Kandidatdropp

Jag funderar en hel del över människor. Vad som får dem att fungera eller kanske snarare att inte fungera. Inte funderar jag mindre efter att ha träffat sommarens patienter. Jag funderar över alla människor jag mött. Genom jobb, vänner, patienter? Sitter det i huvudet? Sitter det i generna?  Sitter det i kulturen?

Det finns de som tar sig igenom "helvetet på jorden", biter ihop och kör vidare och även om de kommer ut ärrade på andra sidan och kanske aldrig blir riktigt "friska" så kämpar de på. Gör ständiga försök. De är värda all beundran. Sedan finns det andra ytterligheten. De som hela tiden känner efter. Kanske alldeles för mycket? Så mycket att vardagens förtretligheter ger ångest, att bekantskaper måste sägas upp, minsta lilla förkylning håller dem hemma från jobbet. 

Flera av sommarens patienter gick till doktorn för händelser som jag inte kunde tänka mig att man går till doktorn för. Det var småsaker i livet, förändringar som mest av allt borde vara spännande. Var kommer deras rädsla ifrån? Har de inte lärt sig att tackla förändringar? Daltades det med dem hemma? De fick mig flera gånger att känna när jag satt i samtal att: "Väx upp, det här är en del av att bli vuxen", "Skärp dig", "Livet förändras".

Doktorinnan jag ibland skuggade benade ut deras problem alldeles förträffligt, påpekade självklarheter, fick dem att tänka till, att gå vidare. De behöver säkert många sådana samtal för att faktiskt göra det - gå vidare. KBT kan säkert hjälpa en del. Andra har helt enkelt inte de mentala resurserna och jag förvånas över hur många som bor i eget hem, fast resurserna brister, och över att de klarat det så länge.

Det är en förmån att få vara doktor. Att träffa dessa människor med olika kapacitet och olika livssituation. En förmån att få vara med och hjälpa till ett bättre liv, oavsett om det blir med hjälp av KBT eller mediciner eller någonting annat. De hjälpsökande öppnar sig och blottar sig och det är fina förtroenden man får när de berättar. Ibland berättar de mer än man vill och behöver höra. Det är inte deras problem, det är doktorns problem.

Jag slås ännu en gång av att jag haft en priviligierad uppväxt. Att jag kommer från en priviligierad värld, nästan "skyddad verkstad". Välutbildade föräldrar, kompisars välutbildade föräldrar, alla med stabila arbeten - ofta mycket ansvar, god ekonomi, väl fungerande vänner, inga missbruk, inga skandaler. En värld där man lär sig att respektera andra, skilja på mitt och ditt, skilja på rätt och fel, lär sig "relationens ABC". Men också en värld där man lär sig att ta ansvar för sitt eget liv, för andra. Där man lär sig att försöka, att kämpa. Där man lär sig att med hårt arbete kommer man långt. Vi pratar inte räkmackeliv. Det handlar om att slita hund, att inte ge sig. Förhoppningsvis kommer någon form av belöning av det.  

Jag vet ju att världen inte ser likadan ut överallt. Har bott på många olika ställen. Rest massor. Ändå blir jag lika förvånad varje gång en patient tycker att vardagsproblem är livskriser, att panikångest kommer när man möter nya människor, att man kan få sömnproblem över förändringar som de flesta andra betraktar som en naturlig förändring i livet och går och väntar på och tar emot med glädje etc, etc.

Människor fascinerar mig. Jag kan nog aldrig sluta fundera över dem jag möter. Jag hoppas att jag kan hjälpa åtminstone några av dem.