Kandidatdropp

På olika sätt håller vi oron i schack, Mr H och jag. Mr H sover bort oron. Jag borde göra det samma. Klubbad i huvudet av jobbiga, livsomvälvande skitbesked två dagar i rad är jag jag rädd att sömnen aldrig vill ta slut om jag går och lägger mig (naturligtvis gör den det). Istället tvättar jag. Lilla Besten som aldrig gör inomhus, kan hålla sig dunderlänge lät bara kisset komma i natt. Hon hade ingen kontroll.

För att hålla henne varm, tog vi upp henne i sängen timmarna innan veterinären öppnade. Mellan husse och matte är hon tryggast. Vi skyddade madrassen, men det är ett gäng handdukar och täcken som måste tvättas. Just denna dag av alla har splitternya centrifugen valt att lägga av. Jag blir inte ens arg. Det känns som en självklarhet att också död materia gör sitt bästa för att förpesta och försvåra livet för oss.

Med anti-sedering har Besten piggat på sig. Så pass att hon visar lite oro med personalen på sjukhuset, men pigg är hon inte. De kraftigt förhöjda levervärdena oroar. Vi går bara och väntar på besked. Rädda för det värsta, men hoppas på det bästa.

När människor är uttråkade, stressade, oroliga och har ångest ligger paniken och dramatiken hela tiden på lut. Aldrig har orden "liten tuva stjälper stora lass" legat så nära till hands. Minsta lilla får folk att agera som om man satt en tändsticka till en dynamitstubin. I går var andra passet på raken som en person synkoperade (det här ordet har ni väl lärt er nu?) på extrajobbet. Inget konstigt med det om det enda man får i sig under en längre period är nikotin i gasform och koffein i flytande form och dessutom har en allmänt taskig vecka.

Men, en utomstående person tog det hela som en förevändning att vända upp och ner på stället och började gorma om ambulans och fick de andra att börja hyperventilera. Ibland måste man bara lugna ner allihop och se till att de håller käften. Så myndigt och barskt jag kunde sa jag: "Skärp er, jag är läkare. Det här är inte allvarligt, hon behöver inget sjukhus".

Inte för att jag var speciellt säker på att det inte var allvarligt och att jag är läkare vet vi ju alla att det inte är sant men jag var bara tvungen att få tyst på dem. Det hela hotade att spåra ur för ingenting. Till min stora förvåning tvärtystnade alla och plötsligt kunde vi arbeta i lugn och ro. De trodde ta mig ?#&* att jag visste vad jag gjorde. Jag vet. Jag har ljugit och borde skämmas. Antagligen lyder det hela under någon form av allmänt åtal. Men skäms gör jag inte. Tänk, äntligen fick jag nytta av min levnadsdevis, mitt motto: "Alltid lurar man någon".

När situationen lugnat ner sig något och puls och blodtyck kontrollerats på den synkoperade (vad jag skulle gjort om jag hittat något avvikande vete katten) insåg jag att jag verkligen lurat allihop. De vuxna stod på rad för att få blodtrycket kollat av doktorn ....

Tänk, de trodde verkligen att jag är doktor. Ingen är mer förvånad än jag över detta faktum. Jag hade ju inte ens vit rock på mig. Nästa gång ska jag framställa mig som drottningen av Saba :-)

Något av det svåraste jag vet är att föra ett samtal i yrket, om man nu kan kalla kandidat ett yrke, eller på extrajobbet. För det allra mesta går det ändå bra, utan större svårigheter.  Och jag kan till och med inbilla mig att jag är riktigt duktig på det. Men allt emellanåt kommer samtal som jag av någon anledning tycker är svåra.

Det handlar oftast om att jag upplever motparten som svår eller speciell av någon anledning. Under utbildningen tycker jag inte att jag växer, tycker inte att det sker någon utveckling av mina samtal. Kanske för att alla övningstillfällen är konstlade, konstruerade, inte på riktigt. Teater kan jag inte ta på allvar. Mest lär jag mig av diskussioner med vänner och kollegor. Hur har de gjort i liknande situationer? Tyvärr blir dessa diskussioner alltför sällan av. Inbillar mig att det krävs en flaska vin och en massa tid. Umgås man inte privat med kursarna blir det helt enkelt inga tillfällen. Det beklagar jag.

Någon gång i somras halkade kollegan "Fa" och jag in på samtal och möten med personer. Hon hade under utbildningen till socionom läst "Möten med Anna" av Verner Duvall mfl. Sitt exemplar har hon lånat ut till mig. Tror att det är en bok man behöver läsa om och om igen för att riktigt ta till sig den. Gärna diskutera innehållet med någon. Boken har tre huvudsakliga delar om mötet. Mötet ur vännens synpunkt, mötet ur forskarens synpunkt och mötet ur socialarbetarens synpunkt. Mycket av det som står i boken är gallimatias. Kanske omvandlar jag det till kunskap om jag läser boken igen? Men det finns också guldkorn och kontentan av det hela är väl att vi alla färgas av tidigare erfarenheter i mötet med andra. Och kan vi bara vara medvetna om vad erfarenheterna gör med oss, våra känslor så kan vi också lättare bli oberoende av dem.

Sanningsord tyckte jag mig finna både här och där i boken och följande tog jag särskilt fasta på: "...vi måste ta tillvara oss själva som redskap. Vi måste se till att få våra behov tillfredsställda, utveckla goda relationer i våra privatliv, ha en varierad fritid som ger oss påfyllnad, finputsa oss som redskap genom kurser, utbildning, handledning osv." Så tänker ju jag också ...

Jag har tagit ut "administrativ tid" den här veckan. Fyller i viktiga papper, träffar vänner, plockar upp spillrorna av mig själv (det är egentligen mycket lite av livet som kommer på bloggen - och så ska det förbli) och promenerar Besten. Och ska jag vara ärlig sover jag en hel del. Tränar lite grann. Lov är någonting okänt på läkarprogrammet under terminen, men jag behöver det.  Under klinisk tjänstgöring går det inte att vara frånvarande, men den här veckan är föreläsningsvecka. Snälla kursare A förser mig med kompendier från de föreläsningar hon går på. Ska jag ha något lov måste det helt enkelt bli den här veckan. Sedan är det bara att bita ihop, köra ner huvudet och dra på fram till jul.