Kandidatdropp

Jag gläds över varje framsteg med Lilla Besten. Hon kom som en rädd liten skrutta och blev ännu räddare efter attacken från slödderungens svarta, odisciplinerade jättehund. Men det mesta av hennes rädsla och hennes olater är borta. Vi har numera en ganska tuff liten taxfröken som vågar tillåta sig vara nyfiken på saker.

Vi har tränat och tränat på att möta mopeder. Vi har tränat och tränat på att inte jaga cyklar. Vi har tränat på att inte nypa hasorna av joggare (har man jaktinstinkt som Besten triggas den, oavsett vad det är för vidunder som springer förbi). Vi har tränat och tränat på hundmöten. Närmare och närmare andra hundar har vi gått. Bakslag emellanåt eftersom det finns hundägare som tycker att deras hundar ska få springa lösa hur de vill och därför inte bryr sig om att försöka fostra dem. Men, det har ändå gått framåt.

Idag kastade sig en lös hund över Besten för att leka. Den var inte stor, den var inte svart men ändå betraktar jag det som hände som ett enormt framsteg. Gå på, sa jag till Besten. Och hon gick. Struntade högaktningsfullt i den Jack Russel-liknande varelse som for runt oss. Och den lilla ettriga saken vi mötte på skogsstigen som morrade och fräste brydde hon sig inte heller om. Inte är jag tvärsäker på att  det går lika bra nästa gång vi hamnar i liknande situationer men med andra hundar, men för nu känns det som en seger.

Allt arbete har gett resultat. Och jag kan bara tacka tjejen från kennelklubben som svarade i telefon när jag ringde för att få råd. Skulle jag våga ta den här hunden? Hon fick mig att våga och med hjälp av suveräna hundtränare måste jag säga att vi är på god väg att få en fin hund. Och jag är så glad att jag vågade ta steget och köpa henne. Mr H har hävdat med en dåres envishet att hon är min hund, det var jag som köpte henne, det är jag som får ta hand om henne. Men hans hjärta har smält och han är totalcharmad av den lilla skruttan precis som jag. Hon berikar våra liv.