Kandidatdropp

Jag hade gått och lagt mig, med mitt håriga husdjur som sällskap. Plötsligt hoppade hon ner, men hon kom tillbaka. Hon hade bara glömt någonting. Märgbenet! Det illaluktande, fem dagar gamla märgbenet som hon tuggar på. Nu tänkte hon ha det som TV-snacks. I min säng! -"Glöm det, hunden", sa jag. Men upp skulle hon.

Sängen är aningen för hög för att hon ska kunna hoppa upp med benet i munnen. Jag hörde hur hon tog sats, slirade på golvet. Upp skulle hon. Och upp kom hon så småningom, med väldig ansträngning. Jag tog märgbenet och kastade det i korgen. Men hon gav inte upp. Hon kom tillbaka, och upp i sängen. -"Ge dig", skrek jag. Och hon gjorde som vanligt när jag kommenderar. Ignorerade mig totalt. Det här upprepades några gånger.

Jag fick ta till ny taktik. Började bygga hinder av täcken och kuddar på Mr H:s sida av sängen och sedan la jag mig själv ytterst på min sida av sängen så hon inte skulle kunna hoppa upp. Som hajar cirklar runt en skeppsbruten på en flotte cirklade hon runt sängen med märgbenet i munnen. Sökande efter bästa ställe att attackera på. Så till slut gick det upp ett Liljeholmens. Hon lade ifrån sig märgbenet på sängkanten men hoppade själv upp på ett annat ställe där hindret var lägre. Elegant spatserade hon över till märgbenet, tog det i munnen och med ytterst mallig min travade hon över till min halva av sängen och lade sig tillrätta. Nu skulle här tuggas ben! Äckligt, illaluktande märgben.

I det läget gav jag nästan upp. Men bara nästan. Ryckte benet ifrån henne och kastade det i korgen. Då gav hon upp och tog med det till favoritfåtöljen istället. Det var viljornas krig och jag vann. Fast när jag vaknade nio timmar senare låg hon tätt mot min rygg och trampade med tassarna när hon tyckte jag bredde ut mig. Tack och lov var inte märgbenet där. Var det verkligen jag som vann kriget?

Gjorde en tur till "psyklistan" igen. Där hittade jag Prozac, min generations tröst av Elisabeth Wurzel. Kommer ihåg när den kom ut. Det var en massa skriverier om både boken och Prozac. (Försäljningstrick för medicinen?) Tänkte nog att jag skulle läsa den då, men det blev aldrig av. Det fick bli nu istället. Dags att lära sig om depressioner med andra ord.

Boken är självbiografisk. Elisabet skriver om sin barndom fram till tidiga vuxenlivet. Från ett högpresterande barn till en mentalt invalidiserad vuxen. Intressant, men boken väcker fler frågor än svar. Får nog läsa mer om den kliniska sidan innan jag ger mig på ännu en bok om depressioner från psyklistan. Boken känns inte (den ska ju faktiskt inte heller vara) objektiv, och jag kan ärligt säga att den känns alldeles för långt från mig för att jag ska kunna ta den till mig. Det hon beskriver i boken är så nattsvart att jag gissar att var och en som läser boken hade kunnat utveckla en depression om boken varit hundra sidor längre.

Det gick segt att ta sig igenom boken. Väldigt segt. Boken i sig är inte dålig - egentligen. Skriva kan hon ju, Elizabeth. Och visst hände det saker. Men hu! Vilken tråkig bok! Det var samma tugg om och om igen. Jag blev nästan glad när jag insåg att det var något fel på inbindningen av det här exemplaret till bok, ett antal sidor saknades och därmed slapp jag läsa om hennes period i England. Jag ville bara skrika till boksidorna: "Men skärp dig då". Naturligtvis kan man inte det när man mår så som hon gjorde. Kan bara konstatera att det måste vara vidrigt att vara så deprimerad som hon var. Vidrigt att bli det så tidigt som hon blev. Och på något underligt sätt får jag känslan när jag läser hennes bok att det inte handlar om en sjukdom. Mer om ett inlärt beteende. Hur i hela fridens namn kunde alla vuxna runt omkring henne undgå att märka vad som var på gång? Hur kunde de låta det bli så illa? Hade hon hamnat där även om hon fått en annan typ av hjälp?

Kvällspass i går. Kvällspass i dag. Har en del jobb inbokat kommande veckor. Känns som det hinns med. Nuvarande kurs: "Arbets- och miljömedicin och Folkhälsovetenskap" är inte överdrivet krävande. För första gången under de här fyra åren har jag skolkat en hel del med berått mod. Inte för att kursen är dålig. Det är den inte (fast jag tycks vara en av få som finner nöje i den). Men, har man jobbat i tolv år känns det som om mycket är bekant och det som inte är det (lagar och krafs) kan man nog läsa in på egen hand utan större besvär.

Och plötsligt är jag alldeles vansinnigt sugen på att jobba. Inte bara för att jag är fattig student. Känner mig laddad för att ta itu med saker. Nästan som innan vansinneschefen gjorde entré i mitt liv. Som doktor eller inom mitt gamla yrke spelar ingen roll längre. Men att få komma ut i verkligheten vore väldans behagligt och lustfyllt. Försöker planera men allt hänger på människor runt omkring, människor jag inte kan styra. Det är alldeles för många lösa trådar i livet just nu. Trådar som inte jag kan plocka upp, som inte jag kan knyta till. Jag måste avvakta. Jodå, en viss frustration kan anas här. Ni vet hur det är med tålamodet och mig.

Until next time får en paustax, världens bästa lilla best, förgylla den här sidan:

Jo, det är väl mest så här det har varit idag. Ryggläge.