Kandidatdropp

Underbart är kort, eller vad säger man? Efter en härlig helg känner jag mig nästan deppig. En hel em med yrvädret L och grannen i går. En skön promenad (lite onödigt med vinterjacka som klarar -10 grader) och pratstund, för att inte glömma exceptionellt god kladdkaka med Veterinären idag. Ny trevlig bekantskap. Veterinären har en underbart skön beskrivning på sin hemsida av vår dag. Bitvis var jag stolt över Lilla Besten och bitvis skämdes jag, som en hund, över henne (hon satte igång med sitt kuckelikuande). Ella uppförde sig betydligt bättre. Och, jo, Lilla Mysan. Mattarna trivdes bra ihop. Det här gör vi om.

Plötsligt saknar jag mitt liv. Det som var jag i så många år. Tufft jobb med massor av ansvar och massor av timmar på jobbet. På G. Hela tiden på G. Utlandsplacering och utlandsresor, konferenser, kurser. Ständig utveckling. Identiteten, personen  var "yrkeskvinnan": projektledaren, teamledaren, systemansvarig, förvaltningsansvarig, med i ledningsgruppen.

Sängen hade jag lika gärna kunnat ställa på kontoret. Min trerummare använde jag bara till att sova i. När inte jobbet tog dygnets alla timmar för mig testade jag nya saker med kompisarna (Stockholm har oanade möjligheter), söndag förmiddag viktes åt ridning ett par timmar.

Mr H kommenterade i går att skolan bara tar energi av mig och han har så rätt, så rätt. Känner mig aldrig delaktig, aldrig med. Visserligen är det bättre nu. De där som ansåg att de inte behövde heja på mig har både börjat heja på mig och prata med mig. Det är trevligt. Känns lite bättre. Kursarna är rara och ambitiösa och jag tror att de allihop blir duktiga läkare (nja, något undantag finns nog). Men, vi har exakt ingenting gemensamt. 

Saknar att sitta tillsammans med ett gäng med massor av samlad kunskap och diskutera fram lösningar. Det var en sådan energi i jobbmötena - efter sådana möten var batterierna uppladdade igen. Saknar att få besluta. Inser att mina "läkerikunskaper" inte på långa vägar är tillräckliga för att kunna erbjuda den typen av möten...än.

Van vid att arbeta med organisationsutveckling, processer och rutiner, van vid att "ha makt", van vid att kunna påverka är det fruktansvärt frustrerande att se alla taffligheter, all ineffektivitet på utbildningen och inte kunna förändra och förbättra.

L och jag diskuterad länge, länge i går. Långt efter att grannen gått hem. Plötsligt kände jag mig "hemma" igen. Yrkeskvinnan har funnits som en skugga på brunnens botten sedan jag flyttade till Uppsala. Nu är det baske mig dags att fiska upp henne igen. Nej, tänker inte gå tillbaka till min gamla bransch, inte heller vända upp och ner på utbildningen, men det är nog dags att skaffa sig ett privatliv i den här staden som jag råkar bo i. Staden måste bli hemma. Måste få den där stimulansen, med folk som utmanar mina tankar. Idag får jag ingen utmaning - bara frustrationer.

Har länge tänkt att extraarbetet ger mig det jag behöver. Men, nej. Det jag möter där är misär. I sig ofta en utmaning men inte alls stimulerande. Ingenting som snurrar till det i skallen på mig, ingenting som kräver fokus, fokus och fokus. Måste få höja mina tankar, få genomtänkta mothugg där jag utmanas att använda huvudet för att komma någon vart i diskussionen.

Ingenjoren och Snåsa kan jag alltid ringa till när livet känns jobbigt. Och Sivskatan har, trots att hon inte känt mig så länge, en osviklig förmåga att pigga upp mig med glada tillrop och söta kort. De är underbara. Men, jag måste ha vänner i den här staden. Nära mig. Måste ha diskussioner som ger energi.