Kandidatdropp

Det känns lite ensamt just nu. Från och med den här terminen delas klassen upp i två kurshalvor. Vi som läser öron- och ögon delas dessutom i två grupper till. På ögon har man eget schema. Någon gång ibland stöter man ihop med en eller två kursare. Mitt schema är toppen. Den här veckan har jag fått tre lediga dagar. Bland annat idag. Det är bara det att det känns lite ensamt. Inte för att jag "hängt" särskilt mycket med klassen, men ändå ... jag har kunnat inbilla mig att jag hör till ... om än i utkanten. Just nu vet jag inte ens vilka som går i min klass längre ... det kommer så mycket nytt folk och folk faller ifrån (dock inte i lika hög utsträckning).

Ibland undrar jag om vi är normala, Mr H och jag. Jag tycker att våra konversationer kan vara lite knasiga. Igår:

Mr H kom farande in i vardagsrummet från extrarummet och datorn.
 -Sitter du och spottar inne?
- Öh? Va? Näe? Jag övar arabiska.

***********************
Också igår:
Mr H: - Du sover ju hårdast i världen. Du reagerade inte när jag kom hem.
Ego: - Jooooe, det gjorde jag väl.
Mr H: - Nähähäe då.
Ego: -Nä kanske inte, jag somnade tidigt.
Mr H: - Jag fick lyfta bort hunden. Hon låg tvärsöver din kudde, ovanför ditt huvud. Hon var inte ett dugg intresserad av att bli bortlyft. Ganska sticky mot kudden. (Konstpaus)
Mr H: - Du reagerade inte ens när jag tog täcket.
(För oinformerade. Jag är växelvarm. Ångande varm på dagarna och isbit på nätterna. Alltså sover jag med två täcken och är Mr H inte hemma när jag lägger mig så tar jag hans täcke med).
Ego: - Jo men, det noterade jag nog.
Mr H: - Nähähäedå, för jag tog det understa täcket. För det var varmast. Det hade du värmt upp.
Ridå.

Men alltså hur fräck får man vara? Det understa täcket?

****************************
Nu vaknade han.
Mr H: - Du märkte inte när jag kom hem igår. Jag hade kunnat riva huset utan att du vaknade.
Förlåt då, att jag är världsbäst på att sova.

Jag gläds över varje framsteg med Lilla Besten. Hon kom som en rädd liten skrutta och blev ännu räddare efter attacken från slödderungens svarta, odisciplinerade jättehund. Men det mesta av hennes rädsla och hennes olater är borta. Vi har numera en ganska tuff liten taxfröken som vågar tillåta sig vara nyfiken på saker.

Vi har tränat och tränat på att möta mopeder. Vi har tränat och tränat på att inte jaga cyklar. Vi har tränat på att inte nypa hasorna av joggare (har man jaktinstinkt som Besten triggas den, oavsett vad det är för vidunder som springer förbi). Vi har tränat och tränat på hundmöten. Närmare och närmare andra hundar har vi gått. Bakslag emellanåt eftersom det finns hundägare som tycker att deras hundar ska få springa lösa hur de vill och därför inte bryr sig om att försöka fostra dem. Men, det har ändå gått framåt.

Idag kastade sig en lös hund över Besten för att leka. Den var inte stor, den var inte svart men ändå betraktar jag det som hände som ett enormt framsteg. Gå på, sa jag till Besten. Och hon gick. Struntade högaktningsfullt i den Jack Russel-liknande varelse som for runt oss. Och den lilla ettriga saken vi mötte på skogsstigen som morrade och fräste brydde hon sig inte heller om. Inte är jag tvärsäker på att  det går lika bra nästa gång vi hamnar i liknande situationer men med andra hundar, men för nu känns det som en seger.

Allt arbete har gett resultat. Och jag kan bara tacka tjejen från kennelklubben som svarade i telefon när jag ringde för att få råd. Skulle jag våga ta den här hunden? Hon fick mig att våga och med hjälp av suveräna hundtränare måste jag säga att vi är på god väg att få en fin hund. Och jag är så glad att jag vågade ta steget och köpa henne. Mr H har hävdat med en dåres envishet att hon är min hund, det var jag som köpte henne, det är jag som får ta hand om henne. Men hans hjärta har smält och han är totalcharmad av den lilla skruttan precis som jag. Hon berikar våra liv.

Mr H är riktigt kompetent i att blöda näsblod. Inte många gör det så bra som han. Efter en vecka med dagliga niagarafall ur sambons näsa fick jag nog. Har tjatat om att han ska få det där kärlet etsat förr och nu gav jag mig inte. Ringde öron-näsa-hals för att se om de var översvämmade av patienter. Det var de inte, vi fick komma direkt. Utan kö gav Mr H med sig. När doktorn körde in bedövningstuss i näsborren kom blödningen igång rejält en stund. Då såg Mr H ut som om han varit i slagsmål. Jag, den elaka sambon, skrattade hejdlöst och tog bildbevis.



Doktorn såg konfunderad ut när jag sa att nu slipper du stoppa fotogentrasor i näsan. Hjälper det undrade han. Tankar man flygplan och får näsblod är det väl det enda som finns till hands. Mr H gör som Kajsa Warg. Han tager vad han haver.

På ronden i morse var de tvungna att flytta runt doktorerna på mottagningen inför torsdagen, för amanuensen och överläkaren ska ha praktiskt prov. Ingen av oss kandidater reagerade, det är ju så många studenter överallt och på vårt schema står det att vi har praktiskt prov i början av mars. Mitt i alltihop klämde amanuensen ur sig ett: "Ja, för det vet ni väl kandidater att ni ska ha praktiskt prov på torsdag?". Öh, näe. Vad kan jag säga? Skolan och dess administration är sig lik.