur.
Lillstumpa och pappa.
På slutet fick Lilla Besten komma upp i mitt knä. Då lade hon huvudet på bordet och tittade på alla.
Några timmar senare, fortfarande med solglasögonen på, begav vi oss till stumporna för femårsmiddag.
När vi kom var tjejerna utklädda till prinsessor.
Presenten från Mr H och faster var efterlängtad. En Barbie med vingar.
Lillstumpa njöt till fullo av den uppmärksamhet man får när man fyller fem.
Lilla Besten var helt odräglig och skällde och skällde i köket. Jag orkade inte lyssna på henne utan gick och hämtade henne och placerade henne vid mina fötter. Där låg hon sedan lugnt och stilla under middagen.
Pappas och fasters 95-åriga farmor ringde och gratulerade barnbarnsbarnet på femårsdagen.
Farmor kom med tårta.
Det är inte alla som är så viga att de kan sätta upp fötterna i ansiktet vid maten. Barnafadern uppskattade dock inte tilltaget.
Storstumpa
Det här pianot lärde sig farfar och hans syskon att spela på, så också faster. Nu är det Storstumpas tur.
Lillstumpa och pappa.
På slutet fick Lilla Besten komma upp i mitt knä. Då lade hon huvudet på bordet och tittade på alla.
Rugguggla
Lilla Besten har fått en make-over idag. Från rugguggla till vältrimmad taxfröken:
Tenta snart, eller?
Idag har jag fortsatt putsa och feja. Badrummet är sanerat och dammråttorna bortjagade också i övriga rum.
Mr H kom hem efter att ha jobbat. Vädrade med näsan. Drog in doften av Ajax, Prefect, WC-rent och Badrumsrent och sa: "Tenta snart, eller?" *1)
Fotnot:
*1) För de som inte var med på Ruffhäxas tid kan jag tala om att när tentaångesten sätter in och jag borde råplugga brukar jag istället storstäda. Fin logik!
Mr H kom hem efter att ha jobbat. Vädrade med näsan. Drog in doften av Ajax, Prefect, WC-rent och Badrumsrent och sa: "Tenta snart, eller?" *1)
Fotnot:
*1) För de som inte var med på Ruffhäxas tid kan jag tala om att när tentaångesten sätter in och jag borde råplugga brukar jag istället storstäda. Fin logik!
Sjukdom
Bacilluskerna har lämnat min kropp och Mr H finner inte längre pussar vara en fientlig handling. Nu är det istället Lilla Besten som flyr när hon ser mig - in under sängen. Har visst klippt för många klor på henne idag.....
Dagen har förutom kloklippning ägnats åt hundpromenader och sanering av köket. Herre jösses vad jag avskyr vårt kök. Det spelar ingen roll hur mycket man putsar, det känns ändå aldrig fräscht. Måtte vi få till ett nytt kök snart.
Mina tankar går hela tiden till en släkting som drabbats av sjukdom. Betydligt allvarligare än mina öroninflammationer och matförgiftningar. Än vet hon inte så mycket, men jag hoppas innerligt att prognosen är precis så god som böckerna antyder att den oftast är.
Dagen har förutom kloklippning ägnats åt hundpromenader och sanering av köket. Herre jösses vad jag avskyr vårt kök. Det spelar ingen roll hur mycket man putsar, det känns ändå aldrig fräscht. Måtte vi få till ett nytt kök snart.
Mina tankar går hela tiden till en släkting som drabbats av sjukdom. Betydligt allvarligare än mina öroninflammationer och matförgiftningar. Än vet hon inte så mycket, men jag hoppas innerligt att prognosen är precis så god som böckerna antyder att den oftast är.
Fientlig handling
Lilla Besten var glad att få komma hem frampå kvällningen. När Mr H hämtat henne och parkerat bilen här utanför ville hon inte alls gå en sväng utan sprang direkt till porten, rusade tre trappor upp, for in i lägenheten som en raket och som ett jehu upp till matte i TV-soffan. Det pussades, kliades och ylades av glädje. Jag stod för kliandet och hunden för resten.
