Varför doktor?
Med djuren kan jag tänka att det är humanast att avliva när de är så skadade. Med skadade foster kan jag tänka: Abortera, låt dem slippa födas till ett liv i smärta, plåga och beroende. Men med patienterna som haft (?) / har (?) ett liv kan jag inte tänka att det är mest humant att låta dem sluta sina dagar. De får ingen spruta, som djuren, men att inte ge vatten/mat/näring är samma sak - bara mer långdraget.
Jag vet att hjärnan måste lära sig fatta beslutet att: "nu ger vi oss". Logiken i när man ska eller inte ska ge upp finns nog i huvudet. Men hela kroppen skriker nej. Känslomässigt är det tvärstopp och etiskt fel, fel, fel. Jag vågade inte känna efter hur jag kände när läkaren satte ut sonden idag. Det hade varit liktydigt med att släppa ut en lavaström av känslor. Känslor som bara mynnar ut i att det är fel. Känslor som ger mig ångest över att doktorn bestämmer över liv och död. Känslor som bara blir för mycket.
Aj! Ajajaj.
Jag var med om nåt liknande under proppen, då doktorn inte tyckte att man skulle ge vätskedropp till en pat som var döende, men fortfarande vid medvetande och kommunicerande. Sköterskan undrade "varför inte?", doktorn svarade "varför?" Kunde inte låta bli att fråga om det ändå inte lindrade genom att minska känslan av törst,"det finns det inget bevis för" var doktorns svar...
Ska vi verkligen ta sådana beslut sen?! Känns som att man måste lära sig att stänga av rätt många känslor innan dess!
Jag var med om nåt liknande under proppen, då doktorn inte tyckte att man skulle ge vätskedropp till en pat som var döende, men fortfarande vid medvetande och kommunicerande. Sköterskan undrade "varför inte?", doktorn svarade "varför?" Kunde inte låta bli att fråga om det ändå inte lindrade genom att minska känslan av törst,"det finns det inget bevis för" var doktorns svar...
Ska vi verkligen ta sådana beslut sen?! Känns som att man måste lära sig att stänga av rätt många känslor innan dess!
Jag var med om nåt liknande under proppen, då doktorn inte tyckte att man skulle ge vätskedropp till en pat som var döende, men fortfarande vid medvetande och kommunicerande. Sköterskan undrade "varför inte?", doktorn svarade "varför?" Kunde inte låta bli att fråga om det ändå inte lindrade genom att minska känslan av törst,"det finns det inget bevis för" var doktorns svar...
Ska vi verkligen ta sådana beslut sen?! Känns som att man måste lära sig att stänga av rätt många känslor innan dess!
Hoppsan! :-)
Visst är det svårt! Min morfar fick inte ens vatten på slutet. Ansvarig läkare tog det beslutet och vi vågade inte protestera. Eller tänkte kanske inte ens på det. Vi trodde att läkaren visste bäst. När en bekant som är läkare hörde det blev han rasande. Olika uppfattningar råder alltså. Själv måste jag säga att jag tycker det är plågsamt att vara törstig. Inte ska någon behöva somna in med den känslan? Döendet borde vara så behagligt som möjligt. Eller? Usch, det är så svårt, så svårt.