Seger
I flera dagar har jag gått och grunnat på den där patienten som inte ska ha sondmat längre. Av en slump blev det så att jag var inne och lyssnade på patientens hjärta idag, tillsammans med min handledare. För oss var det solklart att patienten förstod mig och att jag fick en kontakt med den. Min handledare tog upp det när vi gick ut och jag erkände att jag grunnat på det här och känt mig illa berörd i flera dagar över att det bara är palliativ vård som gäller. Handledaren kände sig också tveksam till det hela och det slutade med att han lovade att ta upp det med öl:en. När öl dök upp insåg jag att handledaren ville men inte riktigt vågade/fann det lämpligt. Jag har i många lägen när jag jobbade spelat betydligt dummare än jag verkligen är för att inte uppfattas som konkurrent/hotfull. Känner därför inga problem med att göra det en gång till och det blev överenskommet att jag skulle ta det hela med öl. Sagt och gjort. Jag spelade dum och okunnig kandidat. Jag lade fram det hela väldigt defensivt och han fick klä mina tankar i ord. Beslutet ändrades inte i det ögonblicket, men nu har jag i alla fall fått säga att jag tycker att beslutet är fel. Kanske borde jag inte ge mig så lätt men någonstans måste jag lite på att han med sin längre erfarenhet fattar rätt beslut och att han är så prestigelös att han ändrar sig om han tror att det ligger någonting i det jag säger. Eller?
Har precis varit och hämtat ut örondroppar. En fördel med att vara kandidat är att man alltid har en läkare i närheten som kan ta sig en titt. Ha! Ha! Så här lätt har jag aldrig lyckats tillförskanska mig ett recept. Nästan så att det är små rosa luftkuddar under fötterna. Funderade på om jag verkligen skulle våga be handledaren titta. För att inte betraktas som en hypokondriker tvingade jag först Anna, snälla kursaren, att kolla i örat om det var irriterat. Med en hel veckas erfarenhet från vårdcentral i bagaget är hon betrodd. Jodå, rött och svullet. Nästa anhalt blev handledaren som snällt tittade och konstaterade att där var rött, irriterat och gul vätska. Så jag skrev receptet på örondroppar och han skrev under. Hur smidigt som helst! Det var en skum, men ganska häftig, känsla att gå till apoteket och hämta ut ett recept man skrivit själv.
Recidiv
Jag har längtat efter att få säga recidiv i medicinskt sammanhang. Ordet låter i mina öron hur coolt som helst.
Första gången jag får säga det är i en mening om mitt vänstra öra, min krokiga och ärrade hörselgång i kombination med öroninflammationen. Nu är ordet plötsligen inte så j*a coolt längre.
Första gången jag får säga det är i en mening om mitt vänstra öra, min krokiga och ärrade hörselgång i kombination med öroninflammationen. Nu är ordet plötsligen inte så j*a coolt längre.
Varför doktor?
Det finns många anledningar till att bli doktor. Någonstans tror jag att det måste pyra en önskan om att göra gott. Att hjälpa liv, att rädda liv. Sittronden diskuterade varför patienten fått sond igen. -"Det förlänger bara livet." På ronden runt avdelningen efter mötet bestämde doktorn att patienten inte behöver sond längre. Då gjorde det ont i min mage. Doktorn bestämmer inte bara om livet utan om döden också. Vem är doktorn att avgöra livskvalitet? Patienten är förlamad, men vad är det som säger att den uteblivna kramen om doktorns hand beror på bristande förmåga? Det kanske är rent trots? "Jag gör inte som du säger, dumma, skrikande doktor. Jag kan inte prata, men jag kan ignorera dig."
Med djuren kan jag tänka att det är humanast att avliva när de är så skadade. Med skadade foster kan jag tänka: Abortera, låt dem slippa födas till ett liv i smärta, plåga och beroende. Men med patienterna som haft (?) / har (?) ett liv kan jag inte tänka att det är mest humant att låta dem sluta sina dagar. De får ingen spruta, som djuren, men att inte ge vatten/mat/näring är samma sak - bara mer långdraget.
Jag vet att hjärnan måste lära sig fatta beslutet att: "nu ger vi oss". Logiken i när man ska eller inte ska ge upp finns nog i huvudet. Men hela kroppen skriker nej. Känslomässigt är det tvärstopp och etiskt fel, fel, fel. Jag vågade inte känna efter hur jag kände när läkaren satte ut sonden idag. Det hade varit liktydigt med att släppa ut en lavaström av känslor. Känslor som bara mynnar ut i att det är fel. Känslor som ger mig ångest över att doktorn bestämmer över liv och död. Känslor som bara blir för mycket.
Med djuren kan jag tänka att det är humanast att avliva när de är så skadade. Med skadade foster kan jag tänka: Abortera, låt dem slippa födas till ett liv i smärta, plåga och beroende. Men med patienterna som haft (?) / har (?) ett liv kan jag inte tänka att det är mest humant att låta dem sluta sina dagar. De får ingen spruta, som djuren, men att inte ge vatten/mat/näring är samma sak - bara mer långdraget.
Jag vet att hjärnan måste lära sig fatta beslutet att: "nu ger vi oss". Logiken i när man ska eller inte ska ge upp finns nog i huvudet. Men hela kroppen skriker nej. Känslomässigt är det tvärstopp och etiskt fel, fel, fel. Jag vågade inte känna efter hur jag kände när läkaren satte ut sonden idag. Det hade varit liktydigt med att släppa ut en lavaström av känslor. Känslor som bara mynnar ut i att det är fel. Känslor som ger mig ångest över att doktorn bestämmer över liv och död. Känslor som bara blir för mycket.
Pappersexercis
Nu vet jag vad de menar med att läkare bara vänder papper och administrerar nu för tiden. Första dagen idag av två veckor på strokeavdelningen och jag har knappt sett en patient. Först var det sittrond med överläkare, underläkare och sköterskor. Så var det rond på avdelningen med samma gäng. En liten fikapaus. Därefter rond igen, fast den här gången utan överläkare men med sjukgymnast och arbetsterapeut. Dags för lunch. Diktering av epikriser (närmare bestämt tre) och ett antal konsultremisser samt intyg till försäkringskassan och remiss för flytt av patient (vad det nu kan heta på fikonspråk). När det var dags för eftermiddagsrond smet jag med en patient till ultraljud av carotis (fick åka truck igen, minsann. Undrar hur många av mina kursare som lyckats med konststycket att åka truck två gånger på mindre än en vecka :-) ).
Ultraljudet drog ut på tiden och med andan i halsen rusade jag hem, tryckte i mig mat på två röda, grabbade Lilla Besten och drog på hundkurs. Lilla Besten var överlycklig över att få gå på kurs. De gamla kompisarna Zingo och Lipton plus fyra nya stjärnor var där. Dessutom serveras det ju falukorv i mängder för att trigga motivationen. Helt i extas var Lilla Besten. Svansen viftade så hon höll på att vifta omkull sig själv.
Åter till det där med administrerandet. Fyller läkarsekreterare någon funktion? I min värld ger det bara läkarna extrajobb. Jag funderar och funderar. Ni som varit med lite längre måste kunna hjälpa mig med poängen. Jag ser den inte. För mig hade det gått fortare att själv skriva in det som ska in i journalen. Betydligt fortare än att diktera på band, spola fram och tillbaka och lägga till på bandet, spara, för att när läkarsekreteraren skrivit in det åter igen ta upp det och läsa igenom det och signera. Enda möjliga fördelen är att säkerheten ökar genom att man tvingas läsa igenom det skrivna extra noga eftersom någon annan skrivit in och att man mellan diktering och genomläsning får en liten paus som förhoppningsvis hjälper till att bryta eventuella tankevurpor man har. Eller? Vad är vinsten? Vari ligger effektiviteten? Jag ser det inte. Hjälp mig ni som vet. Är läkare bara datorfientliga? Det kan väl ändå inte vara så att läkarsekreterare finns kvar för att läkare är för "fina" för att skriva in själva?
Ultraljudet drog ut på tiden och med andan i halsen rusade jag hem, tryckte i mig mat på två röda, grabbade Lilla Besten och drog på hundkurs. Lilla Besten var överlycklig över att få gå på kurs. De gamla kompisarna Zingo och Lipton plus fyra nya stjärnor var där. Dessutom serveras det ju falukorv i mängder för att trigga motivationen. Helt i extas var Lilla Besten. Svansen viftade så hon höll på att vifta omkull sig själv.
Åter till det där med administrerandet. Fyller läkarsekreterare någon funktion? I min värld ger det bara läkarna extrajobb. Jag funderar och funderar. Ni som varit med lite längre måste kunna hjälpa mig med poängen. Jag ser den inte. För mig hade det gått fortare att själv skriva in det som ska in i journalen. Betydligt fortare än att diktera på band, spola fram och tillbaka och lägga till på bandet, spara, för att när läkarsekreteraren skrivit in det åter igen ta upp det och läsa igenom det och signera. Enda möjliga fördelen är att säkerheten ökar genom att man tvingas läsa igenom det skrivna extra noga eftersom någon annan skrivit in och att man mellan diktering och genomläsning får en liten paus som förhoppningsvis hjälper till att bryta eventuella tankevurpor man har. Eller? Vad är vinsten? Vari ligger effektiviteten? Jag ser det inte. Hjälp mig ni som vet. Är läkare bara datorfientliga? Det kan väl ändå inte vara så att läkarsekreterare finns kvar för att läkare är för "fina" för att skriva in själva?