Mr H däremot ville inte pussas. Pussar i det här läget betraktar jag som fientlig handling sa han avmätt och gick till köket.
Mr H däremot ville inte pussas. Pussar i det här läget betraktar jag som fientlig handling sa han avmätt och gick till köket.
Diösgreppet
Natten och förmiddagen har tillbringats ömsom på toaletten, ömsom med huvudet nerstucket i en hink. Ja, stundvis faktiskt båda två samtidigt. Om 17 minuter skulle jag gått på ett pass på kvinnoboendet och fått fint OB-tillägg. Så blir det inte. Lilla Besten har blivit utlokaliserad till brodern idag, till Storstumpas förtjusning. Mr H har flytt till garaget. Själv tänker jag krypa ner i bingen igen och sova. Med fyra veckors bacilluskprat känns det här som en never-ending story. Återvänder inte till bloggen förrän jag kan skriva om annat än små otäcka saker som invaderar min kropp. Glad Påsk - eller någonting sådant.
Intet att förtälja
Två veckors kandidatande på strokeavdelningen är över. Det har varit två mycket bra veckor. En fantastiskt bra handledare, pedagogisk överläkare, rara syrror och usk:or. Avdelningsekreteraren med. Hon har lånat mig en bok om hunduppfödning. Sedan gör det nog ingenting att jag varit själv. Ingen mer kandidat. Så brukar det visst inte vara, men jag är nöjd med det.
Idag smet jag tidigare. Bara för att gå hem och lägga mig i soffan med hunden och ge henne lite närhet innan jag drog vidare till extrajobbet. Så har jag fått ihop sju timmars betalt arbete. Nice!
Har insett att mina texter måste kryddas med smileys. Min ironi går inte fram. Fick ett upprört mail från en släkting i morse om att jag visst skulle gå till doktorn och att kandidater minsann inte kan skriva ut mediciner. Man måste nog känna mig väl för att inse att det inte var ett helt seriöst förslag. :-)
Jaja, lilla XXX. Jag ska gå till farbror doktorn och be om bredspektrumantibiotika ... på måndag ... om jag fortfarande hostar då.
GLAD PÅSK, förresten! Vad gör ni? Själv jobbar jag några timmar till, men inte alltför mycket.
Idag smet jag tidigare. Bara för att gå hem och lägga mig i soffan med hunden och ge henne lite närhet innan jag drog vidare till extrajobbet. Så har jag fått ihop sju timmars betalt arbete. Nice!
Har insett att mina texter måste kryddas med smileys. Min ironi går inte fram. Fick ett upprört mail från en släkting i morse om att jag visst skulle gå till doktorn och att kandidater minsann inte kan skriva ut mediciner. Man måste nog känna mig väl för att inse att det inte var ett helt seriöst förslag. :-)
Jaja, lilla XXX. Jag ska gå till farbror doktorn och be om bredspektrumantibiotika ... på måndag ... om jag fortfarande hostar då.
GLAD PÅSK, förresten! Vad gör ni? Själv jobbar jag några timmar till, men inte alltför mycket.
Nu igen.....
Så var det dags igen. Sjuk. Man kan ju hoppas att jag är lite snabbare att ställa diagnos på patienterna än på mig själv. Vaknade och mådde illa. Ville kräkas. Jag mår aldrig illa.Men förstod jag någonting? Inte då! Så kom huvudvärken. Trögflytande taggtråd i sinusarna. Jag har aldrig huvudvärk. Men förstod jag någonting? Inte då! Väl hemkommen efter en intressant dag (återkommer till det en annan dag) på avdelningen var jag tvungen att lägga mig. Någon timma senare hade Lilla Besten tröttnat på mattes snarkande och skällde ihållande för att få sällskap. Vaknade upp och frös, så till den milda grad att ett hett bad krävdes. Det var då det slog mig. Frysa, huttra, illamående, inte kunna äta upp lunchen, huvudvärk. Jag är ju sjuk förstås. Sherlock gick och hämtade termometern och mycket riktigt. Feber!
