Kandidatdropp

Lilla Besten höglöper. Det frestar på tålamodet. Enormt mycket! Hon gör mig galen. Hormonerna har intagit varenda liten cell i hennes kropp, speciellt hjärncellerna. Hennes psyke verkar vara en gummikula som frenetiskt studsar åt alla håll samtidigt.



Utomhus är hon som en speedad duracellkanin som fått raketbränsle i fodret. Allt som rör sig triggar hennes jaktinsinkt. Allt! Hon bjäbbar och gläfser. Springer fram och tillbaka - åt sidorna. En enda liten studsande hare kan hålla igång henne i tio minuter - fast vi går åt andra hållet. Andra hundar, oavsett om det är en tik eller hane, vänder hon baken till, viker undan svansen och gnyr.

Hon gör mig galen.



Inomhus förföljer hon mig. Vart jag än går hör jag hennes tickande klor mot golvet bakom mig. Tick! Tick! Tick! Tick! Närhelst jag vänder mig om så sitter hon där och stirrar på mig. Vid datorn, vid köksbordet. Ligger jag i sängen och vänder mig om sitter hon vid sovrumströskeln och tittar på mig. Nästa gång jag vänder mig om har hon gått över gränsen (tröskeln med två tassar). Till slut sitter hon nedanför sängen (totalförbjudet område för vår lilla taxfröken) och stirrar.  Hela tiden med sin ynkliga blick som ger mig så dåligt samvete. Blicken som säger: "Men, matte. Varför har du övergett mig? Det är säkert tre minuter sedan du ägnade tid åt mig. Det är ju en hel evighet. Jag behöver käääääärlek. Kom lek med mig! Kom klappa på mig! Jaga mig! Kom klia mig på halsen! Ge mig godis! Klia mig på magen". Alltmedan svansen går som en propeller. Och sedan kommer hon fram och krafsar på mitt lår med sin lilla tass som för att understryka att nu är det dags att jag släpper allt och ägnar henne tid.

Hon gör mig galen.



Snart kommer Snappe. Jag hoppas att lite manlig taxömhet lugnar ner henne.