Kandidatdropp

När jag kommer ut för att sätta mig i bilen och köra till spinningen på Ultuna har Mr H skrapat rutorna och värmt bilen åt mig för att jag ska slippa frysa. Det är kärlek det!

Suck! Satte mig äntligen på allvar med neurodelen av kursen. Stod ut en timma, sedan blev jag galen på att tentorna där det utlovades svar bara delvis hade svar. Och de är så infernaliskt svåra att det tar duktigt med tid att leta upp svaren. Kunde det inte räcka med att vi lär oss om MS? Vad ska man med Adamkiewiczsyndrom till? Eller meralgia paresthetica? (Googla sjäva på eländet!) Hur vanliga är de? Suck, varenda liten nerv kan ju balla ur. Tröttnade på det hela och drog ut i köket och började förbereda morgondagens gathering och sedan ner i källaren för att tvätta. Inte har jag väl sagt förut att en egen tvättmaskin skulle spara avsevärt mycket tid ? ;-) 

Tänkte att tidigare kurser har i varierande grad varit tråkiga, tidskrävande, meninglösa, kassa - men aldrig svåra. För första gången under utbildningen tycker jag verkligen att någonting är svårt. Misströstade lite grann. Tillbaka vid datorn kom ett mail från kursare K med följande ord: "Neuro och njure e svåra trista grejer... ". Påmindes om att njuren faktiskt var klurig att förstå sig på. Men det gick ju det med. Dessutom ska jag ju faktiskt inte jobba eller gå i skolan riktigt alla dagar till tentan. Och neuro är ju faktiskt roligt och intressant, i alla fall de bitar man begriper. Går således (finns det andra än läkare som använder det fåniga ordet?) till sängs något mer hoppfull än jag kände mig på eftermiddagen. 

Ps Någon som har lite svar att sälja?

När denna kandidat går av sitt pass i morgon har hon gjort 48 timmar på extrajobbet sedan den 25:e. Sedan en välbehövlig kort paus, så på´t igen. Välkommet tillskott i kassan, speciellt som röda dagar ger lite mer, men frågan är om det är rätt prioriterat att jobba. I mitten av januari går neuropsyktentan av stapeln och kandidaten har inte en susning om när hon ska hinna läsa.  Trots ganska lugna timmar på jobbet händer det hela tiden småsaker som behöver hanteras och att sätta sig med böckerna annat än korta stunder är det inte tal om. Några gamla tentor har jag i alla fall hunnit med. Nu är väl inte psykiatridelen av tentan någonting att oroa sig för, det ska nog gå att läsa in. Men neurologin! Attans svårt och attans konstiga, detaljerade frågor. 48 timmar på ett dygn får nog bli en nyårsönskning. Någon som kan hjälpa till med det?

Den är som en saga, en mardrömssaga, Siba Shakibs bok "Till Afghanistan kommer Gud bara för att gråta - Berättelsen om Shirin-Gol". En dokumentärroman står det på omslaget. En dokumentärroman om Shirin-Gol som Siba ska ha mött i ett flyktingläger i Afghanistan. Jag vill inte tro på att berättelsen är sann. Hur kan en människa stå ut med så många umbäranden, så mycket lidande och ändå ha förståndet i behåll? En mardrömssaga. Jag läser och hoppas att mycket är fiktion, att det som är sanning inte drabbat en människa, att berättelsen är sammanvävd av flera olika personers öden. Och vet medan jag läser att sagan är alltför vanlig, alltför sann.

Med sötdrypande honung på orden döljs mardrömmen. Den blir en saga. En saga att sjunka in i, att försvinna från världen en stund med. Ändå är innehållet så otäckt, så otäckt. Det är krig, fattigdom, svält, våldtäkter, kamp, missfall, mord, elakhet. Också denna fantastiska värme och medmänsklighet människor visar varandra. De delar med sig, fast inget finns att dela med sig av. De värnar om varandra fast priset är högt.

Det är en berättelse om en stark kvinna. En berättelse om motstånd. Om hur klokskap kan växa fram genom ifrågasättande. Genom att man inte accepterar det som man fått med modersmjölken: kulturen, sedvänjorna. normerna.  En berättelse om ett maskrosbarn i Afghanistan. Berättelsen om en stark kvinna.

Det blev en ängel i år också. Bra söt, liten knubbig sak.



