Färdigflyttade
Nu är vi färdigflyttade. Farbror och faster har varit här och inspekterat med flyttchampagne. Broder med familj tillika, fast med flyttgröt (modern sådan - hämtmat från Amazing Thai). Modern har varit här några dygn och snällt hjälpt oss med Besten och att packa upp första miljarden kartonger. Bara en miljard kvar nu, sedan återstår bara pyssel med gardiner och pynt innan vi är helt installerade.
Arbetet läggs nu ner för dagen. Kvar är att ställa om mentalt inför morgondagens skolstart och prova nya grillen och kanske löga lite i jacuzzin. Att vi kommer att trivas här är vi övertygade om. Det finns massor av plats, en labyrint i källaren. Trädgården är härlig, vi har redan njutit av första skörden: äpplen, vaxbönor, västeråsgurkor, vinbär och mangold ... fast inte samtidigt.
Lilla Besten börjar vänja sig vid att patrullera alla rummen. Första natten tassade hon runt, runt. Var nog lite jobbigt att behöva hålla koll på Modern i källaren och oss i sovrummet. I natt gick det bättre, hon slafade med Modern och fick sin skönhetssömn. Hur det gick med Moderns sömn är dock oklart, att konkurrera med liten taxfröken om sängplatsen brukar inte vara postivt för nattsömnen.
Arbetet läggs nu ner för dagen. Kvar är att ställa om mentalt inför morgondagens skolstart och prova nya grillen och kanske löga lite i jacuzzin. Att vi kommer att trivas här är vi övertygade om. Det finns massor av plats, en labyrint i källaren. Trädgården är härlig, vi har redan njutit av första skörden: äpplen, vaxbönor, västeråsgurkor, vinbär och mangold ... fast inte samtidigt.
Lilla Besten börjar vänja sig vid att patrullera alla rummen. Första natten tassade hon runt, runt. Var nog lite jobbigt att behöva hålla koll på Modern i källaren och oss i sovrummet. I natt gick det bättre, hon slafade med Modern och fick sin skönhetssömn. Hur det gick med Moderns sömn är dock oklart, att konkurrera med liten taxfröken om sängplatsen brukar inte vara postivt för nattsömnen.
Dagen D
Dagen D är här. Som vi längtat. Nu klipper vi trådarna och jag återkommer på bloggen när vi är inrättade i nya huset. Ha en fin helg, gott folk!
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 96
Sommaren är nästan till ända. På måndag börjar skolan igen. Innan dess ska vi hinna med en flytt. Imorgon är dagen D.
Har mycket tankar och funderingar kring sommarens jobb och patienter. Lär väl återkomma till det, men kanske inte i den här formen. Sedan jag kom hem från VG har det varit jobb i massor (puh, det kommer en lön i september med), jag har passat Stor- och Lillstumpa, Mr H och jag har gjort utflykter, lägenheten har sålts, det har packats inför flytt, det har blivit turer i svampskogen, hälsat på kompisar, ölat med kollegor. Kort sagt haft det bra, men ganska så fullt upp. Fint hade det varit med några veckor helledigt innan sista terminen, nu blev det inte så. Kanske jag kan få till det efter examen och innan jobb?
Mysigt ställe att luncha på. Fantastiskt god fiskgryta.
Stumporna testar fasters stetoskop.
Vänd ena kinden till ...
... och den andra
Puss på dig, Storstumpa.
Det var dåligt med vanliga kantareller, hittade desto fler trumpetsvampar.
Det har blivit dåligt med läsning av skönlitteratur i sommar. Dinosauriekursen tog en del lästid och väl hemkommen har jag haft annat att ägna mig åt, men några böcker blev det. Just nu varvar jag mellan Jersild (tips från den läsande av de två spinnarna) och en bok som heter Salt. Men några böcker har jag klämt: Såld, Systern som blev kvar, Ett löfte till Nadia, The picture of Dorian Gray, Upptäckterna som förändrade världen, Wonderboy, Att välja glädje, Pottholz funderingar, Silke, Absint - historien om en blåmes, Blod är tjockare än vatten. Korta tankar om böckerna finns i bokskogen.
Har mycket tankar och funderingar kring sommarens jobb och patienter. Lär väl återkomma till det, men kanske inte i den här formen. Sedan jag kom hem från VG har det varit jobb i massor (puh, det kommer en lön i september med), jag har passat Stor- och Lillstumpa, Mr H och jag har gjort utflykter, lägenheten har sålts, det har packats inför flytt, det har blivit turer i svampskogen, hälsat på kompisar, ölat med kollegor. Kort sagt haft det bra, men ganska så fullt upp. Fint hade det varit med några veckor helledigt innan sista terminen, nu blev det inte så. Kanske jag kan få till det efter examen och innan jobb?
Mysigt ställe att luncha på. Fantastiskt god fiskgryta.
Stumporna testar fasters stetoskop.
Vänd ena kinden till ...
... och den andra
Puss på dig, Storstumpa.
Det var dåligt med vanliga kantareller, hittade desto fler trumpetsvampar.
Det har blivit dåligt med läsning av skönlitteratur i sommar. Dinosauriekursen tog en del lästid och väl hemkommen har jag haft annat att ägna mig åt, men några böcker blev det. Just nu varvar jag mellan Jersild (tips från den läsande av de två spinnarna) och en bok som heter Salt. Men några böcker har jag klämt: Såld, Systern som blev kvar, Ett löfte till Nadia, The picture of Dorian Gray, Upptäckterna som förändrade världen, Wonderboy, Att välja glädje, Pottholz funderingar, Silke, Absint - historien om en blåmes, Blod är tjockare än vatten. Korta tankar om böckerna finns i bokskogen.
Hur gör man?
Huset vi flyttar in i är välskött. Trädgården lika så. Minutiöst skött. Välklippt, välordnat. Grannarna kan bara tycka att det blir en försämring när vi flyttar in. Ambitionen har vi (eller i alla fall jag) att pyssla med trädgården, men knappast tiden. Dessutom drömmer jag inte om raka linjer och välklippta häckar. Drömmarna handlar mer om frodigt växande, blommor från tidig vår till sen höst, en liten örtahörna, fruktträd och bärbuskar, syrenberså. På önskelistan står björnbär, sparris, jordgubbar, vinbär, hallon högt upp. Kanske också en vinranka? Men det tar inte slut där. Önskelistan är lång, nästan lika lång som alla växtsorter i Sverige. Hur gör man undrar jag, trädgårdsnovis som jag är.
Stor, plan gräsmatta på framsidan. Jo, den ska bevaras. Ölandstokhäcken ryker nog när vi bygger garage. Inte mig emot. Den här häcken är välskött, och växer fint men sedan barndomens traumatiska skolgårdar och offentliga planteringar med världens risigaste buske kan en enda häck aldrig få mig att vända. Ölandstokar ska jag INTE ha i min trädgård.
Syrenträd, me like! Gröna buskar som insyndsskydd mot grannen. Jo, det gillar jag också. Men gamla stubbar och halva träd? De tar ju plats från plommonträd och körsbärsträd och ... och ... och... Är det sanslöst dyrt att få bort dem?
Hur gör man undrar jag, trädgårdsnovis som jag är.
Blåbärsriset och skogskänslan på baksidan är värt att bevara, men 70-talets populära krypande gröna växter har aldrig slagit an en sträng hos mig. Varför gröna växter väljer att växa åt sidan när de skulle kunna växa upp är för mig obegripligt. När en bättre lösning visar sig finns det risk att de ryker. Hur gör man undrar jag, trädgårdsnovis som jag är.
Jag dreglar över trädgårdssidor på nätet. Det, det och det vill jag ha. En vanlig villaträdgård är för liten för mina drömmar. Varken lusthus eller Sveriges alla ädelträdsorter eller massor av frukt- och bärträd får plats. Jag måste rensa i drömmarna. Trädgården är ju dessutom färdig. Klappad och klar. Att vända inriktningen åt ett annat håll kommer nog att ta tid. Dessutom undrar jag vad som finns i jorden som vi inte ser förrän våren kommer. Lite lökar hade de visst satt. Trädgårdsambitionerna får jag väl odla och framförallt ansa till dess att jag vet vad som finns gömt. Men lite måste jag få sätta i höst. Visst kan man påbörja en liten örtagård? Och sätta lite björnbär? Och påta ner några lökar? Och? Och?
Hur gör man undrar jag, trädgårdsnovis som jag är.
Stor, plan gräsmatta på framsidan. Jo, den ska bevaras. Ölandstokhäcken ryker nog när vi bygger garage. Inte mig emot. Den här häcken är välskött, och växer fint men sedan barndomens traumatiska skolgårdar och offentliga planteringar med världens risigaste buske kan en enda häck aldrig få mig att vända. Ölandstokar ska jag INTE ha i min trädgård.
Syrenträd, me like! Gröna buskar som insyndsskydd mot grannen. Jo, det gillar jag också. Men gamla stubbar och halva träd? De tar ju plats från plommonträd och körsbärsträd och ... och ... och... Är det sanslöst dyrt att få bort dem?