Ännu ett inlägg för släkten
Ännu ett inlägg som troligtvis bara intresserar släkten.
Storstumpa har haft sitt 7-års kalas idag. På 4H-gården minsann.
(Minns själv mitt 4H-läger, någonstans i obygden, med fasa. Var var det, modern? När jag kom hem hade mitt marsvin Augustina dött. Det är livskris när man är 10)
Storstumpas kalas var som kalas ska vara. Massor av busiga barn. Korv och bröd, tårta och ponnyridning ( ... och lagom kort för att mamma, pappa och faster inte skulle knäcka ihop). Dessutom alldeles nyfödda lamm och killingar på darriga ben.
En av de boende på 4H-gården
Storstumpa och kompisen som myntade uttrycket: "....hundar måste bli stora och gifta sig innan de kan skaffa barn. Precis som människor och katter. Men inte myggor. De bara suger blod och gör barn."
Lillstumpa fick jag efter många om och men ta en bild på.
Fader och moder med Storstumpas tårta.
Min favorit på 4H-gården
Storstumpa börjar bli van ryttare. Förra lördagen skenade hästarna på hennes ridlektion....
Lillstumpa ville först inte
Minishettisen Madonna, 20 år, gick tåligt fram och tillbaka med barnen
Ingenjörn, den här mini-shettisen kan jag tänka mig att ha på balkongen.
Till moder och moster: Grabbhalvan med barnen uppe i vänstra hörnet är brevbärarns sonson.
Tjejerna som ledde hästarna var inte gamla, men otroligt duktiga.
Inte en av de alldeles nyfödda, men ganska så ung.
Storstumpa har haft sitt 7-års kalas idag. På 4H-gården minsann.
(Minns själv mitt 4H-läger, någonstans i obygden, med fasa. Var var det, modern? När jag kom hem hade mitt marsvin Augustina dött. Det är livskris när man är 10)
Storstumpas kalas var som kalas ska vara. Massor av busiga barn. Korv och bröd, tårta och ponnyridning ( ... och lagom kort för att mamma, pappa och faster inte skulle knäcka ihop). Dessutom alldeles nyfödda lamm och killingar på darriga ben.
En av de boende på 4H-gården
Storstumpa och kompisen som myntade uttrycket: "....hundar måste bli stora och gifta sig innan de kan skaffa barn. Precis som människor och katter. Men inte myggor. De bara suger blod och gör barn."
Lillstumpa fick jag efter många om och men ta en bild på.
Fader och moder med Storstumpas tårta.
Min favorit på 4H-gården
Storstumpa börjar bli van ryttare. Förra lördagen skenade hästarna på hennes ridlektion....
Lillstumpa ville först inte
Minishettisen Madonna, 20 år, gick tåligt fram och tillbaka med barnen
Ingenjörn, den här mini-shettisen kan jag tänka mig att ha på balkongen.
Till moder och moster: Grabbhalvan med barnen uppe i vänstra hörnet är brevbärarns sonson.
Tjejerna som ledde hästarna var inte gamla, men otroligt duktiga.
Inte en av de alldeles nyfödda, men ganska så ung.
Lördag 24/3
Hur kan man känna sig sysselsatt en hel dag utan att få någonting gjort?
Kan det ha någonting att göra med att jag läst ut Karin Alvtegens "Saknad"? Fast det tog ärligt talat inte många timmar av dagen. Helt ok bok. Annorlunda story, men ingen bok att återvända till eller komma ihåg någon längre stund. Men visst! Som tidsfördriv var den helt ok.
Kan det ha någonting att göra med att jag läst ut Karin Alvtegens "Saknad"? Fast det tog ärligt talat inte många timmar av dagen. Helt ok bok. Annorlunda story, men ingen bok att återvända till eller komma ihåg någon längre stund. Men visst! Som tidsfördriv var den helt ok.
Fredag 23/3
Idag fredag, har någon ambitiös kursare räknat ut, har vi gjort exakt halva vår utbildning. Jag kan inte fatta det. Känns som en evighet. Känns som det var i går jag var en riktig människa med jobb och bra lön. Har firat "halvtiden" genom att sova fem timmar efter skolan. Mr H ringde och väckte mig 21.30. Kan faktiskt tänka mig att bli av med förkylningen nu.
Woohoooo!
Jag har sneglat på dem länge. Truckarna som kör patienterna från undersökning till undersökning på det stora sjukhuset. Varje gång man rundar ett hörn kommer de farande på två hjul och är nära att knuffa till en. Det ser roligt ut. Idag gick jag gästrond på Strokeavdelningen, våning 8 i ena ändan av det stora sjukhuset, och det drog över på tiden. Fick bråttom, bråttom till Patient-Partnerutbilning på Reumaenheten, våning sex i andra ändan av stora sjukhuset.
Det var alltför kort om tid att ta sig ett antal våningar ner, rusa genom kulvertsystemet och sedan upp igen ett antal våningar. Rusade till hissen som var upptagen av en truck och dess unga förare. Klämde mig in bredvid trucken.
När stressen rinner till i hjärnan slår "vett och etikettcentrum" av (har någonting med perfusionen att göra), så alltmedan jag sneglade lystet på trucken frågade jag killen som körde vart han skulle. Mina lystna blickar sa visst allt, för istället för att svara frågade han: Vart ska du?. Du kan hänga med till väntrum 3 vid röntgen. Sagt och gjort. Kursare T och jag slängde oss i trucken och plötsligt var det vi som åkte på två hjul genom kurvorna. Ivrigt påhejad av sina passagerare pressade föraren trucken till max och T och jag skrattade så vi tjöt. Inbromsningen vid väntrum tre blev så tvärt att jag fortsatte ända bort till biblioteket med huvudet före av bara farten. Wooohooo!!!
Det värsta är att jag tror att vi tyckte det var så roligt att vi skrattade oss igenom alltihop och var nog högljudda. Skulle inte förvåna mig om det kommer ut ett påbud om att vitrockar inte får missbruka truckarna.
(Men, jag låtsas som ingenting. Det är nog ingen i klassen som misstänker varken T eller mig för dylika påhitt. Håller jag masken tillräckligt väl kanske jag till och med kan få köra truck en dag) .
Yiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!
Sedan jag var 18 har lillebror sagt till mig att jag ska bli vuxen. Jag kan inte förstå varför......
I kväll har jag varit på kalas. Storstumpa fyller sju år. Jag kan inte fatta att hon blivit så stor. Och snart fyller Lillstumpa fem år. De är så fantastiska. Ja jösses, vad jag älskar de där ungarna. Första gången jag såg Storstumpa var på BB på Ackis. Hon var inte ens ett dygn. Och mina fåniga tårar sprutade förstås för att jag tyckte att hon var det vackraste jag sett. Lillstumpa såg jag för första gången två år senare också på BB. Tårarna sprutade då också. Fast henne fick jag inte titta så mycket på för Storstumpa 2 år sa: -"Näe, faster inte titta bäbis". Vi hade kommit överens om att Storstumpa inte skulle få känns sig åsidosatt av den nya lilla, så jag sneglade i smyg. Det var nog en bra taktik för Storstumpa har blivit världens finaste storasyster.
Det var alltför kort om tid att ta sig ett antal våningar ner, rusa genom kulvertsystemet och sedan upp igen ett antal våningar. Rusade till hissen som var upptagen av en truck och dess unga förare. Klämde mig in bredvid trucken.
När stressen rinner till i hjärnan slår "vett och etikettcentrum" av (har någonting med perfusionen att göra), så alltmedan jag sneglade lystet på trucken frågade jag killen som körde vart han skulle. Mina lystna blickar sa visst allt, för istället för att svara frågade han: Vart ska du?. Du kan hänga med till väntrum 3 vid röntgen. Sagt och gjort. Kursare T och jag slängde oss i trucken och plötsligt var det vi som åkte på två hjul genom kurvorna. Ivrigt påhejad av sina passagerare pressade föraren trucken till max och T och jag skrattade så vi tjöt. Inbromsningen vid väntrum tre blev så tvärt att jag fortsatte ända bort till biblioteket med huvudet före av bara farten. Wooohooo!!!
Det värsta är att jag tror att vi tyckte det var så roligt att vi skrattade oss igenom alltihop och var nog högljudda. Skulle inte förvåna mig om det kommer ut ett påbud om att vitrockar inte får missbruka truckarna.
(Men, jag låtsas som ingenting. Det är nog ingen i klassen som misstänker varken T eller mig för dylika påhitt. Håller jag masken tillräckligt väl kanske jag till och med kan få köra truck en dag) .
Yiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!
Sedan jag var 18 har lillebror sagt till mig att jag ska bli vuxen. Jag kan inte förstå varför......