Nu lägger jag mig igen och hoppas på att det går över till i morgon. Annars har jag väl fått någon av alla roliga små bacillusker som finns på avdelningen. Jag som spritar mest av alla.... Är det någon som tror att jag tänker söka upp någon doktor så kan ni glömma det. Enda sättet är om jag kan maskera sjukdomen som en barnsjukdom, eller kvinnosjukdom eller ortoped-/ kirurgirelaterat. Alla medicinjourer och vårdcentraler är just nu nerlusade av mina kursare. Det sägs att läkare inte söker vård för de vill inte visa sina kollegor sin svaghet. Jag är inget undantag.
Finns det inga små hemtest för CRP eller kanske SR? Eller varför inte snabbtest för rara bacillusker? Jag skulle köpa direkt. Dessutom anser jag att med.kandisar från första terminen bör få skriva ut vilka mediciner de vill till sig själva.
Det som retar mig mest är att Mr H i ungefär tre veckor krävt att jag ska gå till doktorn och få någonting mot hostan. Han påstår att jag inte varit frisk. Det har jag viftat bort. Det retar mig någonting obeskrivligt när Mr H inte bara får rätt utan också har rätt. I morse visade jag honom glad i hågen följande artikel (läs i allafall sista stycket - det är vad min far apotekaren brukade säga om receptfria hostmediciner. Helt verkningslösa). Jojo, somliga straffar Gud direkt.
Nu lägger jag mig igen och hoppas på att det går över till i morgon. Annars har jag väl fått någon av alla roliga små bacillusker som finns på avdelningen. Jag som spritar mest av alla.... Är det någon som tror att jag tänker söka upp någon doktor så kan ni glömma det. Enda sättet är om jag kan maskera sjukdomen som en barnsjukdom, eller kvinnosjukdom eller ortoped-/ kirurgirelaterat. Alla medicinjourer och vårdcentraler är just nu nerlusade av mina kursare. Det sägs att läkare inte söker vård för de vill inte visa sina kollegor sin svaghet. Jag är inget undantag.
Finns det inga små hemtest för CRP eller kanske SR? Eller varför inte snabbtest för rara bacillusker? Jag skulle köpa direkt. Dessutom anser jag att med.kandisar från första terminen bör få skriva ut vilka mediciner de vill till sig själva.
Det som retar mig mest är att Mr H i ungefär tre veckor krävt att jag ska gå till doktorn och få någonting mot hostan. Han påstår att jag inte varit frisk. Det har jag viftat bort. Det retar mig någonting obeskrivligt när Mr H inte bara får rätt utan också har rätt. I morse visade jag honom glad i hågen följande artikel (läs i allafall sista stycket - det är vad min far apotekaren brukade säga om receptfria hostmediciner. Helt verkningslösa). Jojo, somliga straffar Gud direkt.
Kandidat
Kandidatandet flyter på. Faktiskt ingenting alls att förtälja härifrån. Jag är varken upprörd, förbannad eller besviken på administrationen. För ovanlighetens skull känns allt bara finfint. Ut ur fyra nyanser av grått och in i solens strålar.
Kurs hit och dit
Här kursas det natt som dag.
* Dagtid i skolan. Fortfarande strokeavdelning. Handledaren är hur bra som helst. Dagarna går fort. Det händer saker hela tiden. Det som gav mig ont i magen förra veckan på avdelningen känns bättre. Öl:en som jag hade en diskussion med i torsdags lyssnade på det jag sa. Iofs ingen ändring av beslutet men öl har i alla fall dubbelkollat med anhöriga och tagit reda på vilken inställning patienten gett uttryck för när den fortfarande var frisk. Mer än så kan man inte begära....
* Kvällstid på hundkurs. Lilla Besten och jag går tävlingslydnad. Knappast vår nivå, men kursen i vardagslydnad blev inte av så vi hoppade på det här istället. Lilla Besten stör det inte alls att vi är "ute på djupt vatten", så länge hon får äta så mycket falukorv hon vill är hon så lycklig, så lycklig.
April, april
När jag ätit frukost kröp jag ner i sängen hos Mr H igen.