Hur gör man undrar jag, trädgårdsnovis som jag är.
Blåbärsriset och skogskänslan på baksidan är värt att bevara, men 70-talets populära krypande gröna växter har aldrig slagit an en sträng hos mig. Varför gröna växter väljer att växa åt sidan när de skulle kunna växa upp är för mig obegripligt. När en bättre lösning visar sig finns det risk att de ryker. Hur gör man undrar jag, trädgårdsnovis som jag är.
Jag dreglar över trädgårdssidor på nätet. Det, det och det vill jag ha. En vanlig villaträdgård är för liten för mina drömmar. Varken lusthus eller Sveriges alla ädelträdsorter eller massor av frukt- och bärträd får plats. Jag måste rensa i drömmarna. Trädgården är ju dessutom färdig. Klappad och klar. Att vända inriktningen åt ett annat håll kommer nog att ta tid. Dessutom undrar jag vad som finns i jorden som vi inte ser förrän våren kommer. Lite lökar hade de visst satt. Trädgårdsambitionerna får jag väl odla och framförallt ansa till dess att jag vet vad som finns gömt. Men lite måste jag få sätta i höst. Visst kan man påbörja en liten örtagård? Och sätta lite björnbär? Och påta ner några lökar? Och? Och?
Hur gör man undrar jag, trädgårdsnovis som jag är.
Apropå trädgårdskonst ...
Den här fotograferade jag på Lindisfarne Holy Island i maj 2002. Nu kan vi snacka idéer till nya trädgården ...
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 85
Aldrig, aldrig har jag sett så mycket trädgårdsfigurer på en gång som under de sex veckor jag tillbringade i Västergötland i somras. Det var som en farsot. Det var som ingen hejd på idérikedomen. Allt kan tydligen omvandlas till keramik i trädgården. Många nöjde sig inte med en utan lät figurer ( här pratar vi äkta en masse) stå för färgprakten istället för blommor. Det var bisarrt!
De sedvanliga önskebrunnarna, gammaldags vattenpumparna, rådjuren och örnarna fanns förstås representerade, men också alla andra djurarter och seriefigurer ... och ... ja, you name it helt enkelt. Tänkte att det här måste bloggläsarna få se. Men ehuru föreviga? Att ge sig ut och öppet fotografera ... ähum ... prakten var nog inte att tänka på.
Alltså gick jag ut sista regniga dagen i skymningen, fällde upp kragen och tog bilder i farten när jag gick förbi. Förväntade mig hela tiden att höra en barsk röst ifrågasätta vad jag höll på med. Bilderna blev därefter. Knappt en bild som går att visa, av ett hundratal. Nåja, det var väl mitt straff det!!! I alla fall. Here we go ... en icke-representativ samling ... det här är ju nästan smakfullt.
De sedvanliga önskebrunnarna, gammaldags vattenpumparna, rådjuren och örnarna fanns förstås representerade, men också alla andra djurarter och seriefigurer ... och ... ja, you name it helt enkelt. Tänkte att det här måste bloggläsarna få se. Men ehuru föreviga? Att ge sig ut och öppet fotografera ... ähum ... prakten var nog inte att tänka på.
Alltså gick jag ut sista regniga dagen i skymningen, fällde upp kragen och tog bilder i farten när jag gick förbi. Förväntade mig hela tiden att höra en barsk röst ifrågasätta vad jag höll på med. Bilderna blev därefter. Knappt en bild som går att visa, av ett hundratal. Nåja, det var väl mitt straff det!!! I alla fall. Here we go ... en icke-representativ samling ... det här är ju nästan smakfullt.
Morgonpatrull
I gryningen kommer morgonpatrullen. Hon ställer sig vid tröskeln till sovrummet och blickar upp över sängen. Låter höra ett dämpat moff. Sömndrucken sticker jag ner en hand och kliar lite förstulet rumpan. Hon har inte ro att stanna så länge. Hon traskar runt sängen till andra sidan. Upp med nosen över sängkanten. När husse öppnat sina ögon och sagt sitt obligatoriska "Tjena, polar´n!" tassar hon tillbaka till korgen. Morgonpatrulleringen över ägorna är utförd. Vi är kvar i lägenheten, har inte rymt över natten. Nu kan hon sova igen med gott samvete. Hon somnar fort, sover gott. I sängen ligger vi. Det är gryning. Vi är klarvakna!
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 82
Det här måste du se sa handledaren. Jag såg direkt vad det var. Ställde några korta kontrollfrågor och frågade sedan om jag fick säga det. Pityriasis Rosea. Det tog du snabbt sa handledaren. Hade du bara en diagnos som väntade på en patient? Jo, så var det. Hud och infektion tycker jag att jag kan bra. Kanske för att kurserna ligger nära i tiden? I sommar har jag fått se teorin i verkligheten. Tonsilliter har jag sett i massor, trots årstiden, svinkoppor likaså. Har ställt min första skabbdiagnos. Hittade visserligen inga skabbgångar men i övrigt var det hela så typiskt.
Medicin är en process säger de på vårdcentralen och så är det i många fall. Med sex veckor på vårdcentral hann jag se progressen hos vissa, skickade röntgen- och andra remisser och fick svar på dem. Det var skönt när malignitetsmisstanken vid den ensidiga, långvariga nästäppan visade sig vara sinuit och det höga PSA-värdet kan vara annat än prostatacancer. Några luriga fall hade vi som fick remitteras vidare till KSS för att våra undersökningsmöjligheter var begränsade.
Analhematom fick jag se för första gången. Flera gånger, så jag fick också tömma själv. Har bedövat och sytt själv. Astmapatienter med svår astma har jag sett flera stycken. Jo, de har tydliga lungljud. Har gjort en suicidbedömning, anmält barn som far illa till socialen, också för första gången. Snart är blir allt det där rutin.
Många knädistorsioner och fotledsdistorsioner. Just distorsionerna är ju egentligen hopplösa att bedöma utan röntgen. Hur handledarna gjorde var lite olika. En del skickade allt till röntgen, en del litade på att kunna avgöra genom olycksbeskrivning, status och anamnes. När jag kandidatade på akuten på akademiska skickade vi allt vidare till röntgen. Då är det liksom ingen sport ...
Öron kommer hela tiden till vårdcentralen. Tycker vår öronkurs var bra, ändå är vissa öron svåra att bedöma. Suga fick vi inte lära oss, så det tog jag chansen till nu. Det är fortfarande svårt. Så fort jag sticker in sugen ser jag ju inte längre någonting och är det något jag lärt mig på öronkursen är att det att så länge man ser vad man gör kan man hålla på. Alltså fick jag avbryta tidigare än jag ville, men jag lär mig väl den där tekniken också så småningom.
Bukar är ett stort svart hål. Tyckte nog ändå att medicin- och kirurgkurserna var bra (åtminstone kunskapsmässigt) men tycks ha glömt alltför mycket. Det måste repeteras.
Är glad att jag trots allt åkte till Västergötland för mina sex veckor. Det var gott för självförtroendet. Det var massor jag inte kunde. Massor jag tycker jag borde ha kunnat. Tänkte ofta när jag kontrollerade med handledaren att det, det, det borde jag ha frågat patienten om eller ha undersökt. Neurologstatus har jag varit en jäkel på. Det fick jag repetera nu. Likaså ortopedstatus. Har kunnat riktigt bra, nu börjar det bli för länge sedan. Bara att repetera igen. Bukar och smärta har jag alltid tyckt är svårt. Det börjar sakta klarna. Har börjat bygga min egen erfarenhets- och kunskapsbank och stärks i min uppfattning att det här blir bra bara jag får komma ut i verkligheten.
Bara en termin kvar!
Medicin är en process säger de på vårdcentralen och så är det i många fall. Med sex veckor på vårdcentral hann jag se progressen hos vissa, skickade röntgen- och andra remisser och fick svar på dem. Det var skönt när malignitetsmisstanken vid den ensidiga, långvariga nästäppan visade sig vara sinuit och det höga PSA-värdet kan vara annat än prostatacancer. Några luriga fall hade vi som fick remitteras vidare till KSS för att våra undersökningsmöjligheter var begränsade.
Analhematom fick jag se för första gången. Flera gånger, så jag fick också tömma själv. Har bedövat och sytt själv. Astmapatienter med svår astma har jag sett flera stycken. Jo, de har tydliga lungljud. Har gjort en suicidbedömning, anmält barn som far illa till socialen, också för första gången. Snart är blir allt det där rutin.
Många knädistorsioner och fotledsdistorsioner. Just distorsionerna är ju egentligen hopplösa att bedöma utan röntgen. Hur handledarna gjorde var lite olika. En del skickade allt till röntgen, en del litade på att kunna avgöra genom olycksbeskrivning, status och anamnes. När jag kandidatade på akuten på akademiska skickade vi allt vidare till röntgen. Då är det liksom ingen sport ...