I kväll har jag varit på kalas. Storstumpa fyller sju år. Jag kan inte fatta att hon blivit så stor. Och snart fyller Lillstumpa fem år. De är så fantastiska. Ja jösses, vad jag älskar de där ungarna. Första gången jag såg Storstumpa var på BB på Ackis. Hon var inte ens ett dygn. Och mina fåniga tårar sprutade förstås för att jag tyckte att hon var det vackraste jag sett. Lillstumpa såg jag för första gången två år senare också på BB. Tårarna sprutade då också. Fast henne fick jag inte titta så mycket på för Storstumpa 2 år sa: -"Näe, faster inte titta bäbis". Vi hade kommit överens om att Storstumpa inte skulle få känns sig åsidosatt av den nya lilla, så jag sneglade i smyg. Det var nog en bra taktik för Storstumpa har blivit världens finaste storasyster.
Ulrika Messing
När jag kom hem från frissan låg Mr H och sov. Jag kröp ner hos honom och låg och tittade på honom med min "vakna-genast-latoxe-och-gör-någonting-vettigt-annars-kommer-Luther-och-tar-dig"-blick. Med den intensiva blicken dröjde det inte länge så vaknade han och det första han sa var: Du har Ulrika Messing frisyr.
Nu undrar jag bara: Är det bra eller dåligt?
Nu undrar jag bara: Är det bra eller dåligt?
En bortkastad kandidatdag
Idag har jag haft en katastrofalt dålig dag. Allting har gått fel. Men, man kan inte annat än skratta åt det.
Min handledare den här veckan är söt, rar och kunnig - men, ack så stressad. Hon ger mig känslan av att en god kandidat är en kandidat som håller sig undan ... men, jag tar det inte personligt. Vet inte riktigt varför hon är stressad. Läkarna på endonk verkar inte ha någon vidare tung arbetsbelastsning. Nåja det var inte det jag skulle berätta om, utan om min dag.
Började med att patienten jag skulle skriva in inte dök upp - förrän efter lunch. När han väl dök upp så ville han absolut inte träffa en kandidat med motiveringen att han träffar nya läkare och kandidater varje gång. Kan inte säga annat än att jag till fullo förstår honom och log därför och sa att jag skulle ordna så att han fick träffa sin läkare istället så fort hon kunde. Passade på att fråga om det var ok att jag var med och lyssnade. Det var det. Så jag gick för att leta reda på min handledare och lämnade patienten i korridoren och medan jag argumenterade för patientens sak med handledaren (Hon sa att enligt reglerna kan han inte neka. Vilket jag anser att han kan. Vägrade därför ta honom) . Medan jag gjorde det sade någon någonting till patienten i korridoren och han exploderade verbalt. Vi kunde höra honom skrika om "olika läkare varenda gång". Jag var lite undrande över varför min handledare inte gick ut och pratade med honom och försökte gjuta olja på vågorna, men hon sa bara att hon inte tänkte prata med någon som är så arg. Till slut kom överläkaren ut i korridoren och tog med patienten in på ett rum. Hur det hela slutade har jag inte en susning om.
Min handledare den här veckan är söt, rar och kunnig - men, ack så stressad. Hon ger mig känslan av att en god kandidat är en kandidat som håller sig undan ... men, jag tar det inte personligt. Vet inte riktigt varför hon är stressad. Läkarna på endonk verkar inte ha någon vidare tung arbetsbelastsning. Nåja det var inte det jag skulle berätta om, utan om min dag.
Började med att patienten jag skulle skriva in inte dök upp - förrän efter lunch. När han väl dök upp så ville han absolut inte träffa en kandidat med motiveringen att han träffar nya läkare och kandidater varje gång. Kan inte säga annat än att jag till fullo förstår honom och log därför och sa att jag skulle ordna så att han fick träffa sin läkare istället så fort hon kunde. Passade på att fråga om det var ok att jag var med och lyssnade. Det var det. Så jag gick för att leta reda på min handledare och lämnade patienten i korridoren och medan jag argumenterade för patientens sak med handledaren (Hon sa att enligt reglerna kan han inte neka. Vilket jag anser att han kan. Vägrade därför ta honom) . Medan jag gjorde det sade någon någonting till patienten i korridoren och han exploderade verbalt. Vi kunde höra honom skrika om "olika läkare varenda gång". Jag var lite undrande över varför min handledare inte gick ut och pratade med honom och försökte gjuta olja på vågorna, men hon sa bara att hon inte tänkte prata med någon som är så arg. Till slut kom överläkaren ut i korridoren och tog med patienten in på ett rum. Hur det hela slutade har jag inte en susning om.
Nästa patient skulle skrivas ut på 15 minuter. Taxin stod och väntade.Men, hon ville ha fyra recept och hade frågor som: Vilket är bäst för mitt diskbråck? Voltaren eller Citodon?
Ja, vad svarar man på det? Jag insåg att för effektivitetens skull var det lika bra att handledaren tog den här patienten själv direkt.
Nästa patient skulle få en biopsi gjord under ultraljud. Följde med patienten till röntgen, bara för att upptäcka att det var fel dag. Ultraljudet är i morgon.......
Håhåjaja, en dag av kandidatens liv bortkastad. Men, det känns ändå ok. Jag befinner mig i alla fall inte på BMC - gråskalornas monument
Ha en bra dag i morgon!
Ännu en dag i kandidatens rutinartade liv
I morse struntade jag högaktningsfullt i alla virus och bakterier och tog mig till stora sjukhuset för ännu en dag i denna kandidats liv. Dagen följer hittills samma förlopp som alla andra tisdagar på Endonk. Först storrond. Dagens överläkare var snabb, vi hann med alla patienter innan det var dags att rusa till röntgenronden. Som vanligt satt jag där med blandade tankar på röntgenronden. I ena stunden tänkte jag: Ah, den där metastasen syns ju klart och tydligt. Tänk jag såg den innan han sa någonting. I nästa stund tänkte jag: Var? Var? Ser ni verkligen någonting där? Någonting mer än samma gråa nyans som är över hela bilden i i övrigt också? Det dröjer nog innan jag får tolka några CT-bilder själv :-)
Så dags för inskrivning av patienter. Min patient är naturligtvis sen, så nu sitter jag och väntar och förbannar mig själv för att jag inte släpat med mina böcker idag. Hela förra veckan (de få dagar jag var här) gjorde jag det, men öppnade dem inte en enda gång. Idag rationaliserade jag. Inga böcker med. Då behöver jag dem förstås.
Nu ska jag gå upp och se om patienten dykt upp. Återrapport senare under dagen.
Återrapport: Patienten har ännu inte dykt upp. Undrar om den fått nys om att det är jag som ska ta anamnes och status och sedan skriva in? Nåja i väntetiden har jag begått min första läkemedelslunch. 40 minuters undervisning om Tostrex. En gel som används av män med för låga nivåer av testosteron.
Så dags för inskrivning av patienter. Min patient är naturligtvis sen, så nu sitter jag och väntar och förbannar mig själv för att jag inte släpat med mina böcker idag. Hela förra veckan (de få dagar jag var här) gjorde jag det, men öppnade dem inte en enda gång. Idag rationaliserade jag. Inga böcker med. Då behöver jag dem förstås.
Nu ska jag gå upp och se om patienten dykt upp. Återrapport senare under dagen.
Återrapport: Patienten har ännu inte dykt upp. Undrar om den fått nys om att det är jag som ska ta anamnes och status och sedan skriva in? Nåja i väntetiden har jag begått min första läkemedelslunch. 40 minuters undervisning om Tostrex. En gel som används av män med för låga nivåer av testosteron.
Endonk
Endonk får klara sig utan mig idag också. Som om de ens märker att jag inte är där. Kandidater kommer och går på löpande band. Istället för att ägna dagen åt att skriva in patienter och diktera journaler fortsätter jag kurera mig. Men i morgon går jag, oavsett hur jag mår. Jourcentralsläkaren i lördags ryckte på axlarna när jag frågade om det är ok att gå. Det beror på om du orkar sa han. Bakterierna sitter ju i örat och virus finns överallt. Sedan föreslog han att jag ska använda munskydd. I sig ingen dum idé, men frågan är om inte det skulle skrämma patienterna mer än det skulle lugna. Antagligen skulle det ta en kaffekvart och sedan skulle rykten om fågelinfluensa på endonk börja gå. Det är inte konstigt att läkarna är de stora smittspridarna i vården, med långärmade rockar och folk som släpar sig till jobbet med bakterier sprutande ur öronen....
Nu ska jag krypa ner i sängen igen och invänta Mr H:s hemkomst.
Nu ska jag krypa ner i sängen igen och invänta Mr H:s hemkomst.
Surt, sa räven......
Jag surar. Öronvärken är borta men i övrigt mår jag så att de flesta timmarna på dygnet tillbringas i sängen.
Lilla Besten surar. I flera dagar nu har hon bara fått tre promenader om dagen á ynka 30 minuter. Tråkiga matte vill varken leka eller träna trick. Lilla Besten sitter på tröskeln till sovrummet och titta på mig med förebrående ögon. Går jag ur sängen följer hon mig runt i lägenheten och allt jag säger är nej, nej, nej. Stackars hund!
