Prozac - min generations tröst
Gjorde en tur till "psyklistan" igen. Där hittade jag Prozac, min generations tröst av Elisabeth Wurzel. Kommer ihåg när den kom ut. Det var en massa skriverier om både boken och Prozac. (Försäljningstrick för medicinen?) Tänkte nog att jag skulle läsa den då, men det blev aldrig av. Det fick bli nu istället. Dags att lära sig om depressioner med andra ord.
Boken är självbiografisk. Elisabet skriver om sin barndom fram till tidiga vuxenlivet. Från ett högpresterande barn till en mentalt invalidiserad vuxen. Intressant, men boken väcker fler frågor än svar. Får nog läsa mer om den kliniska sidan innan jag ger mig på ännu en bok om depressioner från psyklistan. Boken känns inte (den ska ju faktiskt inte heller vara) objektiv, och jag kan ärligt säga att den känns alldeles för långt från mig för att jag ska kunna ta den till mig. Det hon beskriver i boken är så nattsvart att jag gissar att var och en som läser boken hade kunnat utveckla en depression om boken varit hundra sidor längre.
Det gick segt att ta sig igenom boken. Väldigt segt. Boken i sig är inte dålig - egentligen. Skriva kan hon ju, Elizabeth. Och visst hände det saker. Men hu! Vilken tråkig bok! Det var samma tugg om och om igen. Jag blev nästan glad när jag insåg att det var något fel på inbindningen av det här exemplaret till bok, ett antal sidor saknades och därmed slapp jag läsa om hennes period i England. Jag ville bara skrika till boksidorna: "Men skärp dig då". Naturligtvis kan man inte det när man mår så som hon gjorde. Kan bara konstatera att det måste vara vidrigt att vara så deprimerad som hon var. Vidrigt att bli det så tidigt som hon blev. Och på något underligt sätt får jag känslan när jag läser hennes bok att det inte handlar om en sjukdom. Mer om ett inlärt beteende. Hur i hela fridens namn kunde alla vuxna runt omkring henne undgå att märka vad som var på gång? Hur kunde de låta det bli så illa? Hade hon hamnat där även om hon fått en annan typ av hjälp?