Öron kommer hela tiden till vårdcentralen. Tycker vår öronkurs var bra, ändå är vissa öron svåra att bedöma. Suga fick vi inte lära oss, så det tog jag chansen till nu. Det är fortfarande svårt. Så fort jag sticker in sugen ser jag ju inte längre någonting och är det något jag lärt mig på öronkursen är att det att så länge man ser vad man gör kan man hålla på. Alltså fick jag avbryta tidigare än jag ville, men jag lär mig väl den där tekniken också så småningom.
Bukar är ett stort svart hål. Tyckte nog ändå att medicin- och kirurgkurserna var bra (åtminstone kunskapsmässigt) men tycks ha glömt alltför mycket. Det måste repeteras.
Är glad att jag trots allt åkte till Västergötland för mina sex veckor. Det var gott för självförtroendet. Det var massor jag inte kunde. Massor jag tycker jag borde ha kunnat. Tänkte ofta när jag kontrollerade med handledaren att det, det, det borde jag ha frågat patienten om eller ha undersökt. Neurologstatus har jag varit en jäkel på. Det fick jag repetera nu. Likaså ortopedstatus. Har kunnat riktigt bra, nu börjar det bli för länge sedan. Bara att repetera igen. Bukar och smärta har jag alltid tyckt är svårt. Det börjar sakta klarna. Har börjat bygga min egen erfarenhets- och kunskapsbank och stärks i min uppfattning att det här blir bra bara jag får komma ut i verkligheten.
Bara en termin kvar!
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 79
Lilla Besten höll mig som sagt sällskap i Västergötland och fastnade på några av sommarens bilder.
Torkat grisöra är mums för liten taxfröken.Ve den som försöker ta det från henne, det tillåts bara husse och matte.
Man ser på pälsen att hon precis varit i saltvatten.
Har ni fest, eller? Bara eeeeeeeeen köttbulle?
Om jag ser oskyldig ut tror ingen det var jag som stal smörgåsen.
Hupp, låtsas som ingenting.
Torkat grisöra är mums för liten taxfröken.Ve den som försöker ta det från henne, det tillåts bara husse och matte.
Man ser på pälsen att hon precis varit i saltvatten.
Har ni fest, eller? Bara eeeeeeeeen köttbulle?
Om jag ser oskyldig ut tror ingen det var jag som stal smörgåsen.
Hupp, låtsas som ingenting.
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 71
På kvällarna nere i VG, när Besten fått sin kvällspromenad, satt jag med min Dinosauriekurs. Kursboken var något av det tråkigaste som existerat i kursväg och den gav jag snabbt upp och läste istället på nätet och i en barnbok jag hittat på rea för länge sedan. Kursansvarig som gav mig finfint betyg skulle bara veta var informationen kom ifrån. Nåja, bara den var korrekt så spelar det väl ingen roll ...
Har nu plockat ihop 30 gamla högskolepoäng i geologi. Vad jag ska med dem till kan man undra. Faktiskt läser jag det bara för att det är roligt. Första kursen,"Livets utveckling", läste jag när mitt senaste jobb var en plåga. Satt på tunnelbanan till jobbet och kände att någonting var jag tvungen att hitta på. I Metro fanns en annons om att "Livets utveckling" inte var fulltecknad. Det var som om annonsen var skriven för mig. Ringde direkt och anmälde mig. Det var en toppenkurs. Alldeles fantastiskt jättebra. Välgjord och intressant.
Fortsatte sedan med "Mineral och ädelstenar" som är den absolut roligaste kurs jag någonsin gått. Gemnologen som höll i bl a ädelstensövningarna var så insatt och besatt av sitt yrke att det smittade av sig. Stenar är vackra, vackra. Ädelsten, halvädelsten eller bara vanlig "gråsten" spelar ingen roll. Vackra är de.
Den som undrat över mina olika halsband med stenar kan kanske förstå nu var intresset kommer ifrån. Jag tänker att när jag kan styra tiden i mitt liv lite mer så ska jag ut och knacka sten. Som det är nu har jag glömt mycket av kunskapen jag hade. Det är som med allt annat - den kunskap jag inte använder aktivt försvinner långt bak i hjärnan och måste omaktiveras ganska så hårt.
Därefter blev det Tellus 1, som formligen uppslukade mig. Otroligt bra upplagd. Lektioner och övningar fanns på nätet. Kursledaren var mycket datorintresserad och hade byggt upp finfina saker på datorn som vi fick titta på. Det var en distanskurs och mitt sista halvår innan flytten till Uppsala var det många helger som ägnades åt att läsa, läsa i kursboken och göra övningar. Jag lade verkligen ner min själ i det. Sommaren efter var mamma och jag i Australien och hälsade på Brodern och hans familj. Vi åkte då till Uluru och Kata Tjuta. Att se dessa berg i solnedgång och soluppgång med kunskapen om hur de bildades färsk i hjärnan var det närmaste jag kommit en religiös upplevelse. Det var fantastiskt!
Jag är sugen på att göra också den här kursen. Tyvärr har det aldrig passat mig eftersom augusti alltid lyckas fyllas med andra saker, men en dag ska jag. Kanske redan nästa år?
Har nu plockat ihop 30 gamla högskolepoäng i geologi. Vad jag ska med dem till kan man undra. Faktiskt läser jag det bara för att det är roligt. Första kursen,"Livets utveckling", läste jag när mitt senaste jobb var en plåga. Satt på tunnelbanan till jobbet och kände att någonting var jag tvungen att hitta på. I Metro fanns en annons om att "Livets utveckling" inte var fulltecknad. Det var som om annonsen var skriven för mig. Ringde direkt och anmälde mig. Det var en toppenkurs. Alldeles fantastiskt jättebra. Välgjord och intressant.
Fortsatte sedan med "Mineral och ädelstenar" som är den absolut roligaste kurs jag någonsin gått. Gemnologen som höll i bl a ädelstensövningarna var så insatt och besatt av sitt yrke att det smittade av sig. Stenar är vackra, vackra. Ädelsten, halvädelsten eller bara vanlig "gråsten" spelar ingen roll. Vackra är de.
Den som undrat över mina olika halsband med stenar kan kanske förstå nu var intresset kommer ifrån. Jag tänker att när jag kan styra tiden i mitt liv lite mer så ska jag ut och knacka sten. Som det är nu har jag glömt mycket av kunskapen jag hade. Det är som med allt annat - den kunskap jag inte använder aktivt försvinner långt bak i hjärnan och måste omaktiveras ganska så hårt.
Därefter blev det Tellus 1, som formligen uppslukade mig. Otroligt bra upplagd. Lektioner och övningar fanns på nätet. Kursledaren var mycket datorintresserad och hade byggt upp finfina saker på datorn som vi fick titta på. Det var en distanskurs och mitt sista halvår innan flytten till Uppsala var det många helger som ägnades åt att läsa, läsa i kursboken och göra övningar. Jag lade verkligen ner min själ i det. Sommaren efter var mamma och jag i Australien och hälsade på Brodern och hans familj. Vi åkte då till Uluru och Kata Tjuta. Att se dessa berg i solnedgång och soluppgång med kunskapen om hur de bildades färsk i hjärnan var det närmaste jag kommit en religiös upplevelse. Det var fantastiskt!
Jag är sugen på att göra också den här kursen. Tyvärr har det aldrig passat mig eftersom augusti alltid lyckas fyllas med andra saker, men en dag ska jag. Kanske redan nästa år?
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 64
Lilla Besten följde med mig ner till Västergötland. Ghetto eller inte, lägenheten låg perfekt. Jag hade bara fyra minuters promenad hem. Inga problem med att få till Bestens lunchpromenad med andra ord. Hon var med på nästan alla utflykter, tror hon tyckte det var spännande att se alla nya ställen. Också hade hon ju ensamrätt till matte. Dygnet runt! Mitt knäonda och den laterala epikondyliten som växte fram nere i VG kan nog inte bara skyllas på asfaltspromenader. Tror att det gjorde sitt till att jag delade 70 cm luftmadrass med Lilla Besten. Helt bekvämt var det inte. Åtta kilo taxfröken har en imponerande förmåga att breda ut sig.
Lilla Besten får glass av husse i Skara.
Vet inte vad som tog åt henne här. Pinnar brukar hon inte tugga på ...
Om jag sitter fint får jag nog smaka.
Lemuppen ger sig inte ....
Mattes luftmadrass ligger man bra på.
Södra Ryds grottor
Ska ni äta nu? Var är min mat då?
Smulor från rike mannens bord.
Men släpp då, gubb*&?=)¤l.
Om ni inte ger mig nu börjar jag snart yla. Hälsningar Lemuppen.
Lilla Besten får glass av husse i Skara.
Vet inte vad som tog åt henne här. Pinnar brukar hon inte tugga på ...
Om jag sitter fint får jag nog smaka.
Lemuppen ger sig inte ....
Mattes luftmadrass ligger man bra på.
Södra Ryds grottor
Ska ni äta nu? Var är min mat då?
Smulor från rike mannens bord.
Men släpp då, gubb*&?=)¤l.
Om ni inte ger mig nu börjar jag snart yla. Hälsningar Lemuppen.