En som inte surar är Mr H. Han är i barndomstrakterna och slipper armodet i sjukstugan. Njuter av att köra på isen, sitta i solen och träffa kompisar och deras hundar. Kameran har han, som vanligt, med sig. Underbara bilder har han skickat:
Lilla Besten surar. I flera dagar nu har hon bara fått tre promenader om dagen á ynka 30 minuter. Tråkiga matte vill varken leka eller träna trick. Lilla Besten sitter på tröskeln till sovrummet och titta på mig med förebrående ögon. Går jag ur sängen följer hon mig runt i lägenheten och allt jag säger är nej, nej, nej. Stackars hund!
En som inte surar är Mr H. Han är i barndomstrakterna och slipper armodet i sjukstugan. Njuter av att köra på isen, sitta i solen och träffa kompisar och deras hundar. Kameran har han, som vanligt, med sig. Underbara bilder har han skickat:
Anna Gavalda
Rara Veterinären skickade mig en tjock bok. "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda. Det, Jenny, är förresten en sådan där bok som man stoppat in i ett fack. AméliefrånMontmartrefacket, enligt baksidestexten.
Anna Gavalda är en helt ny bekantskap för mig. Hon har tydligen gjort stor succé i sitt hemland Frankrike och efter att ha läst "Tillsammans är man mindre ensam" förstår man precis varför. Veterinären skickade boken med kommentaren "....en må bra bok". Först undrade jag vad hon menade. Den började konstigt. Men, när jag fick ordning på min egen hjärna och tidsperspektiven i boken, så började jag gilla den. Helt underbar! En bok att älska, fylld av livsglädje, människor som hittar sin egen väg i livet och får vara precis så knasiga som de är men ändå bli älskade.
Anna Gavalda är en helt ny bekantskap för mig. Hon har tydligen gjort stor succé i sitt hemland Frankrike och efter att ha läst "Tillsammans är man mindre ensam" förstår man precis varför. Veterinären skickade boken med kommentaren "....en må bra bok". Först undrade jag vad hon menade. Den började konstigt. Men, när jag fick ordning på min egen hjärna och tidsperspektiven i boken, så började jag gilla den. Helt underbar! En bok att älska, fylld av livsglädje, människor som hittar sin egen väg i livet och får vara precis så knasiga som de är men ändå bli älskade.
Nobelpriset
Bakterierna som byggt bo i mitt öra flyttar nu så sakta, efter tre doser Kåvepenin, ut ur örat igen. Nu har jag bara en sak kvar att säga: Nobelpriset till den som kommer på ett bot mot alla dessa förhatliga förkylningsvirus. Jag är trött på att det rinner var ur ögonen, trött på att näsan är igenproppad av snor och trött på att med jämna mellanrum hissa upp lungorna till tandnivå för att få ut de gula blobbarna.Tålamod är inte min starka sida och jag vill vara frisk nu.
Dumma bakterier
Virus i halsen och bakterier i örat.
Med ett recept i handen (eller snarare cyberrymden, eftersom det var ett e-recept) lämnade jag doktorn och festar nu loss på Kåvepenin. Nu ska jag sova en stund och sedan se om det går att lura någon kursare att ta mitt pass på akuten i morgon. De har ju säkert ingenting annat för sig en söndag .....
Med ett recept i handen (eller snarare cyberrymden, eftersom det var ett e-recept) lämnade jag doktorn och festar nu loss på Kåvepenin. Nu ska jag sova en stund och sedan se om det går att lura någon kursare att ta mitt pass på akuten i morgon. De har ju säkert ingenting annat för sig en söndag .....
Failure....
Mina älskade "Cold & flu" har svikit mig. Mot öronvärken i natt hjälpte de noll och ingenting. Nu har jag bokat tid på jourcentralen. Jag står inte ut längre...
Inget nytt
Från sjuksängen inget nytt att rapportera.
Är det små vita proppar jag ser längst in i munnen?
Hoppsan, vad litet mitt svalg har blivit.
Är det små vita proppar jag ser längst in i munnen?
Hoppsan, vad litet mitt svalg har blivit.
Per Rectum
Vilka som läser min blogg tycks, i alla fall till viss del, vara en väl förborgad hemlighet. Helt ok med mig. Bara man lovar att sluta läsa när det inte är intressant längre. Jag skriver mest för mina nära som befinner sig för långt bort för daglig uppdatering "in person". Svårt att tro att någon annan kan hitta någonting av intresse.
Praktiskt taget borde jag inte ha släpat mig till sjukhuset idag, är allt annat än pigg. Men, det lönade sig. * Imaginär trumvirvel*
Har gjort en "per rectum". Den allra första. Fast jag glömde förstås diktera om den när jag skrev in patienten. Helt sjukt att vara lycklig över att ha gjort en "per rectum". Men, det har stressats så mycket om det bland kursarna att till och med jag som inte alls är äckelmagad har börjat fundera. Nåväl, det var precis så odramatiskt som jag trodde från början. Nu är den första gjord, nu behöver jag inte fundera på det (och Mr H kan sova lugnt. Han har nog varit orolig att jag ska överfalla honom i sömnen och använda honom som försöksperson. Han är förresten den mest ovilliga försöksperson som finns. Saboterar alla försök att ta status. Lyssna på hans lungor går inte - då sjunger han. Klämma på hans buk går inte heller - han vägrar ligga still. Suck!)
Förresten är jag gräsänka över helgen. Mr H har åkt till sina gamla hemtrakter. Nu borde man passa på att ha tjejmiddag och träffa kompisar, men jag vill bara sova, bli frisk och komma ikapp med studierna.
Praktiskt taget borde jag inte ha släpat mig till sjukhuset idag, är allt annat än pigg. Men, det lönade sig. * Imaginär trumvirvel*
Har gjort en "per rectum". Den allra första. Fast jag glömde förstås diktera om den när jag skrev in patienten. Helt sjukt att vara lycklig över att ha gjort en "per rectum". Men, det har stressats så mycket om det bland kursarna att till och med jag som inte alls är äckelmagad har börjat fundera. Nåväl, det var precis så odramatiskt som jag trodde från början. Nu är den första gjord, nu behöver jag inte fundera på det (och Mr H kan sova lugnt. Han har nog varit orolig att jag ska överfalla honom i sömnen och använda honom som försöksperson. Han är förresten den mest ovilliga försöksperson som finns. Saboterar alla försök att ta status. Lyssna på hans lungor går inte - då sjunger han. Klämma på hans buk går inte heller - han vägrar ligga still. Suck!)
Förresten är jag gräsänka över helgen. Mr H har åkt till sina gamla hemtrakter. Nu borde man passa på att ha tjejmiddag och träffa kompisar, men jag vill bara sova, bli frisk och komma ikapp med studierna.
Motigt
Bättre, men uschlig idag med. Stannar hemma. Det blir väl mest sängläge, och kanske en stund med Medicine av Johan Axford & Chris O´Callaghan.
Förresten säger nyfikna jag som Mårr, det vore spännande att se vilka som tittar hit ibland. Statistiken visar att det är betydligt fler än de som brukar lämna kommentarer. Så har du lust, skriv gärna en kommentar i kommentarsrutan. Vore kul att få sin nyfikenhet stillad. :-)
Förresten säger nyfikna jag som Mårr, det vore spännande att se vilka som tittar hit ibland. Statistiken visar att det är betydligt fler än de som brukar lämna kommentarer. Så har du lust, skriv gärna en kommentar i kommentarsrutan. Vore kul att få sin nyfikenhet stillad. :-)
Hutter
Fem dagar får vi vara borta. Fem dagar på tjugo veckor. Men, inte fem dagar i sträck. Är vi borta mer än fem dagar totalt eller fem dagar i sträck så måste vi ta igen tiden på sommarlov eller jullov. Till varje pris tänker jag därför släpa mig till skolan. Strunt i resten av personalen, strunt i patienterna. Efter en natt med feber och frossa tryckte jag i morse i mig mina favoritpiller "Cold & Flu" och sedan var jag tiptop igen.
Första punkten på dagordningen var storrond. Jag fick presentera två patienter. Först av alla, utan att någonsin ha hört vad man ska säga på en storrond. Kände mig lätt handikappad. På engelska dessutom. Normalt sett är jag duktig på engelska, men nu visste jag knappt ens vad jag förväntades säga på svenska. Insatsen kändes minst sagt blek, men överläkaren och övriga doktorer var snälla och förlåtande och jag överlevde dragningen.
När det var dags för röntgenrond avvek jag. Mr H hade äntligen, efter många månaders väntan fått en tid hos ortopeden. Efter femtio minuters väntan kom vi så äntligen in till doktorn. Jag hade lovat Mr H att bara lyssna, att inte säga någonting. Men, mot slutet ilsknade jag till och pratade i alla fall. Kunde inte låta bli att pressa läkaren. Tyvärr tror jag inte att han förstod vad vi sa, för han svarade aldrig på frågorna vi ställde. Han hade bestämt sig för vad felet var innan han ens undersökte. Nu är frågan vad vi ska göra. Ringa och be om en 2nd opinion av en svensktalande läkare på stora sjukhuset eller helt enkelt gå till en privat? Det tål att tänkas på.