Mr H och jag fick tillbringa julafton på var sitt håll för att tillgodose släkternas önskemål. Jag körde till lilla farmor, 97 år i januari, där mamma redan befann sig. Farmor som varit lite småkrasslig och emellanåt verkat lite förvirrad var i sitt esse. Hon hade fått håret lagt och klätt sig fin för julafton och barnbarnet. Hon var mer sagofelik än någonsin. Riktigt pigg. Pillemarisk och finurlig och skämtsam som förr i tiden. Det var en stor glädje att få se henne sådan.

Sedan någon gång i slutet på 70-talet har jag fått en julängel varje år av min mor. Det skulle faktiskt kunna vara 30-års jubileum i år. Änglarna hänger jag i granen. Där finns bara änglar, kulor, glitter och ljus. Jag älskar mina änglar. Det här är en av mina favoriter.



Nu tar jag paus ett tag.
Önskar er alla en riktigt, riktigt
GOD JUL!

För två veckor sedan hävdade jag bestämt att i år blir det varken julkort eller julbrev. Så kom en kursare hem från England med världens underbaraste scrap-bookpaket till mig. Plötsligt igår fann jag mig sittandes vid köksbordet med inspiration och julstämpel i högsta hugg. Det blev visst julkort i år med, men inget julbrev. Korten är vad helgen ägnats åt, och att få rufset tillklippt, och handla julklappar (turligt nog är det bara brorsbarnen man behöver inhandla åt) och städa lite och plugga lite. Besten har motionerat sig själv tillsammans med brodern i skogen. Noll rådjur blev det, men Besten hade garanterat kul ändå.

Det ser ut som att jag kommer att arbeta som distriktsläkarassistent i sommar. Det fyller mig med en "hipp-hurra-känsla". Har haft lite ångest för sommaren. Känns som om de flesta kursare sedan länge vetat vad de ska göra. Distriktsläkare på Åland, rättsmedicin, beroendekliniken - det är spännande saker de hittat. Själv har jag skjutit på det där att söka jobb. Trots min faiblesse för planering har det känts för tidigt att söka någonting, har skjutit på det till jullovet, men stressen över att "alla andra" har sitt klart har funnits där dagligen. Så det gick iväg en ansökan precis innan ansökningstiden gick ut. Det lönade sig visst. Trots den bristande tron på vidskepelse kan jag ändå inte låta bli att tänka: Det här är ett tecken. Nu, nu vänder det. 2009 blir inget skitår. Det här är ju precis vad jag vill göra.

Äntligen kom den. Och nu är den avklarad. Sista dagen innan jullovet. Avslutade det hela med dugga i neurologi. Konstig dugga. Inte alls den typ av frågor jag hade förväntat mig. Vi hade 45 minuter på oss, jag var klar efter en kvart. Vad det nu kan innebära? Drog direkt iväg och hämtade hem Storstumpa från fritids. Lilla Besten älskar Storstumpa så hon var glad över gästen.



Vi pysslade och spelade spel. "Nya lexikon" (som väl inte är så nytt längre eftersom det är från min barndom). Storstumpa, 8 år, var väldigt nöjd och inte så lite generad när hon formade ordet: BH.



Vi gav Besten uppmärksamhet





Vi läste i boken Storstumpa skrivit




Och nu är det dags för "På Spåret". Mr H och jag bildar lag och tävlar mot dem i TV. Mer party än så blir det inte ikväll för att fira jullovet ....

Ps. Förra veckan var de bra kassa. Vi vann stort. Ikväll blir det nog bättre. Fredrik Lindström och Johan Wester är ju himla bra.

Nu är det nära. Jullovet. Tur är väl det, för idag fräste jag åt en kursare. En kursare som jag tycker bra om och som inte förtjänade det. Vi är olika, kandidaten. Vissa vill stå i centrum hela tiden. Vissa behöver offerrollen. Acceptera det! Alla är inte som du.

Pluggar neurologi just nu. Ur läroboken (Neurologi - Fagius/Aquilonius):

Hicka, singultus. Hicka, ett allom bekant obehag, utgör en myoklonisk ryckning i diafragma, som medför en snabb inandning. Omedelbart därefter sker en slutning av glottis, som ger det karakteristiska ljudet. Hicka är som regel ett godartat fenomen, utlöst av tillfälligt retningstillstånd i gatrointestinalkanalen...

Dokumenterat effektiv farmakologisk behandling finns inte, men man kan försöka med baklofen eller valproat peroralt;haloperidol givet intramuskulärt har också rapporterats som effektivt ....