Tjugo år
Idag är det tjugo år sedan pappa dog. Jag har levt halva mitt liv utan honom. Tror aldrig att saknaden lämnar en helt när man förlorat någon nära. Inte gör den sig märkbar varje dag längre men en sådan här dag kryper den fram. Saknaden över vad man hade men förlorat och vad man kunde ha haft. Inte intensivt och smärtsamt längre men likafullt vemodigt. Han fattas oss.
Såld
Lägenheten såld efter förhandsvisning. Puh!
Bad hair MONTH eller I-landsproblem
Utseendefixerad är jag ju inte. Det har jag aldrig brytt mig om. Tjejer går i spinn över George Clooney och andra typer och jag jamsar med. Varför? Egentligen ser jag ju inte det andra ser. Kan inte bli fullkomligt vanvettigt förälskad i en ask. Ytan ger mig inga knottror längs ryggraden, det är när personligheten börjar visa sig som en person blir intressant. Lika lite intresserad är jag av min egen yta. I klädväg är det hela och rena kläder som gäller, högre krav än så har jag inte.
Varför är då håret så viktigt? Det har varit för långt i säkert sex veckor. Bara en kalufs, ingen frisyr. De som varit med ett tag påminner sig att min duktiga frisörska blev gravid och försvann till Italien. Vilka påhitt, va?!?! Sedan dess har sökandet efter frisör pågått. Ingenjören tog med mig till världens bästa i Stockholm. Tyvärr är det inte riktigt görligt att skutta dit så ofta, speciellt inte som jag ändå måste åka dit titt som tätt för att jag vägrar lämna mina doktorer där.
Sent i våras tipsade svägerskan mig om en ny frisör hon var nöjd med. Det var hon som skickade mig till italienfararen och hon var ju duktig så det var värt ett försök. Och jo, jag var nöjd. Henne skulle jag till nästa vecka, men så slog desperationen till. En vecka till i kalufsen. Näe, helt ogörligt!!! Det fick bli en frisör, som råkade ha tid, nere i centrum. Nu har jag en rymdhjälm på huvudet. Nåja, det är i alla fall inte en amerikansk hemmafrufrisyr eller undersköterskefrisyr. Jag får väl vara nöjd med det?
Varför är då håret så viktigt? Det har varit för långt i säkert sex veckor. Bara en kalufs, ingen frisyr. De som varit med ett tag påminner sig att min duktiga frisörska blev gravid och försvann till Italien. Vilka påhitt, va?!?! Sedan dess har sökandet efter frisör pågått. Ingenjören tog med mig till världens bästa i Stockholm. Tyvärr är det inte riktigt görligt att skutta dit så ofta, speciellt inte som jag ändå måste åka dit titt som tätt för att jag vägrar lämna mina doktorer där.
Sent i våras tipsade svägerskan mig om en ny frisör hon var nöjd med. Det var hon som skickade mig till italienfararen och hon var ju duktig så det var värt ett försök. Och jo, jag var nöjd. Henne skulle jag till nästa vecka, men så slog desperationen till. En vecka till i kalufsen. Näe, helt ogörligt!!! Det fick bli en frisör, som råkade ha tid, nere i centrum. Nu har jag en rymdhjälm på huvudet. Nåja, det är i alla fall inte en amerikansk hemmafrufrisyr eller undersköterskefrisyr. Jag får väl vara nöjd med det?
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 60
Jag trodde att sängarna hos bror och svägerska i lillstugan var för höga för att Besten skulle kunna hoppa upp. Att så inte var fallet bevisade hon frampå morgonen när hon tyckte det var dags för stumporna att vakna och tog ett rejält skutt upp och slickade dem god morgon i ansiktena. 
Från Dalenium hade jag med mig en experimentlåda som Lillstumpa och jag trixade med. Gubben i lådan var rätt kass på att flyga fallskärm. 
Vi fiskade krabbor. 
Lilla Besten samlade tonvis med mod och doppade sig ända till armhålorna. 
Brodern med en av krabborna.
Det blev promenad till havet också den andra kvällen.
Inte omtyckta, men faktiskt väldigt vackert tecknade. 
Stumporna är aldrig stilla. 
... och det blev sovdags också den andra dagen. Fortfarande fick jag ligga själv i sängen medan stumporna och Besten delade den andra. 
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 55
Patienterna man möter på vårdcentralen är andra än de man möter på sjukhuset. Faktiskt arbetar man i två olika världar. Det är en mer osorterad blandning patienter på vårdcentral. Alla åldrar. Alla möjliga sjukdomar. De flesta inte särskilt sjuka, i alla fall inte om man sätter sjukdomen i förhållande till döden. De kommer att överleva. Ändå är deras besvär ofta påtagligt besvärande. Det stör deras liv dagligen, varje timma, varje minut, varje sekund. Att ge lindring och bättring är ibland påfallande enkelt. Ibland är det mycket svårt att ens förstå vad som felar. Är det över huvud taget något som felar? Ofta blir ledorden expektans och inte så lite tålamod.
Graden av bekymmer varierar. Kursaren som är underläkare på stora sjukhusets akut tar tre patienter per dag. De patienterna är mer krävande. På vårdcentralen tar jag ofta fler än tre patienter per timma. Det går fort, fort. Det är akut. Bara det aktuella problemet finns på agendan. Att diktera anamnes och status enligt långa tekniken vi lär oss på skolan är det inte tal om. Det som gett pluspoäng och beröm i skolan är här bara till besvär. Jag får lära mig att skära i diktatet, att korta ner, gå direkt på.
Sjukdomarna och besvären som möter mig skiljer sig ofantligt från vad vi läst om och sett om i skolan. Tänker att det här är vi inte förberedda för. Åter igen slås jag av att vår utbildning inte är optimalt upplagd. Att tanken slagit mig tidigare gör att jag kan förlåta mig själv när inte allt blir rätt på vårdcentralen. Patienterna kommer inte i kläm, mina duktiga handledare fångar upp det jag eventuellt missar. Och jag förstår precis varför vi inte får vara läkare på vårdcentral förrän vi är klara. Tror det är bra att nästa utbildningskull får gå tidigt på vårdcentral.
Å andra sidan säger kursaren som är underläkare på stora sjukhuset i annan del av världen, nästan med en snyftning, vi är inte förberedda för det här. Kursaren går bland patienklientel vi är vana vid. Kursaren har inte sett bristerna jag sett under utbildningen. H*n, som många andra, har inte tyckt om mina analyser. Tyckt att jag bara gnäller när jag presenterat vad jag sett som fakta. Meningen har inte varit att gnälla (mer än på bloggen, min säkerhetsventil, där frustrationen slagit över). Kursaren hade svårare att finna sig till rätta än jag den här sommaren.
Trippen till verkligheten för mig blev bara en bekräftelse på att jag tänkt rätt. Och jag vet att när jag börjar arbeta täpps luckorna i utbildningen till ganska så snart. Jag har mer än ett decennium i yrkeslivet att falla tillbaka på. Jag vet att jag kan och jag vet att jag dessutom kan göra det bra när jag själv får styra.
Trippen till verkligheten blev för kursaren obehaglig. Självförtroendet fick sig en knäck. En rejäl knäck. Det tar nog tid för kursaren att bearbeta det här.
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 52
En helg for jag till Broderns och Svägerskans sommarstuga. Senast det begav sig var på Lillstumpas dop. Resan är helt enkelt för lång för att göra en helg på sommaren när jag jobbar och bor i Uppsala. Riktig sommarsemester har jag ju inte haft sedan jag började plugga. Faster var efterlängtad av stumporna, vilket värmde gamla fastershjärtat, och svägerska och broder skämde bort mig med god mat och fint sällskap.
Lillstumpa lade beslag på faster direkt och visade runt i trädgården bland bodar och blomster. Hon visade tom hur de leker häst med skrindan.
Storstumpa lade som vanligt beslag på Besten. Roligt den här helgen var att också Lillstumpa visade intresse för Besten och att vi kunde låta henne hålla kopplet och lita på att hon inte släppte. Lillungen börjar bli stor.
På kvällen tog vi en promenad i skogen. Barnen turades om att sitta på pakethållaren på cykeln vi hade med. Tre rådjur såg vi.
Inte så ofta man får alla fyra på bild.
Efter skogspromenaden började det kvällas, men vädret var vackert och det sista vi ville var att gå och lägga oss. Vi stoppade barnen i skrindan, tryckte pop-corn och kex i nävarna på dem som muta, och sedan gick vi ner till havet.
På väg hem.
Nästan det första som hände när jag anlände var att stumporna meddelade att de skulle sova hos faster i lillstugan. Sist vi tillbringade en natt ihop (stumporna, Besten och jag) lovade jag mig själv: ALDRIG MER. Jag behöver mina åtta timmars ostörda sömn. Fast inte kunde jag säga nej när de så väldigt gärna ville, men jag räddade situationen genom att komma överens med dem om att de fick samsas om den ena sängen och jag fick den andra. SJÄLV!