Väl tillbaka på endonk skulle jag skriva in en ny patient. Jag funderade på hur lämpligt det var att med feber och hosta ta status och anamnes på en patient. Patienterna verkade handledaren inte speciellt oroad för - de är inte infektionskänsligare än andra, men hon tyckte ändå att jag skulle gå hem. Det argumenterade jag emot. Är livrädd att de där fem dagarnas frånvaro ska överskridas redan första veckan..... Mitt i alltihop insåg jag hur dum jag lät. Är man sjuk med 38,5 i feber, hosta och snor i hela huvudet finns det bara en plats som är lämplig: sängen. Så jag gick hem och lade mig. Snöplig avslutning på dagen!
Första punkten på dagordningen var storrond. Jag fick presentera två patienter. Först av alla, utan att någonsin ha hört vad man ska säga på en storrond. Kände mig lätt handikappad. På engelska dessutom. Normalt sett är jag duktig på engelska, men nu visste jag knappt ens vad jag förväntades säga på svenska. Insatsen kändes minst sagt blek, men överläkaren och övriga doktorer var snälla och förlåtande och jag överlevde dragningen.
När det var dags för röntgenrond avvek jag. Mr H hade äntligen, efter många månaders väntan fått en tid hos ortopeden. Efter femtio minuters väntan kom vi så äntligen in till doktorn. Jag hade lovat Mr H att bara lyssna, att inte säga någonting. Men, mot slutet ilsknade jag till och pratade i alla fall. Kunde inte låta bli att pressa läkaren. Tyvärr tror jag inte att han förstod vad vi sa, för han svarade aldrig på frågorna vi ställde. Han hade bestämt sig för vad felet var innan han ens undersökte. Nu är frågan vad vi ska göra. Ringa och be om en 2nd opinion av en svensktalande läkare på stora sjukhuset eller helt enkelt gå till en privat? Det tål att tänkas på.
Väl tillbaka på endonk skulle jag skriva in en ny patient. Jag funderade på hur lämpligt det var att med feber och hosta ta status och anamnes på en patient. Patienterna verkade handledaren inte speciellt oroad för - de är inte infektionskänsligare än andra, men hon tyckte ändå att jag skulle gå hem. Det argumenterade jag emot. Är livrädd att de där fem dagarnas frånvaro ska överskridas redan första veckan..... Mitt i alltihop insåg jag hur dum jag lät. Är man sjuk med 38,5 i feber, hosta och snor i hela huvudet finns det bara en plats som är lämplig: sängen. Så jag gick hem och lade mig. Snöplig avslutning på dagen!
Trögflytande taggtråd
Efter första dagen på Snurran borde jag skriva någonting spirituellt och intressant om hur kul och inspirerande det är att äntligen "vara ute på riktigt". Men, förkylningen jag dragit på i flera veckor har brutit ut och det känns som om jag har trögflytande taggtråd i huvudet som river, river, river. Lilla Besten ska få en kort, kort promenad och sedan är det sängen som gäller.
I går tog vi en liten biltur för att njuta av våren och alla vårtecken. Vi såg bla tofsvipor och utanför Mr H:s jobb såg jag årets första tussilago.
Mr H passade på att springa in på jobbet och kolla schemat och Lilla Besten tittade långt efter honom.
Så satte hon sig och och väntade och väntade och väntade på att husse skulle komma tillbaka.
I går tog vi en liten biltur för att njuta av våren och alla vårtecken. Vi såg bla tofsvipor och utanför Mr H:s jobb såg jag årets första tussilago.
Mr H passade på att springa in på jobbet och kolla schemat och Lilla Besten tittade långt efter honom.
Så satte hon sig och och väntade och väntade och väntade på att husse skulle komma tillbaka.
Body over mind
Nya doktorn vill se mina gamla journaler, ända sedan Lundatiden. Med två kroniska sjukdomar känns det ibland som om kroppen lever sitt eget liv. Just nu löper den amok. Helglektyren har därför bestått av mina gamla journalkopior som tillfälligt befinner sig i min vård innan de ska lämnas över till nästa doktor.
Lektyren har gjort mig synnerligen förbannad. Sanningen var tydligen ingenting jag som patient behövde veta då. Gränsfall till adenocarcinom. Högt differentierat visserligen - men, ändå.....
Vad ska man säga till sin patient? Vad ska man inte säga? Det tål att tänkas på.
Jag blev botad och sedan då.........
Lektyren har gjort mig synnerligen förbannad. Sanningen var tydligen ingenting jag som patient behövde veta då. Gränsfall till adenocarcinom. Högt differentierat visserligen - men, ändå.....
Vad ska man säga till sin patient? Vad ska man inte säga? Det tål att tänkas på.
Jag blev botad och sedan då.........
Underhållning
Det är underhållande att titta på schlagerfestivalen med Mr H.
Sanna Nielsen kommenterade han med orden:
"Kolla hon har lånat Carolas fläkt. Och Tina Turners danssteg. Undrar vems brösten är? (Ibland är jag glad att det bara är jag som hör vad han säger) De är nog köpta. Låten döpte han snabbt om till "Tjatar du, så tjatar jag".
Det är längesedan jag slutade gå på bokrean. Det finns helt enkelt inte utrymme för den, varken i rum eller ekonomi. Men när jag gick förbi böckerna på ICA Maxi slank ändå "Främmande fågel" av Anna Jansson ner i väskan. Tror att det var Sivskatan som tipsade mig om den. Läskigt scenario. Ännu läskigare när man tänker på att det inte är helt orimligt. Tyckte om boken, fast upplevde den som lite rörig. Å andra sidan var jag inte helt fokuserad när jag läste den, så .... rörigheten kanske bara fanns i mitt huvud.
Sista av alla bloggare är jag väl att anta utmaningen från Mårr och Skylla. Sex konstigheter (alla skämt om sex i det här sammanhanget verkar vara använda, så vi går raka vägen till konstigheterna). Synd bara att man inte får skriva fler än sex konstigheter. Efter att ha tänkt till ett tag finns en lång, lång lista.
1) Blir tokig av idisslare. Tuggummituggande individer borde enligt min åsikt skjutas. Det finns inget mer enerverande än vuxna människor som sitter med öppen mun och frenetiskt snaskar på sitt tuggummi. Skulle kunna räkna upp tusen skäl till varför och berätta om exakt hur högt (eller snarare lågt) jag anser att de står på mänsklighetens skala. Alla mina fördomar kommer till dager i detta ämne och jag nöjer mig med att säga att mitt huvud direkt kopplar till WT/TPT (skriver inte ut vad det är för då blir det alltför tydligt hur fördomsfull jag är).
2) Nästan lika irriterande som tuggummituggande individer är folk som inte kan sitta still. Som hela tiden spritter med sin fot eller sitter och trummar med fingrarna eller skakar på benet. Jag måste ha några extrakänsliga vibratorreceptorer i min kropp som sätter på stora larmet när folk gör det för jag känner mig närmast hysterisk. Många är de som suttit bredvid mig och fått en hand på låret med orden "Snälla, sitt still". Men, jag klarar inte av att sitta bredvid en människa som "studsar" varken på en tre timmar lång föreläsning eller på tunnelbanan. De där vibratorreceptorerna är extremkänslig hos mig. På tunnelbanan, på väg till jobbet i Stockholm kunde jag plötsligt känna en irritation i kroppen - som om hela jag skakade. Tittade mig vaksamt omkring. Mycket riktigt. Någonstans satt det alltid någon och skakade på benet. Det är underligt - det kunde vara tre meter bakom mig och jag kände det i hela kroppen.
3a) Jag är inte skrockfull. Sådant larv tror jag inte på. Ändå spottar jag tre gånger när en svart katt korsar min väg.
3b) ...och ja, ända tills jag blev en 25 sådär dunkade jag mig tre gånger i ryggen när jag gick över en A-brunn.
4) Allting blir roligare med ljudeffekter. Det var någonting som blev uppenbart när brorsbarnen passades i unga (yngre) år. Så fort de var på väg att grina satte jag igång med ljudeffekter. Det hjälpte oftast. Nu behöver barnen inte ljudeffekter längre, men jag har fortsatt på egen hand. Ljudeffekter är bra när man häller upp saker, när man kör bil etc etc. Än så länge är jag inte så knasig att jag inte kan hålla inne med ljudeffekterna bland andra människor. Fast kör jag bil själv blir det ofta ljudeffekter. Och när jag åker med Mr H. Åker man bil med en gammal rallyförare så är ljudeffekter absolut legio.....
5) Jag blir förvånad när folk tycker om mig. Det räknar jag inte med. Men, det handlar nog inte om dåligt självförtroende utan snarare en insikt om att man behöver lära känna mig för att uppskatta mig. Så de där som gillar mig direkt blir jag väldigt förvånad över. De som inte ger mig en chans och försöker lära känna mig, ja .... det bryr jag mig inte så mycket om. Har en egen liten teori om varför det är som det är, men den skippar vi ikväll.
