Kandidatdropp

När människor är uttråkade, stressade, oroliga och har ångest ligger paniken och dramatiken hela tiden på lut. Aldrig har orden "liten tuva stjälper stora lass" legat så nära till hands. Minsta lilla får folk att agera som om man satt en tändsticka till en dynamitstubin. I går var andra passet på raken som en person synkoperade (det här ordet har ni väl lärt er nu?) på extrajobbet. Inget konstigt med det om det enda man får i sig under en längre period är nikotin i gasform och koffein i flytande form och dessutom har en allmänt taskig vecka.

Men, en utomstående person tog det hela som en förevändning att vända upp och ner på stället och började gorma om ambulans och fick de andra att börja hyperventilera. Ibland måste man bara lugna ner allihop och se till att de håller käften. Så myndigt och barskt jag kunde sa jag: "Skärp er, jag är läkare. Det här är inte allvarligt, hon behöver inget sjukhus".

Inte för att jag var speciellt säker på att det inte var allvarligt och att jag är läkare vet vi ju alla att det inte är sant men jag var bara tvungen att få tyst på dem. Det hela hotade att spåra ur för ingenting. Till min stora förvåning tvärtystnade alla och plötsligt kunde vi arbeta i lugn och ro. De trodde ta mig ?#&* att jag visste vad jag gjorde. Jag vet. Jag har ljugit och borde skämmas. Antagligen lyder det hela under någon form av allmänt åtal. Men skäms gör jag inte. Tänk, äntligen fick jag nytta av min levnadsdevis, mitt motto: "Alltid lurar man någon".

När situationen lugnat ner sig något och puls och blodtyck kontrollerats på den synkoperade (vad jag skulle gjort om jag hittat något avvikande vete katten) insåg jag att jag verkligen lurat allihop. De vuxna stod på rad för att få blodtrycket kollat av doktorn ....

Tänk, de trodde verkligen att jag är doktor. Ingen är mer förvånad än jag över detta faktum. Jag hade ju inte ens vit rock på mig. Nästa gång ska jag framställa mig som drottningen av Saba :-)