Lillstumpa lade beslag på faster direkt och visade runt i trädgården bland bodar och blomster. Hon visade tom hur de leker häst med skrindan.
Storstumpa lade som vanligt beslag på Besten. Roligt den här helgen var att också Lillstumpa visade intresse för Besten och att vi kunde låta henne hålla kopplet och lita på att hon inte släppte. Lillungen börjar bli stor.
På kvällen tog vi en promenad i skogen. Barnen turades om att sitta på pakethållaren på cykeln vi hade med. Tre rådjur såg vi.
Inte så ofta man får alla fyra på bild.
Efter skogspromenaden började det kvällas, men vädret var vackert och det sista vi ville var att gå och lägga oss. Vi stoppade barnen i skrindan, tryckte pop-corn och kex i nävarna på dem som muta, och sedan gick vi ner till havet.
På väg hem.
Nästan det första som hände när jag anlände var att stumporna meddelade att de skulle sova hos faster i lillstugan. Sist vi tillbringade en natt ihop (stumporna, Besten och jag) lovade jag mig själv: ALDRIG MER. Jag behöver mina åtta timmars ostörda sömn. Fast inte kunde jag säga nej när de så väldigt gärna ville, men jag räddade situationen genom att komma överens med dem om att de fick samsas om den ena sängen och jag fick den andra. SJÄLV!
Tack Gud för Diklofenak
Flytt pågår. Tunga kartonger lyfts tre trappor ner till källarförråd och garage många gånger om dagen. Att göra det med ett knä som är mer än lätt irriterat efter två timmars asfaltspromenad om dagen i VG och joggingförsök på det är inte roligt. Gör därför som ett stort antal patienter under sommaren; tuggar Diklofenak 50mg tre gånger dagligen. Och laddar dessutom tålamod. Det är inte roligt att vakna av värk i knät. Önskar bara att jag kunde komma ihåg övningarna jag fick för knät förra gången det begav sig. Hade träningsnoja en gång i tiden och körde spinning fem dagar per vecka och sprang på löpbandet några dagar per vecka. Det uppskattade inte mitt högra knä och antog formen av en medicinboll.
Jaja, det går väl över, men tidpunkten är olämplig. Får tacka Gud för Diklofenaken som tar mig genom dagar och nätter och det extra tålamod han tänker ge mig för att stå ut. Jag väntar otåligt på tålamodet ;-) . Det är rätt irriterande att veta vad felet är men inte kunna skriva ut medicin till sig själv och få det lite billigare.
Förresten har moster en dementi apropå gårdagens text. Det där med stugan morfar föddes i hade jag ju missförstått alldeles: ..." det var inte i det huset morfar föddes. Den mangårdsbyggnaden är borta . Huset låg mitt upp i allén. Ett rött hus med vita knutar och en veranda med sirliga snickerier. Det var ett tvåvåningshus med två rum och stort kök på nedre botten och tre rum och hall på övre delen. Mormor har bilder på huset som du kan se när du kommer nästa gång." ..."pappas yngste bror rev huset för att bygga ett nytt på samma ställe men det blev ju inte av eftersom dom köpte ett annat hus och byggde om till bostadshus. Huset som du fotograferade var ett hus som användes som vedbod och förvaring av mjöl, potatis etc. Det är mycket nostalgi för mig eftersom jag har upplevt och varit inne i den stora byggnaden många gånger. Den siste som bodde där var ladugårdsforaren Månsson med familj. På den tiden var ladugården fylld med suggor och smågrisar och ladan rymde halm och maskiner."
Jaja, det går väl över, men tidpunkten är olämplig. Får tacka Gud för Diklofenaken som tar mig genom dagar och nätter och det extra tålamod han tänker ge mig för att stå ut. Jag väntar otåligt på tålamodet ;-) . Det är rätt irriterande att veta vad felet är men inte kunna skriva ut medicin till sig själv och få det lite billigare.
Förresten har moster en dementi apropå gårdagens text. Det där med stugan morfar föddes i hade jag ju missförstått alldeles: ..." det var inte i det huset morfar föddes. Den mangårdsbyggnaden är borta . Huset låg mitt upp i allén. Ett rött hus med vita knutar och en veranda med sirliga snickerier. Det var ett tvåvåningshus med två rum och stort kök på nedre botten och tre rum och hall på övre delen. Mormor har bilder på huset som du kan se när du kommer nästa gång." ..."pappas yngste bror rev huset för att bygga ett nytt på samma ställe men det blev ju inte av eftersom dom köpte ett annat hus och byggde om till bostadshus. Huset som du fotograferade var ett hus som användes som vedbod och förvaring av mjöl, potatis etc. Det är mycket nostalgi för mig eftersom jag har upplevt och varit inne i den stora byggnaden många gånger. Den siste som bodde där var ladugårdsforaren Månsson med familj. På den tiden var ladugården fylld med suggor och smågrisar och ladan rymde halm och maskiner."
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 46
Kusin M var för första gången ensam en längre tid med sin son, lilla A, och kom förbi med A i vagnen.
Mormor och jag åkte som sagt var runt till diverse kyrkogårdar för att sköta om gravarna.
Jag tror att morfar föddes i den här stugan. Visst är det så, moster?
Linfälten blommade utanför mormors lilla stuga.
Besten och jag tog promenader och njöt av landskapet.
Nog var A söt men han hade stenhård konkurrens av M:s Ville.
Här skiljer det ca 87 år. Svårt att tro att mormor är så gammal. Hon är så vig och ung i kroppen och helt klar i knoppen.
Lille A var trygg i mormors famn.
A:s mamma
A:s pappa
Släktens äldsta och näst yngsta händer.
Mormor och jag åkte som sagt var runt till diverse kyrkogårdar för att sköta om gravarna.
Jag tror att morfar föddes i den här stugan. Visst är det så, moster?
Linfälten blommade utanför mormors lilla stuga.
Besten och jag tog promenader och njöt av landskapet.
Nog var A söt men han hade stenhård konkurrens av M:s Ville.
Här skiljer det ca 87 år. Svårt att tro att mormor är så gammal. Hon är så vig och ung i kroppen och helt klar i knoppen.
Lille A var trygg i mormors famn.
A:s mamma
A:s pappa
Släktens äldsta och näst yngsta händer.
Genus
Jag har haft bostadsförsäkringen sedan min förra bostad. Jag har alla försäkringar i samma bolag. De har alltid stått på mig. När Mr H flyttade in till mig "halkade han in" på samma. Han har inte en massa extra försäkringar där. Jag ringde och bad om en offert för husförsäkring. Offerten kom i HANS namn. Vafalls?
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 38
En helg åkte jag till mormor. Det var perfekt. Hon behövde hjälp och jag och Besten ville bort från ghettot. Vet faktiskt inte vem som var mest lycklig över tilltaget. Besten, mormor eller jag. Det var så skönt att skrota runt i mormors stuga. Besten kom genast till ro, rullade ihop sig till en kanelbulle i soffan och slappnade av när hon inte var ute i trädgården och spatserade i sin lina.
Kanske är det för att jag var där en hel del när jag var liten (tackade tom nej till en Brysselresa för att få vara hos mormor) eller så är det bara så i mormors omgivning, avslappnat och skönt. Tror inte mormor och jag tillbringat tid på tu man hand tillsammans någon längre stund sedan jag blev vuxen men det var fint. I vanliga fall är alltid mamma, broder med familj, kusiner och mostrar och morbröder med. Mormor och jag ordnade praktiska saker, åkte Östergötland runt till alla gravar hon ansvarar för, såg till att hon fick sin tå omhändertagen hos dsk, jag klippte hennes gigantiska gräsmatta med handgräsklippare (en bragd ska ni veta), våldgästade kusin M och hans familj.
Vi skrattade och grät tillsammans. Mormor plockade fram morfars minnesanteckningar och hon sa innan att det kanske hon inte borde för jag skulle nog bli rörd. Och rörd blev jag. Morfar var säkert åttio när han fick moster och morbrors gamla avlagda dator och satte sig att skriva ner minnen. Det var fint att få läsa dem. Han skrev om gården, om hur han högaktade mormor, hur de träffades (väldigt romantiskt), om sina barn och hur stolt han var över dem och mormor. Han skrev om jobbiga saker som när min pappa dog. Det blev många tårar, mestadels för att det var så rart att få ta del av morfars tankar. Det är sex år sedan han dog och plötsligt kändes han levande igen.
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 31
Jag funderar en hel del över människor. Vad som får dem att fungera eller kanske snarare att inte fungera. Inte funderar jag mindre efter att ha träffat sommarens patienter. Jag funderar över alla människor jag mött. Genom jobb, vänner, patienter? Sitter det i huvudet? Sitter det i generna? Sitter det i kulturen?
Det finns de som tar sig igenom "helvetet på jorden", biter ihop och kör vidare och även om de kommer ut ärrade på andra sidan och kanske aldrig blir riktigt "friska" så kämpar de på. Gör ständiga försök. De är värda all beundran. Sedan finns det andra ytterligheten. De som hela tiden känner efter. Kanske alldeles för mycket? Så mycket att vardagens förtretligheter ger ångest, att bekantskaper måste sägas upp, minsta lilla förkylning håller dem hemma från jobbet.