6) Defensiva bilförare borde bli av med körkortet. De där som anpassar hastigheten till det sämsta väder som kan förekomma på platsen även om det just nu är exceptionellt bra väglag. Eller de där som måste stanna innan de vågar vända på ratten och göra en högersväng. Eller de som står i en korsning och inte vågar svänga vänster förrän det inte finns en bil på mils avstånd. Eller de där som inte vågar köra om 6:ans buss när den stannar på busshållsplatserna inne i stan. Senast idag var det en gammal tant som körde i 30 på 50-vägen. I sådana lägen måste jag om. Då är det skönt att kunna trampa plattan i botten på BMW:n och dra om. Och nej! Det är inte ett BMW-komplex jag lider av. Kände samma irritation i min gamla Toyota Corolla. Bara det att den var för långsam att köra om med, så då satt jag istället och blev en tvärilsken och farlig bilförare.
Sanna Nielsen kommenterade han med orden:
"Kolla hon har lånat Carolas fläkt. Och Tina Turners danssteg. Undrar vems brösten är? (Ibland är jag glad att det bara är jag som hör vad han säger) De är nog köpta. Låten döpte han snabbt om till "Tjatar du, så tjatar jag".
Det är längesedan jag slutade gå på bokrean. Det finns helt enkelt inte utrymme för den, varken i rum eller ekonomi. Men när jag gick förbi böckerna på ICA Maxi slank ändå "Främmande fågel" av Anna Jansson ner i väskan. Tror att det var Sivskatan som tipsade mig om den. Läskigt scenario. Ännu läskigare när man tänker på att det inte är helt orimligt. Tyckte om boken, fast upplevde den som lite rörig. Å andra sidan var jag inte helt fokuserad när jag läste den, så .... rörigheten kanske bara fanns i mitt huvud.
Sista av alla bloggare är jag väl att anta utmaningen från Mårr och Skylla. Sex konstigheter (alla skämt om sex i det här sammanhanget verkar vara använda, så vi går raka vägen till konstigheterna). Synd bara att man inte får skriva fler än sex konstigheter. Efter att ha tänkt till ett tag finns en lång, lång lista.
1) Blir tokig av idisslare. Tuggummituggande individer borde enligt min åsikt skjutas. Det finns inget mer enerverande än vuxna människor som sitter med öppen mun och frenetiskt snaskar på sitt tuggummi. Skulle kunna räkna upp tusen skäl till varför och berätta om exakt hur högt (eller snarare lågt) jag anser att de står på mänsklighetens skala. Alla mina fördomar kommer till dager i detta ämne och jag nöjer mig med att säga att mitt huvud direkt kopplar till WT/TPT (skriver inte ut vad det är för då blir det alltför tydligt hur fördomsfull jag är).
2) Nästan lika irriterande som tuggummituggande individer är folk som inte kan sitta still. Som hela tiden spritter med sin fot eller sitter och trummar med fingrarna eller skakar på benet. Jag måste ha några extrakänsliga vibratorreceptorer i min kropp som sätter på stora larmet när folk gör det för jag känner mig närmast hysterisk. Många är de som suttit bredvid mig och fått en hand på låret med orden "Snälla, sitt still". Men, jag klarar inte av att sitta bredvid en människa som "studsar" varken på en tre timmar lång föreläsning eller på tunnelbanan. De där vibratorreceptorerna är extremkänslig hos mig. På tunnelbanan, på väg till jobbet i Stockholm kunde jag plötsligt känna en irritation i kroppen - som om hela jag skakade. Tittade mig vaksamt omkring. Mycket riktigt. Någonstans satt det alltid någon och skakade på benet. Det är underligt - det kunde vara tre meter bakom mig och jag kände det i hela kroppen.
3a) Jag är inte skrockfull. Sådant larv tror jag inte på. Ändå spottar jag tre gånger när en svart katt korsar min väg.
3b) ...och ja, ända tills jag blev en 25 sådär dunkade jag mig tre gånger i ryggen när jag gick över en A-brunn.
4) Allting blir roligare med ljudeffekter. Det var någonting som blev uppenbart när brorsbarnen passades i unga (yngre) år. Så fort de var på väg att grina satte jag igång med ljudeffekter. Det hjälpte oftast. Nu behöver barnen inte ljudeffekter längre, men jag har fortsatt på egen hand. Ljudeffekter är bra när man häller upp saker, när man kör bil etc etc. Än så länge är jag inte så knasig att jag inte kan hålla inne med ljudeffekterna bland andra människor. Fast kör jag bil själv blir det ofta ljudeffekter. Och när jag åker med Mr H. Åker man bil med en gammal rallyförare så är ljudeffekter absolut legio.....
5) Jag blir förvånad när folk tycker om mig. Det räknar jag inte med. Men, det handlar nog inte om dåligt självförtroende utan snarare en insikt om att man behöver lära känna mig för att uppskatta mig. Så de där som gillar mig direkt blir jag väldigt förvånad över. De som inte ger mig en chans och försöker lära känna mig, ja .... det bryr jag mig inte så mycket om. Har en egen liten teori om varför det är som det är, men den skippar vi ikväll.
6) Defensiva bilförare borde bli av med körkortet. De där som anpassar hastigheten till det sämsta väder som kan förekomma på platsen även om det just nu är exceptionellt bra väglag. Eller de där som måste stanna innan de vågar vända på ratten och göra en högersväng. Eller de som står i en korsning och inte vågar svänga vänster förrän det inte finns en bil på mils avstånd. Eller de där som inte vågar köra om 6:ans buss när den stannar på busshållsplatserna inne i stan. Senast idag var det en gammal tant som körde i 30 på 50-vägen. I sådana lägen måste jag om. Då är det skönt att kunna trampa plattan i botten på BMW:n och dra om. Och nej! Det är inte ett BMW-komplex jag lider av. Kände samma irritation i min gamla Toyota Corolla. Bara det att den var för långsam att köra om med, så då satt jag istället och blev en tvärilsken och farlig bilförare.
Kvitter, kvitter
Kvitter, kvitter. Det glada vårvädret matchar mitt humör.
Hemtentan godkänd och kursen i Klinisk kemi därmed avklarad.
Enkla och faktiskt ganska roliga poäng. Man kanske ska syssla med klinisk kemi?
Lablistor låter ju hur tråkigt som helst, men det har varit en bra och genomtänkt kurs.
På måndag börjar allvaret. Snurran! Nu kommer vi ut på klinik på riktigt.
Hela kroppen pirrar av förväntan. BMC (fyra nyanser av grått som Veterinären sa) känns längre och längre bort och är nu farligt nära att trilla ner i något av teflonhjärnans svarta hål. Dit där allt skräp som inte används förpassas.
Hemtentan godkänd och kursen i Klinisk kemi därmed avklarad.
Enkla och faktiskt ganska roliga poäng. Man kanske ska syssla med klinisk kemi?
Lablistor låter ju hur tråkigt som helst, men det har varit en bra och genomtänkt kurs.
På måndag börjar allvaret. Snurran! Nu kommer vi ut på klinik på riktigt.
Hela kroppen pirrar av förväntan. BMC (fyra nyanser av grått som Veterinären sa) känns längre och längre bort och är nu farligt nära att trilla ner i något av teflonhjärnans svarta hål. Dit där allt skräp som inte används förpassas.
Ramlar in....
En hemdugga i klinisk kemi och ett 10-timmars jobbpass senare ramlar jag in genom dörren och inser att Lilla Besten straffat mig för att jag inte var intresserad av henne i går. Trots två promenader, varav en lång innan jag stack till jobbet har hon avbördat sig den torra svansen jag gav henne i fyra lösa högar i lägenheten. Vilken lycka att Mr H kom hem långt innan mig..... När jag väl kom hem doftade det friskt av sommaräng.......
Bajs
Matte sitter och skriver hemdugga i Klinisk Kemi. Det muttras konstiga ord bortifrån hennes hörn: Transferrin, Diff.räkning, P-Kreatinin, Ascites, kolangiocellulär cancer, P-CA 19-9, Primär skleroserande kolangit, loop-diuretika och allt vad hon nu klämmer ur sig.
Själv går jag och petar på henne med tassen med jämna mellanrum för att få lite uppmärksamhet, men hon ignorerar mig totalt. En enda gång har hon rest sig. Men det blev inget kel och ingen lek med aktiveringsbollen. Fast jag ska inte klaga. En härlig, illaluktande, torkad svans gav hon mig med orden: Gå och stör husse. Inga långa promenader har jag fått idag heller. Suck! Det är synd om mig. Jag får lägga mig på soffkudden och drömma om god mat. Sådan där som matte inte ger mig. Den döda räven som jag hittade borta i diket vid bron, smaskiga näbbmöss, och frusen hästskit. Att gå bort till stallet är rena rama paradiset. Det är som om man är en fågel i en Hans och Gretasaga. Bara att följa brödsmulorna ... eller som i mitt fall. Hästskitarna.
Isa, taxfröken, tre och ett halvt år
Själv går jag och petar på henne med tassen med jämna mellanrum för att få lite uppmärksamhet, men hon ignorerar mig totalt. En enda gång har hon rest sig. Men det blev inget kel och ingen lek med aktiveringsbollen. Fast jag ska inte klaga. En härlig, illaluktande, torkad svans gav hon mig med orden: Gå och stör husse. Inga långa promenader har jag fått idag heller. Suck! Det är synd om mig. Jag får lägga mig på soffkudden och drömma om god mat. Sådan där som matte inte ger mig. Den döda räven som jag hittade borta i diket vid bron, smaskiga näbbmöss, och frusen hästskit. Att gå bort till stallet är rena rama paradiset. Det är som om man är en fågel i en Hans och Gretasaga. Bara att följa brödsmulorna ... eller som i mitt fall. Hästskitarna.
