Hutter
Första punkten på dagordningen var storrond. Jag fick presentera två patienter. Först av alla, utan att någonsin ha hört vad man ska säga på en storrond. Kände mig lätt handikappad. På engelska dessutom. Normalt sett är jag duktig på engelska, men nu visste jag knappt ens vad jag förväntades säga på svenska. Insatsen kändes minst sagt blek, men överläkaren och övriga doktorer var snälla och förlåtande och jag överlevde dragningen.
När det var dags för röntgenrond avvek jag. Mr H hade äntligen, efter många månaders väntan fått en tid hos ortopeden. Efter femtio minuters väntan kom vi så äntligen in till doktorn. Jag hade lovat Mr H att bara lyssna, att inte säga någonting. Men, mot slutet ilsknade jag till och pratade i alla fall. Kunde inte låta bli att pressa läkaren. Tyvärr tror jag inte att han förstod vad vi sa, för han svarade aldrig på frågorna vi ställde. Han hade bestämt sig för vad felet var innan han ens undersökte. Nu är frågan vad vi ska göra. Ringa och be om en 2nd opinion av en svensktalande läkare på stora sjukhuset eller helt enkelt gå till en privat? Det tål att tänkas på.
Väl tillbaka på endonk skulle jag skriva in en ny patient. Jag funderade på hur lämpligt det var att med feber och hosta ta status och anamnes på en patient. Patienterna verkade handledaren inte speciellt oroad för - de är inte infektionskänsligare än andra, men hon tyckte ändå att jag skulle gå hem. Det argumenterade jag emot. Är livrädd att de där fem dagarnas frånvaro ska överskridas redan första veckan..... Mitt i alltihop insåg jag hur dum jag lät. Är man sjuk med 38,5 i feber, hosta och snor i hela huvudet finns det bara en plats som är lämplig: sängen. Så jag gick hem och lade mig. Snöplig avslutning på dagen!
Ja men visst är det surt?! Man kan på sätt och vis förstå att det är obligatorisk närvaro, men samtidigt.... man kan som sagt bli sjuk. Nu när vi börjar hästsnurran är det 0 (noll) sjukdagar som gäller. En enda dag borta och vi får ta igen det i sommar.(Under smådjur var det två på tolv veckor.) Det är inte sunt! Att kravla sig till kliniken med feber etc är inte nyttigt för någon! (Säger jag som stod och opererade med nästan 40 graders i temp innan jul.)
Krya på dig, hur som helst. Vem vet, det kanske dimper ner en krya-på-dig-grej endera dagen ;-)
Fem dagar på trettio veckor var det för oss - dagens ungdom, ni har det bra, ni! ;)
Men så irro, det går inte att kursivera! Porqué?
Fanns det elektricitet och telefoner på tants tid?
;-)
Vafalls? Nä, stryk och potatisskal, det var vad vi fick!
...och stiga upp innan ni gick och la er ...
;-)
Va?!? Fick ni gå och lägga er?
;)
Ja, efter det att kursledningen slagit ihjäl oss.