Flera av sommarens patienter gick till doktorn för händelser som jag inte kunde tänka mig att man går till doktorn för. Det var småsaker i livet, förändringar som mest av allt borde vara spännande. Var kommer deras rädsla ifrån? Har de inte lärt sig att tackla förändringar? Daltades det med dem hemma? De fick mig flera gånger att känna när jag satt i samtal att: "Väx upp, det här är en del av att bli vuxen", "Skärp dig", "Livet förändras".
Doktorinnan jag ibland skuggade benade ut deras problem alldeles förträffligt, påpekade självklarheter, fick dem att tänka till, att gå vidare. De behöver säkert många sådana samtal för att faktiskt göra det - gå vidare. KBT kan säkert hjälpa en del. Andra har helt enkelt inte de mentala resurserna och jag förvånas över hur många som bor i eget hem, fast resurserna brister, och över att de klarat det så länge.
Det är en förmån att få vara doktor. Att träffa dessa människor med olika kapacitet och olika livssituation. En förmån att få vara med och hjälpa till ett bättre liv, oavsett om det blir med hjälp av KBT eller mediciner eller någonting annat. De hjälpsökande öppnar sig och blottar sig och det är fina förtroenden man får när de berättar. Ibland berättar de mer än man vill och behöver höra. Det är inte deras problem, det är doktorns problem.
Jag slås ännu en gång av att jag haft en priviligierad uppväxt. Att jag kommer från en priviligierad värld, nästan "skyddad verkstad". Välutbildade föräldrar, kompisars välutbildade föräldrar, alla med stabila arbeten - ofta mycket ansvar, god ekonomi, väl fungerande vänner, inga missbruk, inga skandaler. En värld där man lär sig att respektera andra, skilja på mitt och ditt, skilja på rätt och fel, lär sig "relationens ABC". Men också en värld där man lär sig att ta ansvar för sitt eget liv, för andra. Där man lär sig att försöka, att kämpa. Där man lär sig att med hårt arbete kommer man långt. Vi pratar inte räkmackeliv. Det handlar om att slita hund, att inte ge sig. Förhoppningsvis kommer någon form av belöning av det.
Jag vet ju att världen inte ser likadan ut överallt. Har bott på många olika ställen. Rest massor. Ändå blir jag lika förvånad varje gång en patient tycker att vardagsproblem är livskriser, att panikångest kommer när man möter nya människor, att man kan få sömnproblem över förändringar som de flesta andra betraktar som en naturlig förändring i livet och går och väntar på och tar emot med glädje etc, etc.
Människor fascinerar mig. Jag kan nog aldrig sluta fundera över dem jag möter. Jag hoppas att jag kan hjälpa åtminstone några av dem.
Det finns de som tar sig igenom "helvetet på jorden", biter ihop och kör vidare och även om de kommer ut ärrade på andra sidan och kanske aldrig blir riktigt "friska" så kämpar de på. Gör ständiga försök. De är värda all beundran. Sedan finns det andra ytterligheten. De som hela tiden känner efter. Kanske alldeles för mycket? Så mycket att vardagens förtretligheter ger ångest, att bekantskaper måste sägas upp, minsta lilla förkylning håller dem hemma från jobbet.
Flera av sommarens patienter gick till doktorn för händelser som jag inte kunde tänka mig att man går till doktorn för. Det var småsaker i livet, förändringar som mest av allt borde vara spännande. Var kommer deras rädsla ifrån? Har de inte lärt sig att tackla förändringar? Daltades det med dem hemma? De fick mig flera gånger att känna när jag satt i samtal att: "Väx upp, det här är en del av att bli vuxen", "Skärp dig", "Livet förändras".
Doktorinnan jag ibland skuggade benade ut deras problem alldeles förträffligt, påpekade självklarheter, fick dem att tänka till, att gå vidare. De behöver säkert många sådana samtal för att faktiskt göra det - gå vidare. KBT kan säkert hjälpa en del. Andra har helt enkelt inte de mentala resurserna och jag förvånas över hur många som bor i eget hem, fast resurserna brister, och över att de klarat det så länge.
Det är en förmån att få vara doktor. Att träffa dessa människor med olika kapacitet och olika livssituation. En förmån att få vara med och hjälpa till ett bättre liv, oavsett om det blir med hjälp av KBT eller mediciner eller någonting annat. De hjälpsökande öppnar sig och blottar sig och det är fina förtroenden man får när de berättar. Ibland berättar de mer än man vill och behöver höra. Det är inte deras problem, det är doktorns problem.
Jag slås ännu en gång av att jag haft en priviligierad uppväxt. Att jag kommer från en priviligierad värld, nästan "skyddad verkstad". Välutbildade föräldrar, kompisars välutbildade föräldrar, alla med stabila arbeten - ofta mycket ansvar, god ekonomi, väl fungerande vänner, inga missbruk, inga skandaler. En värld där man lär sig att respektera andra, skilja på mitt och ditt, skilja på rätt och fel, lär sig "relationens ABC". Men också en värld där man lär sig att ta ansvar för sitt eget liv, för andra. Där man lär sig att försöka, att kämpa. Där man lär sig att med hårt arbete kommer man långt. Vi pratar inte räkmackeliv. Det handlar om att slita hund, att inte ge sig. Förhoppningsvis kommer någon form av belöning av det.
Jag vet ju att världen inte ser likadan ut överallt. Har bott på många olika ställen. Rest massor. Ändå blir jag lika förvånad varje gång en patient tycker att vardagsproblem är livskriser, att panikångest kommer när man möter nya människor, att man kan få sömnproblem över förändringar som de flesta andra betraktar som en naturlig förändring i livet och går och väntar på och tar emot med glädje etc, etc.
Människor fascinerar mig. Jag kan nog aldrig sluta fundera över dem jag möter. Jag hoppas att jag kan hjälpa åtminstone några av dem.
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 29
Det var som sagt inte jättekul att sitta instängda i en liten etta utan möbler så Mr H och jag var runt i bilen och såg oss omkring i Västergötland när han var nere. Vi åkte till Skara:
Träffade på en student
Fågeln i hans hand
Såg Skara byxor
Var en sväng till Hjo där vi strosade runt i parken och åt rökt fisk, som alla andra turister, på bryggan.
Läckö slott kom vi också till. Det var fullt av byggnadsställningar. Det blev mao inte många bilder på sagoslottet.
Var på Dalénmuséet. Litet men charmigt.
Äntligen fick jag veta hur en fyr fungerar. Jag har faktiskt undrat.
Tror ni inte det fanns en bil här med. Huset är praktiskt taget byggt runt bilen.
Den dag de vill ha ut den blir det inte lätt.
En tisdagkväll åkte vi till Tidaholm på bilträff. Lilla Besten var som alltid med. Hon var mäkta nöjd med att få egen stol på restaurangen. Det var en Thairestaurang. Såg sjabbigt ut, men huj så gott. Riktig thailändsk mat.
Rart litet centrum.
Träffade på en student
Fågeln i hans hand
Såg Skara byxor
Var en sväng till Hjo där vi strosade runt i parken och åt rökt fisk, som alla andra turister, på bryggan.
Läckö slott kom vi också till. Det var fullt av byggnadsställningar. Det blev mao inte många bilder på sagoslottet.
Var på Dalénmuséet. Litet men charmigt.
Äntligen fick jag veta hur en fyr fungerar. Jag har faktiskt undrat.
Tror ni inte det fanns en bil här med. Huset är praktiskt taget byggt runt bilen.
Den dag de vill ha ut den blir det inte lätt.
En tisdagkväll åkte vi till Tidaholm på bilträff. Lilla Besten var som alltid med. Hon var mäkta nöjd med att få egen stol på restaurangen. Det var en Thairestaurang. Såg sjabbigt ut, men huj så gott. Riktig thailändsk mat.
Rart litet centrum.
Porr
Det här: Bakker, är rena rama porren för nybliven husägare. Man kan söka på kategori, på blomningstid, på färg, på planteringstid, på storlek, belysning, doft. Wow, typ!
Efter en stunds drömmande och dreglande över sidorna smög jag upp bakom Mr H i sängen, lade mig tätt bakom hans rygg varpå följande samtal utspann sig:
KD: Älskling!
Mr H: Mmmm
KD: Vi måste bestämma en sak innan vi flyttar
Mr H: Mmmmm?
KD: Hur mycket pengar jag får lägga på trädgården i höst.
Mr H: Väckte du mig bara för det?
KD: Det är viktigt.
Mr H: Älskling, du får lägga precis hur mycket du vill.
Det kallas kvinnlig list. Det är så man får som man vill. Tag dem med garden nere. :-)
Efter en stunds drömmande och dreglande över sidorna smög jag upp bakom Mr H i sängen, lade mig tätt bakom hans rygg varpå följande samtal utspann sig:
KD: Älskling!