Mr H är inte mycket för att bli firad på sin födelsedag. Av ingen anledning alls hade vi därför öppet hus idag för den del av släkten som finns geografiskt nära. Just nu är det energisparläge som gäller så tvärtemot Kandidatens principer var nästan ingenting hemgjort.  Men det gick det med.

  

Första neuroveckan avklarad. Slitigt men lärorikt. Neurologerna har verkligen varit intresserade av att undervisa. Vi har haft kandidatmottagning tre dagar. Det är suveränt att få träffa patienter på egen hand, få göra en fullständig neurologisk undersökning och sedan träffa patienten en stund tillsammans med handledaren som tipsar och visar. Patienterna är underbara. Två timmar ger de oss av sin tid. Det tycker jag är generöst.

Fem skoldagar kvar till jullovet. Jag tror det ska gå ...

Det är många år sedan jag såg ett Luciatåg. I år blev det av. Storstumpas skolkör ordnade Luciafirande. "Lusse lelle" och "Natten går tunga fjät" är tydligen omoderna. De enda sånger jag kände igen var "En sockerbagare" och "Vi komma, vi komma".

 
Storstumpa var inklämd mellan de andra tärnorna,
så ta kort gick inte så bra.

 
Lillasyster satt bänkad längst fram för att se.

För Storstumpa var det obegripligt att faster kunde tacka nej till att vara med på TV.

... en ny stjärna. Mitt i kandidatmottagningen, i samtalet med patienten, kom neurologen och ville prata med "flickorna".  Han hade fått ett intressant erbjudande från TV3 påstod han. TV-teamet från Sjukhuset var där. Ville vi ställa upp undrade de? Det ville vi inte sa jag och förstörde samtidigt den andra kandidatens alla möjligheter till en skådespelarkarriär.

Tung dag i skolan. Orken finns inte. Tröskeln för administrativa misstag är låg. Blir irriterad för småsaker. Frustrerande att man måste säga till femtioelvatusen gånger för att få kortet omprogrammerat så man kommer in i omklädningsrummet. Lika frustrerande att behörigheten till journalsystemet inte fungerar. I morgon är det kandidatmottagning. Skittrist för patienten om man inte är förberedd och har läst på i journalen och säkert blir de undrande om man inte bytt om. Idag mer än irritationsbubblade det i mig.

Två långa seminarier idag. Neurofysiologi på förmiddagen och epilepsi på eftermiddagen. De var nog egentligen bra, men just nu har jag inte förmågan att uppskatta dem. Dessutom avskyr jag när föreläsarna inleder med "jag förutsättter att ni förberett er" och sedan plågar och plågar den som inte kan svara. Jamen, det är ju uppenbart att personen inte kan. Leave it! Ta någon annan. Det gagnar ingen att få någon att vrida sig i okunskapens plågor. Näe, det var inte jag som blev manglad. Men det hade kunnat vara, jag var bara halvförberedd. Kvällen var helt enkelt inte lång nog att förbereda två seminarier igår. Sömnen prioriterades, som alltid, i det här hushållet. 

Så var det dags för sista rycket den här terminen, neurologi. Tre veckor. Tydligen ännu en kurs som tidigare var sex veckor men nu är neddragen till tre. Tyvärr har man inte skurit i innehållet i samma utsträckning. Ser ut att bli långa dagar. Krävande. Mycket förberedelser. Ambitiöst från kursledningens sida. Och nog bra tänkt. Jag önskar bara att jag kunde uppskatta det hela, att jag inte var så trött. Vet inte om jag håller ihop till jul.

Anno horribile sa drottning Elizabeth för några år sedan. Tja, det skulle väl det här året vara för Mr H och mig. Mentalt och fysiskt utmattade är vi. Ingen av oss som har orken att dra. Någon kur finns inte. Bara att bita ihop och ta sig igenom.

Någonstans känns det ändå skönt flera kursare idag uttryckte liknande tankar, trots att de (åtminstone på ytan) inte verkar vara mitt i sitt anno horribile. Det gör min utmattning något mer legitim.
Jag sa ju att jag skulle gnälla!!!!!!

Ps Idag fick vi lära oss att om man petar sig i örat så hostar man. News för mig, men ....

Det har varit en miserabel vecka. På många sätt. Bland annat ur träningssynpunkt.

Förkylningen satte i tisdags effektivt p för alla försök att köra ett pass på Friskis och Svettis den här veckan.