"Älskling", sa jag, "jag har gjort någonting dumt. Du vet det där huset som det är visning på idag. Det för tre miljoner. Jag har lagt ett bud. Jag ville vara först." Han stirrade på mig som han sett ett spöke och jag såg att alla tankar som genomkorsade hans huvud löd ungefär så här: "Hon är galen. Jag bor med en galning". Men, jag har inget pokerfejs. Hann inte ens säga april, april innan jag började fnissa.
Fortsätter titta på Hemnet och Bovision. Vill, vill, vill ha trädgård där Lilla Besten kan springa lös. Vill, vill, vill plantera träd och andra plantor. I flera år har jag vetat exakt vad jag vill plantera och i vilken ordning. Det är onaturligt att bo i lägenhet. Men är man en student och en timanställd i familjen är ett hus "out of reach". Jag borde väl vara tacksam. Lägenheten vi bor i är bra. Omgivningen likaså. Det är inte en hyrestvåa i Gottsunda eller Gränby. Vi har inga grannar som super för mycket eller knarkar ( i alla fall inte vad vi vet). Inte heller är det slagsmål med knivar eller pistoler utanför porten. Men ändå. Jag drömmer vidare....
"Älskling", sa jag, "jag har gjort någonting dumt. Du vet det där huset som det är visning på idag. Det för tre miljoner. Jag har lagt ett bud. Jag ville vara först." Han stirrade på mig som han sett ett spöke och jag såg att alla tankar som genomkorsade hans huvud löd ungefär så här: "Hon är galen. Jag bor med en galning". Men, jag har inget pokerfejs. Hann inte ens säga april, april innan jag började fnissa.
Fortsätter titta på Hemnet och Bovision. Vill, vill, vill ha trädgård där Lilla Besten kan springa lös. Vill, vill, vill plantera träd och andra plantor. I flera år har jag vetat exakt vad jag vill plantera och i vilken ordning. Det är onaturligt att bo i lägenhet. Men är man en student och en timanställd i familjen är ett hus "out of reach". Jag borde väl vara tacksam. Lägenheten vi bor i är bra. Omgivningen likaså. Det är inte en hyrestvåa i Gottsunda eller Gränby. Vi har inga grannar som super för mycket eller knarkar ( i alla fall inte vad vi vet). Inte heller är det slagsmål med knivar eller pistoler utanför porten. Men ändå. Jag drömmer vidare....
Vårtecken
Tussilago i dikeskanten och blåsippor i backarna i alla ära, men nu har det säkraste vårtecknet av alla kommit till Eriksberg. Panschisarna samlas åter igen vid skolan på lördag förmiddag klockan 10 för att spela boule.
"Tusin tak från er. Respekt. Här " sa hon och pekade på hjärtat. Och fortsatte: "Fråga te, fråga saft. Tusin tak från er".
Och tårarna trillade ner för kinderna. Det var på extrajobbet. Jag hade frågat en av de nya kvinnorna hur hon mådde. Hennes tårar svämmade över och hon började prata. Massor. Orden rann ur munnen på henne. Jag förstod inte ett dugg. Efter många år i Sverige blir ändå inga prepositioner rätt, och hon kan nästan inga ord. Jag förstod att hon var ledsen och försökte trösta. Mina ord förstod hon inte. Klappade på henne. Kroppskontakt lugnade henne inte. Snarare fann hon det nog olämpligt. Så jag satte mig och lyssnade. Intensivt. Kanske räckte det med det? Tänkte på att patient-läkarrelation lär oss att det är viktigt att inte avbryta patienten. Så jag bara satt. Tittade på henne och låtsades inte ens förstå henne, men visade i alla fall att hon fick min tid och att jag var beredd att lyssna även om vi inte kunde prata med varandra. När hon gick var hon lugnare. Jag däremot kände mig fruktansvärt otillräcklig. Önskade att jag kunnat säga att det blir bättre. Att hennes sista år kommer bli bra. Att det är starkt att fly från en man som förtrycker henne och barnen. En man som inte tillåter henne att träffa andra människor utan honom. Hon är fantastisk, tänker bara på att barnen ska ha det bra. Har aldrig visat barnen någonting annat än ett glatt ansikte, men är så förtryckt att hon knappt själv vågar fatta ett beslut om att gå på toaletten. Hon vågar inte längre prata högt utan viskar, trots att mannen inte är nära.