Mr H: Mmmm
KD: Vi måste bestämma en sak innan vi flyttar
Mr H: Mmmmm?
KD: Hur mycket pengar jag får lägga på trädgården i höst.
Mr H: Väckte du mig bara för det?
KD: Det är viktigt.
Mr H: Älskling, du får lägga precis hur mycket du vill.
Det kallas kvinnlig list. Det är så man får som man vill. Tag dem med garden nere. :-)
Jobb, jobb, jobb
59 arbetstimmar avklarade den här veckan. Nu får jag vila några dagar innan det är dags igen ...
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 23
Mr H följde med ner och installerade mig i Västergötland och kom sedan på besök några gånger. Att sitta i den tomma lägenheten med luftmadrasser och ett kafébord kändes inte så lockande så vi var mest ute och for och tittade på trakten.
Vi var i Varnhem och tittade på Klosterkyrkan:
I Varnhem hittade vi ett litet, litet Moped- och MCmuseum. För att uppskatta det ska man nog ha varit extremt intresserad. Tror faktiskt inte ens att Mr H var tillräckligt intresserad.
Vackra landskapet utanför Varnhem:
Strax utanför Varnhem fanns ett Opelmuseum. När vi kom dit fanns ingen där, men det stod att det var öppet så vi knallade in och såg oss omkring. Just som vi gjorde oss redo att gå kom farbrorn som ägde ställe. Rörelsedetektorerna hade talat om att vi var där. Han gav oss en guidad tur. Det var en skön farbror och han berättade mycket intressant om bilarna och sig själv. Jag tyckte det var kul, Mr H att det var ännu roligare och frågan är om inte farbrorn tyckte det var lika roligt. Det var två biltokar som pratade med varandra - jag var rätt överflödig i sammanhanget. Mr H fick provsitta och kröp under bilar för att imponeras av vad man nu imponeras av under plåtskrällen.
Vi var också på motorcykelmuseum i Falköping. Inga bilder därifrån eftersom jag glömt kameran, men där gick en av grundarna runt och berättade för oss om de olika motorcykelmodellerna och de specifika motorcyklarna. Mycket trevligt även om det ibland blev nördigare än en motorcykelanalfabet som jag begriper, men Mr H var i himlen precis som på Opelmuséet.
Vi var i Varnhem och tittade på Klosterkyrkan:
I Varnhem hittade vi ett litet, litet Moped- och MCmuseum. För att uppskatta det ska man nog ha varit extremt intresserad. Tror faktiskt inte ens att Mr H var tillräckligt intresserad.
Vackra landskapet utanför Varnhem:
Strax utanför Varnhem fanns ett Opelmuseum. När vi kom dit fanns ingen där, men det stod att det var öppet så vi knallade in och såg oss omkring. Just som vi gjorde oss redo att gå kom farbrorn som ägde ställe. Rörelsedetektorerna hade talat om att vi var där. Han gav oss en guidad tur. Det var en skön farbror och han berättade mycket intressant om bilarna och sig själv. Jag tyckte det var kul, Mr H att det var ännu roligare och frågan är om inte farbrorn tyckte det var lika roligt. Det var två biltokar som pratade med varandra - jag var rätt överflödig i sammanhanget. Mr H fick provsitta och kröp under bilar för att imponeras av vad man nu imponeras av under plåtskrällen.
Vi var också på motorcykelmuseum i Falköping. Inga bilder därifrån eftersom jag glömt kameran, men där gick en av grundarna runt och berättade för oss om de olika motorcykelmodellerna och de specifika motorcyklarna. Mycket trevligt även om det ibland blev nördigare än en motorcykelanalfabet som jag begriper, men Mr H var i himlen precis som på Opelmuséet.
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 19
Det var en väldigt trivsam vårdcentral jag kom till i somras. Att personalen trivdes med varandra och patienterna var väldigt tydligt. Jag fick många fina kommentarer från patienterna om hur nöjda de var med vården vilket jag inte kan ta åt mig äran för utan det beror helt och hållet på att de i många år erbjudit en fin vård på vårdcentralen. Folk reste tom från närliggande städer till VC:en.
Läkarassistenten själv
Det var mycket skratt och en skön stämning på VC. Personalen hade överseende med att jag inte hade någon som helst koll på det administrativa; nytt journalsystem, remissvägar och annat som man kan tycka är självklart fast det skiljer från ställe till ställe. Från alla fick jag ett bra stöd och jag hoppas att jag kunde avlasta dem en del också fast nya människor alltid innebär merarbete för den som är gammal i gemet.
Eget kontor och undersökningsrum hade jag. Otroligt förnämligt! Fick därmed ta patienter utan att behöva vänta på att överläkaren använde enda undersökningsrummet till någonting som lika gärna kunde göras på annat ställe fast tre kandidater väntar på rummet för att få undersöka patienter (akademiska i ett nötskal).
Jag "plockade"patienter på läkarnas patientlistor och försökte ställa diagnos. På vårdcentral får vi ju inte vara förrän vi tagit examen så den handledare jag hade för dagen fick dubbelkontrollera diagnosen och skriva ut läkemedel. Lite hämmad blir jag av att ha någon som kontrollerar det jag gör. Det blir inte på riktigt för mig och jag har svårt att ta ansvaret fullt ut. *1)
Ändå var det tusen gånger mer lärorikt än att vara kandidat. Bara en sådan sak som att få ha enormt engagerade och kunniga handledare som faktiskt var intresserade av att lära ut. Min kunskapsbank är vuxit enormt under de här sex veckorna. Hade det varit lika bra under hela utbildningen så hade jag känt mig betydligt morskare än vad jag gör än så länge. Bara en sådan sak som att jag fick feed-back på journalanteckningar - det har bara hänt tre gånger under utbildningen.
Lyxigt värre var det att vår läkarsekreterare var matlagningsintresserad och varje fredag bjöd på lunch. En del av hennes goda recept kan ni länka er till här:
Mandeltårta med punschkräm
Limelax
Fisk i ugn med rotfrukter
*1) Ungefär som ledarskapskursen jag gick där vi spelade larvigt företagsspel och vi i min grupp sabbade allt genom att inte börja bråka. De som satte ihop grupperna hade inte räknat med att vi alla som var mycket engagerade och drivande i jobbet skulle bli oengagerade och bara larva runt när det var spel på låtsas. Där gick de miste om möjligheten att studera och lära ut om grupper som bråkar ....
Läkarassistenten själv
Det var mycket skratt och en skön stämning på VC. Personalen hade överseende med att jag inte hade någon som helst koll på det administrativa; nytt journalsystem, remissvägar och annat som man kan tycka är självklart fast det skiljer från ställe till ställe. Från alla fick jag ett bra stöd och jag hoppas att jag kunde avlasta dem en del också fast nya människor alltid innebär merarbete för den som är gammal i gemet.
Eget kontor och undersökningsrum hade jag. Otroligt förnämligt! Fick därmed ta patienter utan att behöva vänta på att överläkaren använde enda undersökningsrummet till någonting som lika gärna kunde göras på annat ställe fast tre kandidater väntar på rummet för att få undersöka patienter (akademiska i ett nötskal).
Jag "plockade"patienter på läkarnas patientlistor och försökte ställa diagnos. På vårdcentral får vi ju inte vara förrän vi tagit examen så den handledare jag hade för dagen fick dubbelkontrollera diagnosen och skriva ut läkemedel. Lite hämmad blir jag av att ha någon som kontrollerar det jag gör. Det blir inte på riktigt för mig och jag har svårt att ta ansvaret fullt ut. *1)
Ändå var det tusen gånger mer lärorikt än att vara kandidat. Bara en sådan sak som att få ha enormt engagerade och kunniga handledare som faktiskt var intresserade av att lära ut. Min kunskapsbank är vuxit enormt under de här sex veckorna. Hade det varit lika bra under hela utbildningen så hade jag känt mig betydligt morskare än vad jag gör än så länge. Bara en sådan sak som att jag fick feed-back på journalanteckningar - det har bara hänt tre gånger under utbildningen.
Lyxigt värre var det att vår läkarsekreterare var matlagningsintresserad och varje fredag bjöd på lunch. En del av hennes goda recept kan ni länka er till här:
Mandeltårta med punschkräm
Limelax
Fisk i ugn med rotfrukter
*1) Ungefär som ledarskapskursen jag gick där vi spelade larvigt företagsspel och vi i min grupp sabbade allt genom att inte börja bråka. De som satte ihop grupperna hade inte räknat med att vi alla som var mycket engagerade och drivande i jobbet skulle bli oengagerade och bara larva runt när det var spel på låtsas. Där gick de miste om möjligheten att studera och lära ut om grupper som bråkar ....