Efter Lilla Bestens "nära-döden-upplevelse" förra fredagen har jag inte riktigt vågat köra igång med våra långa, raska promenader. Vi såsar runt i kvarteret en kort stund några gånger om dagen, mer motion än så blir det inte. Även om vi vanligen går raskt vill jag inte kalla promenader motion, men normalt sett rör jag betydligt mer på mig än jag gjort senaste veckan. Det här är frustrerande. Nåja, hälsenorna är i alla fall lyckliga så inget ont som inte .....

Det är en vecka sedan Lilla Besten höll på att dö ifrån oss. Vidriga upplevelse. Veckan som gått har ägnats åt att observera henne och se hur hon mår och försöka förstå vad som hände. I jakten på förståelse har jag stämt av med andra som kan veterinärmedicin. Vad jag kan förstå blev LB:s tillstånd så illa som det blev pga att veterinären inte kontrollerade att hon kom ur sederingen på rätt sätt på torsdagen.

Idag ringde jag veterinären för att diskutera saken. Jag var väl förberedd och samlad. Att veterinären kände sig i underläge var uppenbart. Kanske är hon väl medveten om att hon gjort fel och har dåligt samvete? Inom två röda hade hon börjat skrika åt mig, vägrade lyssna på det jag sa och lade ansvaret på mig samt skrek att jag aldrig mer var välkommen dit, i fortsättningen fick jag gå till Ultuna (som om jag överhuvudtaget hade tänkt gå tillbaka till den som höll på att förorsaka min älskade taxs död).

Direkt efter samtalet ringde jag veterinärförbundet och förklarade hur jag tänkte och undrade hur jag skulle göra. Det låter som du har ett fall att anmäla sa kvinnan jag pratade med. Det blir en anmälan. Men det tar emot. Jag ger det till söndag kväll innan jag mailar anmälan. Kanske har veterinären tagit sitt förnuft till fånga och ringt mig innan dess och är villig att diskutera saken i lugn och ro med mig och fundera över sina rutiner så inte fler hundar, mattar och hussar behöver vara med om det här?

Det är sista veckan på psyk. På måndag börjar neuroplaceringen. Någon som tror vi fått schemat än? Jodå, de har lagt ut ett PRELIMINÄRT schema. Som vi inte kan använda. Vi delas nämligen in i grupper. Gruppindelningen är inte klar, så jag har ändå inte en susning om när jag börjar och slutar på dagarna. Att de säger att vi får räkna med långa dagar mellan 08.00 - 16.30 räcker inte.  Jag behöver veta vilka dagar som är kortare så jag kan planera in jobb. Jag äter inte, sover inte, lever inte genom min utbildning. Det ska vara en del av mitt liv men som det är nu blir jag en slav under utbildningen.

Överläkaren den här veckan är bra. Håller isär saker och ting. Ser till att psykiatrin gör rätt saker. Saker man hört honom säga den här veckan är:
-"Det där är ingen psykisk sjukdom, det är relationsproblem. Boka tid åt patienten hos kuratorn".
-"Det där är ingen psykisk sjukdom. Det är en akut krisreaktion. Sådant kan man inte medicinera bort, det måste man ta itu med".

... och dessutom har han tagit sig tiden att titta på våra daganteckningar och epikriser och ge feed-back. Hur ofta händer det i Kandidatens liv att man inte bara utnyttjas som arbetskraft utan de faktiskt inser att vi är där för att lära oss?  

Njae alltså, man kanske skulle ta och boka in sig på ett rum på psyket efter den här helgen? En liten mini-semester så där? Det finns patienter som jag tror betraktar psyket som ett pensionat. Ett ställe dit man kan åka när livet strular lite. När husdjuret dör. När man förväntas ställa till med fest hemma. När man är livrädd för att damm ska falla eller att prata med andra. När man helt enkelt inte har lust att bita ihop längre.

Veckans överläkare bekräftade det idag. Vården misslyckas med att ställa krav på patienterna. Misslyckas med att få patienter att ta ansvar för sitt eget liv. Det är synd. Då minskar tillgänligheten i vården för de som är sjuka på riktigt. Och sådana har vi gott om. Tyvärr är det inte alldeles lätt att hjälpa dem. Att hitta rätt medicin och rätt dos tar tid - om det alls går.

Ps För den som undrar är Lilla Besten en alldeles vanlig Best idag. Kanske inte riktigt lika pigg som vanligt, men väldans nära sitt habitualtillstånd.