Kandidatdropp

Min lilla taxfröken, hon som är ytterst försiktig med både nya hundar och nya människor, backar fram till dem utan att ens kolla vem det är och gör mig fullständigt galen. Ensam kan hon inte vara. Hon gör mig galen. Spelar ingen roll att vi sover i samma lägenhet som hon, väckas ska vi så hon får kärlek. Efter några timmars sömn kommer, den där typen av ljud som betyder: "jagvetattjag-intefårlåtamendetärsåförskräckligtsyndommigattjagmåstetalaomattjagfinnssåni-kanförbarmaeröverenstackarsvarelsesomjag",

Hon gör mig galen. På dagarna går hon runt och piper och tassar efter mig. Hela tiden. Hon gör mig galen. Hon kan inte vara inne i lugn och ro, hon kan inte vara ute. Hon travar runt som den värsta psykpatienten. Hon gör mig galen. Hon höglöper och hormonerna river i hennes kropp. Jag lider med henne och blir galen på henne. Och när höglöpet är över ska vi ta oss igenom en skendräktighet också...

På plussidan: Häromdagen mötte vi en stor,svart otäck hund på en halv meters avstånd och även om Lilla Besten inte backade in i den så gick hon förbi utan att säga flasklock. Hormoner? Träning som gett resultat? Katten vet, skönt i alla fall.