Pip-Lisa dyker upp på scenen igen
Min lilla taxfröken, hon som är ytterst försiktig med både nya hundar och nya människor, backar fram till dem utan att ens kolla vem det är och gör mig fullständigt galen. Ensam kan hon inte vara. Hon gör mig galen. Spelar ingen roll att vi sover i samma lägenhet som hon, väckas ska vi så hon får kärlek. Efter några timmars sömn kommer, den där typen av ljud som betyder: "jagvetattjag-intefårlåtamendetärsåförskräckligtsyndommigattjagmåstetalaomattjagfinnssåni-kanförbarmaeröverenstackarsvarelsesomjag",
Hon gör mig galen. På dagarna går hon runt och piper och tassar efter mig. Hela tiden. Hon gör mig galen. Hon kan inte vara inne i lugn och ro, hon kan inte vara ute. Hon travar runt som den värsta psykpatienten. Hon gör mig galen. Hon höglöper och hormonerna river i hennes kropp. Jag lider med henne och blir galen på henne. Och när höglöpet är över ska vi ta oss igenom en skendräktighet också...
På plussidan: Häromdagen mötte vi en stor,svart otäck hund på en halv meters avstånd och även om Lilla Besten inte backade in i den så gick hon förbi utan att säga flasklock. Hormoner? Träning som gett resultat? Katten vet, skönt i alla fall.
Hon gör mig galen. På dagarna går hon runt och piper och tassar efter mig. Hela tiden. Hon gör mig galen. Hon kan inte vara inne i lugn och ro, hon kan inte vara ute. Hon travar runt som den värsta psykpatienten. Hon gör mig galen. Hon höglöper och hormonerna river i hennes kropp. Jag lider med henne och blir galen på henne. Och när höglöpet är över ska vi ta oss igenom en skendräktighet också...
På plussidan: Häromdagen mötte vi en stor,svart otäck hund på en halv meters avstånd och även om Lilla Besten inte backade in i den så gick hon förbi utan att säga flasklock. Hormoner? Träning som gett resultat? Katten vet, skönt i alla fall.
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 17
Som sagt, på egen hand trivs jag ganska fint. Vi gjorde en hel del utflykter, Lilla Besten och jag. Promenerade både här och där. Bland annat:
Första promenaden jag tog på Mösseberg bjöd på rådjur, bla den här killen.
Utsikten från ett av motionsspåren jag gick.
Billingehus friluftskyrka, S:t Lukas. Här är jag konfirmerad. Istället för altartavla har man ett panoramafönster mot "Skövdeslätta". Mycket vackert!
Uppe vid Hållsdammen på Billingen.
Mera Hållsdammen.
Gick spåren vid Albionstugan och hittade den här kraken. Tror det är första mullvaden jag någonsin sett, förutom i "Sagan om Tummelisa" där bilderna på mullvaden skrämde skiten ur mig när jag var liten.
Hornborgarsjön där borta. 
Staty utanför Dalenium där jag var på egen hand. Dalenium rekommenderas, dock inte på egen hand. Man ska ha barn under tio med sig...
Bonadsmuséet kanske vore något för korssygnsbroderande läsare. Mårr?
Kurhotellet Mösseberg.
Stylist? Gaaaah!!!!
Vi har sminkat lägenheten. Hela helgen. Kartonger till garaget. Möbler till garaget. Det har inneburit travande i tre trappor ner och tre trappor upp ungefär miljooo.oooner gånger. Låren vaknade stumma i morse.
I fredags fick vi finbesök av en stylist. Tveksamt om vi skulle ta hit någon. Frågade mäklaren om folk verkligen går på det. Han var tyst länge, sedan kom det ett: "Jaaaa, folk är verkligen så jävla dumma". När det så redan var inbakat i mäklararvodet så tänkte vi, varför inte.
Att det var läge att rensa undan privata foton, tömma "avställningsytor" och tömma lådor och skåp hade vi redan listat ut, likaså att man ska städa så det skiner till visningen (näe, vi har det inte alltid så). Men hon fick oss att bära ner fler möbler i garaget än vi tänkt (vad gör folk utan garage) och nu är det så tomt att man faktiskt kan bo här. Fast jag vägrar att bära ner två av bokhyllorna - någon j-a måtta får det vara. Nåja, vi besparar i alla fall våra vänner några trappsteg vid själva flytten.
Läste upp stylistens långa lista med saker att göra för Mr H. Vissa punkter var självklara, vid andra fnös han lite tyst (vita pelargoner i köksfönstret, vita orkidéer i vardagsrummet, vita blommor i sovrummet, gröna växter i extra rummet). När jag kom till punkterna; "Låt det stå en vas med snittblommor på matbordet.", "Plantera blommor i tre blomlådor på balkongen (känns viktigt när de ska stå där en vecka under visningen och vi sedan inte har någon nytta av dem) fnös han lite ljudligare.
Och följande punkter kunde han bara inte låta bli att kommentera:
* Ställ dit en fin olja/vinägerflaska och några färska örter på köksbänken
Mr H: Vilket larv
* Ställ ett fat med röda äpplen på soffbordet
Mr H: Jag kan åka runt stan och se var man hittar de som glänser mest
* Låt det stå en lykta på bordet på balkongen.
Mr H: Den tjänar ju till mycket när vi har visning på dagen
* Lägg en tvål som luktar gott i badrummet
Mr H: Va f-n tror hon? Att vi ska välja en tvål som luktar illa.
Håhåjaja, nu är i alla fall det mesta klart för fotografering. Inte har jag tid med det här. Jobbar massor i veckan, flera dygnslånga pass. Jaja, allt annat i livet har ju gått så det lär väl gå det här med ...
I fredags fick vi finbesök av en stylist. Tveksamt om vi skulle ta hit någon. Frågade mäklaren om folk verkligen går på det. Han var tyst länge, sedan kom det ett: "Jaaaa, folk är verkligen så jävla dumma". När det så redan var inbakat i mäklararvodet så tänkte vi, varför inte.
Att det var läge att rensa undan privata foton, tömma "avställningsytor" och tömma lådor och skåp hade vi redan listat ut, likaså att man ska städa så det skiner till visningen (näe, vi har det inte alltid så). Men hon fick oss att bära ner fler möbler i garaget än vi tänkt (vad gör folk utan garage) och nu är det så tomt att man faktiskt kan bo här. Fast jag vägrar att bära ner två av bokhyllorna - någon j-a måtta får det vara. Nåja, vi besparar i alla fall våra vänner några trappsteg vid själva flytten.
Läste upp stylistens långa lista med saker att göra för Mr H. Vissa punkter var självklara, vid andra fnös han lite tyst (vita pelargoner i köksfönstret, vita orkidéer i vardagsrummet, vita blommor i sovrummet, gröna växter i extra rummet). När jag kom till punkterna; "Låt det stå en vas med snittblommor på matbordet.", "Plantera blommor i tre blomlådor på balkongen (känns viktigt när de ska stå där en vecka under visningen och vi sedan inte har någon nytta av dem) fnös han lite ljudligare.
Och följande punkter kunde han bara inte låta bli att kommentera:
* Ställ dit en fin olja/vinägerflaska och några färska örter på köksbänken
Mr H: Vilket larv
* Ställ ett fat med röda äpplen på soffbordet
Mr H: Jag kan åka runt stan och se var man hittar de som glänser mest
* Låt det stå en lykta på bordet på balkongen.
Mr H: Den tjänar ju till mycket när vi har visning på dagen
* Lägg en tvål som luktar gott i badrummet
Mr H: Va f-n tror hon? Att vi ska välja en tvål som luktar illa.
Håhåjaja, nu är i alla fall det mesta klart för fotografering. Inte har jag tid med det här. Jobbar massor i veckan, flera dygnslånga pass. Jaja, allt annat i livet har ju gått så det lär väl gå det här med ...
Vad man kan göra en hel sommar när man inte bloggar - del 7
Här och nu säger han. Det handlar om att vara medveten och uppmärksam i mötet med patienten. Här och nu. Han har varit med ett bra tag.
Vi tar en sak i taget säger hon. Det är bra att tänka brett men vi tar bara hand om de akuta symptomen resten tar vi sen. Vi har tur, våra patienter kommer tillbaka om de inte blir bra, då tänker vi vidare. Hon är ST men ändå ganska så i början av sin karriär. Hennes erfarenhet är enorm.
Medicin är en process säger han. Han som började karriären för många år sedan i en annan del av världen på vad som nog närmast kan liknas ett "fältsjukhus" under tuffa förhållanden. Klimatet var hårt. Både vädermässigt och interpersonellt. Han har sett och upplevt saker man inte ens kan föreställa sig.
Alla tre är de fantastiskt fina mot patienterna. Helt olika stilar, men de är sig själva och patienterna uppskattar dem. De lär mig oceaner om medicin, sådana där enkla saker som jag blir förbluffad över att vi inte lärt oss i skolan. Enkla saker som är till stor hjälp.
De lär mig ett förhållningssätt, en metod att hitta felet. De lär mig expektans. De har tid att diskutera med mig. Att hitta orsaken till sjukdomen är inte alltid busenkelt. Det krävs tid. Det krävs grävande. Jag lyssnar och lär och sover bättre om nätterna. Behöver inte vakna och ligga sömnlös för att jag funderar på patienten.
Mitt sommararbete har varit en stor förmån.