Funderar över Sveriges invandringspolitik och säger det igen. Vi hjälper inte någon genom att sticka huvudet i sanden och låtsas att problemen inte finns. Om vi inte accepterar den sortens förtryck av kvinnor så måste vi agera så att de som kommer till det här landet slussas in på ett annat sätt att leva. Och kom nu inte och säg att det finns svenska män som förtrycker kvinnor, att det inte bara är invandrare. Det vet väl jag också att det är så. Men jag är övertygad om att det är av olika orsak de svenska män och de invandrade männen förtrycker sina kvinnor. Därför ska de hanteras på olika sätt. Hur kan vi tillåta att en kvinna bor i Sverige 15-20-30 år, föder barn, lagar mat åt sin familj och tar hand om den men inte lär sig någon svenska och lever som en fånge i sitt eget hem?
"Tusin tak från er. Respekt. Här " sa hon och pekade på hjärtat. Och fortsatte: "Fråga te, fråga saft. Tusin tak från er".
Och tårarna trillade ner för kinderna. Det var på extrajobbet. Jag hade frågat en av de nya kvinnorna hur hon mådde. Hennes tårar svämmade över och hon började prata. Massor. Orden rann ur munnen på henne. Jag förstod inte ett dugg. Efter många år i Sverige blir ändå inga prepositioner rätt, och hon kan nästan inga ord. Jag förstod att hon var ledsen och försökte trösta. Mina ord förstod hon inte. Klappade på henne. Kroppskontakt lugnade henne inte. Snarare fann hon det nog olämpligt. Så jag satte mig och lyssnade. Intensivt. Kanske räckte det med det? Tänkte på att patient-läkarrelation lär oss att det är viktigt att inte avbryta patienten. Så jag bara satt. Tittade på henne och låtsades inte ens förstå henne, men visade i alla fall att hon fick min tid och att jag var beredd att lyssna även om vi inte kunde prata med varandra. När hon gick var hon lugnare. Jag däremot kände mig fruktansvärt otillräcklig. Önskade att jag kunnat säga att det blir bättre. Att hennes sista år kommer bli bra. Att det är starkt att fly från en man som förtrycker henne och barnen. En man som inte tillåter henne att träffa andra människor utan honom. Hon är fantastisk, tänker bara på att barnen ska ha det bra. Har aldrig visat barnen någonting annat än ett glatt ansikte, men är så förtryckt att hon knappt själv vågar fatta ett beslut om att gå på toaletten. Hon vågar inte längre prata högt utan viskar, trots att mannen inte är nära.
Funderar över Sveriges invandringspolitik och säger det igen. Vi hjälper inte någon genom att sticka huvudet i sanden och låtsas att problemen inte finns. Om vi inte accepterar den sortens förtryck av kvinnor så måste vi agera så att de som kommer till det här landet slussas in på ett annat sätt att leva. Och kom nu inte och säg att det finns svenska män som förtrycker kvinnor, att det inte bara är invandrare. Det vet väl jag också att det är så. Men jag är övertygad om att det är av olika orsak de svenska män och de invandrade männen förtrycker sina kvinnor. Därför ska de hanteras på olika sätt. Hur kan vi tillåta att en kvinna bor i Sverige 15-20-30 år, föder barn, lagar mat åt sin familj och tar hand om den men inte lär sig någon svenska och lever som en fånge i sitt eget hem?
Fredag 30/3
En vecka sent firar vi att vi gått exakt halva utbildningen. Ja, om man inte räknar in AT, då´rå. För ovanlighetens skull var jag med och jobbade lite för klassens trivsel. Lekte chaufför åt viktiga festdeltagare såsom 6 kg smågodis, chips, dipp, ljusstakar, läsk och inte att förglömma nio liter sprit (dock inte medicinsprit). Det var väl ungefär vad mitt sjuka öra och trötta jag orkade med. Var inne på att strunta fullkomligt i festen, men åkte dit en extremt kort stund och tog lite bilder. Vad jag hört blev det mer röj än bilderna visar...
