Kandidatdropp

Jag börjar likna en parodi på häxan Surtant.



Huvudet har tagit formen av en citron idag, med ett ovädersmoln på hjässan och blixtar sprutande ur öronen. Inte förrän hunden och jag travat en timma i regnet på eftermiddagen kände jag hur det lossnade och humöret kom tillbaka.

Det är den här j-a utbildningen igen. Jag är inte rätt person på den. Den irriterar mig som ett litet gruskorn i strumpan. Hela tiden. Det är inte mina kursare det är fel på, även om vi nästan tillhör olika generationer. Jag tycker faktiskt att de allra flesta är otroligt rara och trevliga människor. Skulle lätt kunna bli förälskad i alla de unga männen och gärna umgåtts med tjejerna om jag varit tjugo år yngre.

Det är inte heller föreläsarna. Även om det finns undantag tycker jag ändå att de flesta är duktiga och proffsiga. Må så vara att alla inte är strålande pedagoger, men det tycker inte jag är det viktiga på universitetet utan att de har en specialistkunskap/kompetens som de är villiga att förmedla. Kunskap vi behöver för att bli bra doktorer.

Problemet för mig är den inkonsekvens och rutinbrist jag ser. Och att det känns som lekskola. Bristen på ansvar gör att jag krymper för varje dag. Jag är en i den stora grå massan. Behöver aldrig tänka och planera på ett sätt som ställer krav på mig. Behöver aldrig vara engagerad och ta tag i saker. För varje dag blir jag mindre och mindre vuxen, jag orkar inte ens reagera vuxet och konstruktivt. Jag blir bara sur. Universitetet känns inte som en "lärande organisation". En grundutbildning ska man gå när man är ung. Har man lett mångmiljonprojekt, suttit i ledningsgrupper så är det förblommat svårt att gå "tillbaka". Fel häxa på fel plats. Det är jag det!