Isa, taxfröken, tre och ett halvt år
Att uppfostra en människa....
Vet inte hur det är med er andra hundar och katter där ute, men att uppfostra tvåbeningarna jag bor med är minsann inte lätt. Kanske har jag begåvats med ovanligt tröga tvåbeningar?
Tag det här med maten till exempel. Nu har jag bott med dem i nästan 1,5 år och de har fortfarande inte förstått att det ska stå en tallrik på min plats. Varje gång det är middagsdags hoppar jag upp bredvid matte på kökssoffan. Sätter nosen över bordet, precis där det vore lämpligt med en tallrik för mig. Men har det dykt upp någon? Nähähääe då, inte en endaste gång!!! Och inte ens min mest utsvultna min har någon effekt på tvåbeningarna. Jag har jobbat på tekniken länge och väl. Börjar med att se så hålögd ut som jag bara kan och sedan drar jag in kinderna så att de möts mitt i munnen. Husse brukar säga att han inte kan äta när jag titta på honom sådär. Vad vore mer logiskt än att han skjuter över tallriken till min sida i det läget? Den enda effekt min väl inövade min har på matte är att hon klappar mig på huvudet och kallar mig för Biaffrabarn. Vore det inte för att husse verkar vara en extremt slapphänt typ och titt som tätt tappar grejor på sin sida av bordet så skulle jag få leva på torrfoder enkom.
Så har vi det här med sängen. Både matte och husse har grovt missförstått vad sängar och sängkläder är till för. På huvudkudden ska man lägga det finaste man har. Nämligen mig. Kudden placerar man sedan längs mattes rygg och under täcket. Matte har en ovana att röra sig i sängen, men några kraftiga tryckningar med tassarna i njurtrakten brukar få henne att stilla sig. Det måste hon ju förstå att som tax behöver man utrymme. Hon behöver minsann inte mer än en fjärdedel av sängen. Husse och matte har missat hela konceptet med sängar och sänganvändning. Tycks tro att sängen bara är till för att användas på nätterna. På dagarna när de inte är hemma och jag hade kunnat värma upp sängen stänger de dörren till sovrummet. På kvällar och nätter behöver man ligga i en hög för att hålla värmen. Men inte heller det har de begripit. När jag försöker smyga över tröskeln för att hoppa upp och värma dem är det alltid någon som skriker NEJ (husse brukar vara snabbast, matte är en svårslagen sjusovare).
Några få gånger har jag fått sova hos matte. Varje gång har husse varit borta. (Note to self: Måste lura iväg honom på nätterna. Vad tror ni? Om jag kissar i hans säng? Försvinner han då?) De gånger jag fått sova hos matte har jag lurat in mig med att pipa ynkligt i några timmar. Pipet måste jag öva lite på, för enda gången jag kan få fram pipet är när jag är skendräktig ... och det är ju bara två gånger om året. Vad sa du matte? Vadå guschelov?
Isa, taxfröken, tre och ett halvt år
Tag det här med maten till exempel. Nu har jag bott med dem i nästan 1,5 år och de har fortfarande inte förstått att det ska stå en tallrik på min plats. Varje gång det är middagsdags hoppar jag upp bredvid matte på kökssoffan. Sätter nosen över bordet, precis där det vore lämpligt med en tallrik för mig. Men har det dykt upp någon? Nähähääe då, inte en endaste gång!!! Och inte ens min mest utsvultna min har någon effekt på tvåbeningarna. Jag har jobbat på tekniken länge och väl. Börjar med att se så hålögd ut som jag bara kan och sedan drar jag in kinderna så att de möts mitt i munnen. Husse brukar säga att han inte kan äta när jag titta på honom sådär. Vad vore mer logiskt än att han skjuter över tallriken till min sida i det läget? Den enda effekt min väl inövade min har på matte är att hon klappar mig på huvudet och kallar mig för Biaffrabarn. Vore det inte för att husse verkar vara en extremt slapphänt typ och titt som tätt tappar grejor på sin sida av bordet så skulle jag få leva på torrfoder enkom.
Så har vi det här med sängen. Både matte och husse har grovt missförstått vad sängar och sängkläder är till för. På huvudkudden ska man lägga det finaste man har. Nämligen mig. Kudden placerar man sedan längs mattes rygg och under täcket. Matte har en ovana att röra sig i sängen, men några kraftiga tryckningar med tassarna i njurtrakten brukar få henne att stilla sig. Det måste hon ju förstå att som tax behöver man utrymme. Hon behöver minsann inte mer än en fjärdedel av sängen. Husse och matte har missat hela konceptet med sängar och sänganvändning. Tycks tro att sängen bara är till för att användas på nätterna. På dagarna när de inte är hemma och jag hade kunnat värma upp sängen stänger de dörren till sovrummet. På kvällar och nätter behöver man ligga i en hög för att hålla värmen. Men inte heller det har de begripit. När jag försöker smyga över tröskeln för att hoppa upp och värma dem är det alltid någon som skriker NEJ (husse brukar vara snabbast, matte är en svårslagen sjusovare).
Några få gånger har jag fått sova hos matte. Varje gång har husse varit borta. (Note to self: Måste lura iväg honom på nätterna. Vad tror ni? Om jag kissar i hans säng? Försvinner han då?) De gånger jag fått sova hos matte har jag lurat in mig med att pipa ynkligt i några timmar. Pipet måste jag öva lite på, för enda gången jag kan få fram pipet är när jag är skendräktig ... och det är ju bara två gånger om året. Vad sa du matte? Vadå guschelov?
Isa, taxfröken, tre och ett halvt år
Måndag 5/3
Kastade bort en hel dag på att gå till skolan. Förmiddagsföreläsningen i sig var det väl inget fel på. Men det handlade om diabetes. Inget nytt under solen med andra ord. Tror att till och med de friska kursarna börjar tycka att det känns lite uttjatat. I Uppsala har de så mycket diabetesforskning att alla föreläsare alltid tar upp det. Suck!
Kvaliteten på eftermiddagens föreläsning om receptskrivning kändes mer tveksam. Inte bara för att reglerna och blanketterna inte tycks ha ändrat sig så hiskeligt mycket sedan 1988 när jag gjorde apotekspraktik och manglades i receptskrivning. Och på fredag har vi ännu mer av eländet - den gången obligatoriskt.
Läste förresten i helgen ut Mari Jungstedts "Den inre kretsen" som följde med Amelia. Massor av lovord, från olika tidningar, på baksidan. Och, ja, jo ... den var väl ok. Men får knappast några stående ovationer av mig och inte känner jag mig så speciellt sugen på att läsa fler böcker av henne heller. Någon som vet? Är de andra böckerna bättre? Eller ska jag helt enkelt ta och läsa något av någon annan?
Kvaliteten på eftermiddagens föreläsning om receptskrivning kändes mer tveksam. Inte bara för att reglerna och blanketterna inte tycks ha ändrat sig så hiskeligt mycket sedan 1988 när jag gjorde apotekspraktik och manglades i receptskrivning. Och på fredag har vi ännu mer av eländet - den gången obligatoriskt.
Läste förresten i helgen ut Mari Jungstedts "Den inre kretsen" som följde med Amelia. Massor av lovord, från olika tidningar, på baksidan. Och, ja, jo ... den var väl ok. Men får knappast några stående ovationer av mig och inte känner jag mig så speciellt sugen på att läsa fler böcker av henne heller. Någon som vet? Är de andra böckerna bättre? Eller ska jag helt enkelt ta och läsa något av någon annan?
Jag saknar mitt liv...
Underbart är kort, eller vad säger man? Efter en härlig helg känner jag mig nästan deppig. En hel em med yrvädret L och grannen i går. En skön promenad (lite onödigt med vinterjacka som klarar -10 grader) och pratstund, för att inte glömma exceptionellt god kladdkaka med Veterinären idag. Ny trevlig bekantskap. Veterinären har en underbart skön beskrivning på sin hemsida av vår dag. Bitvis var jag stolt över Lilla Besten och bitvis skämdes jag, som en hund, över henne (hon satte igång med sitt kuckelikuande). Ella uppförde sig betydligt bättre. Och, jo, Lilla Mysan. Mattarna trivdes bra ihop. Det här gör vi om.
Plötsligt saknar jag mitt liv. Det som var jag i så många år. Tufft jobb med massor av ansvar och massor av timmar på jobbet. På G. Hela tiden på G. Utlandsplacering och utlandsresor, konferenser, kurser. Ständig utveckling. Identiteten, personen var "yrkeskvinnan": projektledaren, teamledaren, systemansvarig, förvaltningsansvarig, med i ledningsgruppen.
Sängen hade jag lika gärna kunnat ställa på kontoret. Min trerummare använde jag bara till att sova i. När inte jobbet tog dygnets alla timmar för mig testade jag nya saker med kompisarna (Stockholm har oanade möjligheter), söndag förmiddag viktes åt ridning ett par timmar.
Mr H kommenterade i går att skolan bara tar energi av mig och han har så rätt, så rätt. Känner mig aldrig delaktig, aldrig med. Visserligen är det bättre nu. De där som ansåg att de inte behövde heja på mig har både börjat heja på mig och prata med mig. Det är trevligt. Känns lite bättre. Kursarna är rara och ambitiösa och jag tror att de allihop blir duktiga läkare (nja, något undantag finns nog). Men, vi har exakt ingenting gemensamt.
Saknar att sitta tillsammans med ett gäng med massor av samlad kunskap och diskutera fram lösningar. Det var en sådan energi i jobbmötena - efter sådana möten var batterierna uppladdade igen. Saknar att få besluta. Inser att mina "läkerikunskaper" inte på långa vägar är tillräckliga för att kunna erbjuda den typen av möten...än.
Van vid att arbeta med organisationsutveckling, processer och rutiner, van vid att "ha makt", van vid att kunna påverka är det fruktansvärt frustrerande att se alla taffligheter, all ineffektivitet på utbildningen och inte kunna förändra och förbättra.
L och jag diskuterad länge, länge i går. Långt efter att grannen gått hem. Plötsligt kände jag mig "hemma" igen. Yrkeskvinnan har funnits som en skugga på brunnens botten sedan jag flyttade till Uppsala. Nu är det baske mig dags att fiska upp henne igen. Nej, tänker inte gå tillbaka till min gamla bransch, inte heller vända upp och ner på utbildningen, men det är nog dags att skaffa sig ett privatliv i den här staden som jag råkar bo i. Staden måste bli hemma. Måste få den där stimulansen, med folk som utmanar mina tankar. Idag får jag ingen utmaning - bara frustrationer.
Har länge tänkt att extraarbetet ger mig det jag behöver. Men, nej. Det jag möter där är misär. I sig ofta en utmaning men inte alls stimulerande. Ingenting som snurrar till det i skallen på mig, ingenting som kräver fokus, fokus och fokus. Måste få höja mina tankar, få genomtänkta mothugg där jag utmanas att använda huvudet för att komma någon vart i diskussionen.
Ingenjoren och Snåsa kan jag alltid ringa till när livet känns jobbigt. Och Sivskatan har, trots att hon inte känt mig så länge, en osviklig förmåga att pigga upp mig med glada tillrop och söta kort. De är underbara. Men, jag måste ha vänner i den här staden. Nära mig. Måste ha diskussioner som ger energi.
Socialt
Rödhåriga yrvädret L kom infarande från den stora staden. Vi har haft en snackedag tillsammans med grannen.
Både käkar och öron är möra, men det har varit fantastiskt roligt.
Både käkar och öron är möra, men det har varit fantastiskt roligt.
Wild n' crazy
Kände mig lite wild and crazy idag och struntade i föreläsningen. Kanske inte så vilt egentligen med tanke på att föreläsningarna inte är obligatoriska. Jag må tycka vad jag vill om administrationen och allt runtomkring läkarprogrammet, men för mig är ändå föreläsningarna för det mesta ett alldeles förträffligt bra sätt att tillförskanska sig kunskap. Så det är sällan jag skolkar. Schemat på den här kursen, klinisk kemi, är dock vedervärdigt. Hela dagar i skolan, från åtta till halv fem, med massor av hål i schemat. Eftersom jag behöver mitt köksbord och mitt hem runtomkring mig för att läsa effektivt så är alla dessa hål i schemat bara en hel massa bortkastad tid. Dagens schema med en och en halv timmas föreläsning och så några timmar ledigt innan obligatorisk lab och patientfallsgenomgång kändes därför oöverstigligt i morse. Stannade därför hemma på förmiddagen och tillbringade den med rara sambon, sambon som nu jobbar och som jag knappt sett sedan i tisdags eftersom jag hade långpass på extrajobbet........
Laborationen var seg. Jag är nu sådan att jag aldrig kommer att tycka att det är roligt att laborera eller ens att tycka att det är lite givande. Försöker skärpa mig under laborationerna de här två veckorna för det är så väldigt uppenbart att man faktiskt lagt ner arbete på att tänka igenom vilka laborationer vi får göra och hur de ska genomföras. Labhandledarna är bra. För ovanlighetens skull känns det som om de har gedigen erfarenhet och grundmurad kunskap. Ändå lyckas jag inte uppbåda någon geist. Det är nästan oförskämt av mig och jag försöker verkligen att inte visa det allför mycket. Handledarna förtjänar inte att se att jag lider och håller på att förgås av tristess och meningslöshet under laborationerna. Tveksamt om jag lyckas dölja det för dem, men jag hoppas det. Det är inte deras fel att jag känner som jag gör .....
Laborationen var seg. Jag är nu sådan att jag aldrig kommer att tycka att det är roligt att laborera eller ens att tycka att det är lite givande. Försöker skärpa mig under laborationerna de här två veckorna för det är så väldigt uppenbart att man faktiskt lagt ner arbete på att tänka igenom vilka laborationer vi får göra och hur de ska genomföras. Labhandledarna är bra. För ovanlighetens skull känns det som om de har gedigen erfarenhet och grundmurad kunskap. Ändå lyckas jag inte uppbåda någon geist. Det är nästan oförskämt av mig och jag försöker verkligen att inte visa det allför mycket. Handledarna förtjänar inte att se att jag lider och håller på att förgås av tristess och meningslöshet under laborationerna. Tveksamt om jag lyckas dölja det för dem, men jag hoppas det. Det är inte deras fel att jag känner som jag gör .....
Torsdag 1/3
23,5 timmar in i arbetspasset på kvinnoboendet och bara 7,5 timmar kvar.
Än så länge har jag hunnit leka socionom, nätverkstekniker, "den lilla elektrikern", receptionist, hygientekniker och elefant som kastar geparder med snabeln (Läs: vänder upp och ner på barnen med händerna. I leken blir allt möjligt). Undrar vilka roller kommande timmar medför?
Av alla roller var det nätverksteknikern som kändes mest hemtam. Tolv år i IT-branschen ... även om man som projektledare är långt från tekniken ... sätter sina spår. Fick en riktig "connection" med IT-killen på helpdesk, när servern vägrade svara. När jag avslöjade att jag nog skulle kunna trycka på lite knappar i min ända av linorna så drog han en lättnadens suck. Till skillnad från hans första suck som avslöjade att han trodde att när någon ringer från ett kvinnoboende kan det bara vara ett våp.... När det senare visade sig att radiolänken var ett problem och jag muttrade lite om att jag när jag jobbade i *** avskydde radiolänkar för att varje gång det regnade gick länken ner, så hade jag halva inne ......... Kanske inte full duplex, men i alla fall simplex... .Det där sista var för alla datornördar som råkar läsa det här.
Än så länge har jag hunnit leka socionom, nätverkstekniker, "den lilla elektrikern", receptionist, hygientekniker och elefant som kastar geparder med snabeln (Läs: vänder upp och ner på barnen med händerna. I leken blir allt möjligt). Undrar vilka roller kommande timmar medför?
Av alla roller var det nätverksteknikern som kändes mest hemtam. Tolv år i IT-branschen ... även om man som projektledare är långt från tekniken ... sätter sina spår. Fick en riktig "connection" med IT-killen på helpdesk, när servern vägrade svara. När jag avslöjade att jag nog skulle kunna trycka på lite knappar i min ända av linorna så drog han en lättnadens suck. Till skillnad från hans första suck som avslöjade att han trodde att när någon ringer från ett kvinnoboende kan det bara vara ett våp.... När det senare visade sig att radiolänken var ett problem och jag muttrade lite om att jag när jag jobbade i *** avskydde radiolänkar för att varje gång det regnade gick länken ner, så hade jag halva inne ......... Kanske inte full duplex, men i alla fall simplex... .Det där sista var för alla datornördar som råkar läsa det här.
Onsdag 28/2
Sa hon ni? Sa hon verkligen NI?
Sa hon: "Kan Ni på första raden tala lite högre?"
Herregud, jag måste te mig lastgammal i kursarnas ögon.
Käpp eller rullstol nästa, typ! (Det där typ la jag in för att verka lite ungdomlig)
Och var det samma människa som i går var så oförskämd mot föreläsaren att jag höll på att trilla av stolen? Som senare var så oförskämd mot rara, väna kursaren att hon fick henne att visa tänderna?
H*e, vilken skrämselhicka jag måste ha gett henne för att kalla mig för NI?
Är jag så rabiat?
Hoppas, hoppas att jag missförstått alltihop.
Att det inte var samma person och att hon inte sa NI.
Sa hon: "Kan Ni på första raden tala lite högre?"
Herregud, jag måste te mig lastgammal i kursarnas ögon.
Käpp eller rullstol nästa, typ! (Det där typ la jag in för att verka lite ungdomlig)
Och var det samma människa som i går var så oförskämd mot föreläsaren att jag höll på att trilla av stolen? Som senare var så oförskämd mot rara, väna kursaren att hon fick henne att visa tänderna?
H*e, vilken skrämselhicka jag måste ha gett henne för att kalla mig för NI?
Är jag så rabiat?
Hoppas, hoppas att jag missförstått alltihop.
Att det inte var samma person och att hon inte sa NI.